Det är lördag och mitt i februari. Man stiger upp tidigt, med nattvärmen kvar i kläderna tänder man en brasa, släpper in katterna och matar dem före första koppen hett te med citron. Katterna trycker sig tätt ihop framför värmekällan en stund tills pälsarna är smekvarma, sen går de och lägger sig i kringla, var på sitt håll. De är gamla nu, behöver mer lugn och en trygg och varm plats för egentid. Själv klär man om och går för att hämta dagens första vedkorg ur lagret av det grövre slaget, det som sågades upp igår. Det blir bra till morgondagens värme eftersom rapporten säger att det ska bli än mer bisterkallt. Eftersom det är lördag och Hemlige Bagarn' har bakdag får frukosten vänta till efter brödhämtningen. Det är några timmar kvar, och när huset värms upp och katterna vilar hinner man ta en tur till kvarnen för att se om något nytt har hänt. Idag är det vindstilla och härligt krispigt sådär så att näshåret klistrar och det sprakar och klirrar om det frysta gräset. Mullvadshögarna och vildsvinsböket buktar som stenar under fotsulorna och man balanserar vingligt över fältet och hela vägen fram till det övervuxna stengärdet. Bakom trädridåerna syns skyarna vattrade i rosa och ljust grå med himmelsblå inslag, och solen som är på väg upp färgar hela den trögflytande ån kallt gyllengul. Borta vid inloppet ligger en kniphane, hans bröst lyser som en pärla i motljuset. Här vid dämmet ligger resterna efter ett fällt hjortdjur sedan en månad tillbaka. Nu har skinnet vänts av något djur, det är kanske räven som brukar lämna spår uppe på stenbumlingarna, och den viltfärgade pälsen spretar. Lösryckta tussar ligger spridda litet runtomkring. Från de kala buskarna och trädkronorna hörs ovanligt yster fågelsång, de är säkert tacksamma för nu kan boet bli välisolerat mot köldknäpparna. Allt jag ser och hör här påminner om att hoppet kommer från oväntat håll och nästan alltid från den omedelbara närheten.
Av vida världen runtomkring har jag alldeles för mycket att säga, så jag låter det vara ett tag. Det blir lätt kortslutning i tankarna när saker som man tycker om och värderar högt förändras så desperat och alldeles för fort. Låt mig bara få säga som så, att även om jag är trött och frusen så är jag tacksam över att åtminstone ha fått se och uppleva fågelsång, myllrande naturskogar och rent vatten. Det är våra ungar det är synd om.
Men visst finns det hopp, även där ute. Tag det serbiska studentupproret, ett fint exempel på ren folkvilja. Eller alla ideella verksamheter som oförtrutet arbetar i motvind. Jag är övertygad om att det finns många, många fler berättelser just nu som döljs bakom ridån av flagranta lögner och faktaförnekelse. Boten är att gå ut och se sig om, träffas och prata, och kan man inte göra det just nu så lär man sig ett hantverk, läser en bok eller ser en film. Kultur och natur räddar verkligen liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar