Relativt

Om några dagar kommer alla restriktioner att hävas och det samhällsfarliga coronavirus som vi nu har känt i exakt två år kommer att klassas som alldeles vanligt - vad nu det innebär.  För egen del kommer det att dröja innan jag vänjer mig vid det öppna livet igen. Man vänjer sig vid en livsstil och det är svårt att lägga om, men det handlar också om andra förändringar som har skett under tiden, och som gör det svårare att bete sig "normalt". Livet har blivit påtagligt dyrare och inkomsterna stagnerar. Jag fick tacka nej till två jobb i Malmö för att lönen hade sänkts, likaså arbetstiden. Samtidigt har regiontrafiken blivit dyrare för oss som bor på landet, och studielånet tickar på, så det får bli ett jobb i närheten. Att inte ha råd att arbeta var en ny erfarenhet. Just nu bråkar jag med mitt elbolag som på grund av ett riksdagsbeslut har installerat en smart elmätare i torpet. Här är mobiltäckningen obefintlig, så signalerna för december månad kom inte fram till bolaget, därför baserade man räkningen på en överslagskalkyl istället för på mätning. Jag hade följt spotpriserna under hösten och vintern och strypte elkonsumtionen avsevärt genom att aldrig sätta på elementen eller golvvärmen i lillstugan, och därför upptäckte jag deras tilltag. Vem vill betala för el som inte är konsumerad? och detta under en tid när priset är skyhögt, dessutom har man höjt det fasta priset i.o.m. installationerna. Svaret från elbolaget dröjer. 

För dottern och alla andra studenter lyfter vi däremot på hatten. Ett varmt grattis till er som nu får återgå till, eller lära känna, det studentliv som ni har missat! Jag tänker på dig som har förlorat två års ungdomstid, uteblivna resor, möten, bus och samtal, och hoppas att du snart kan få känna att det finns en framtid som är värd att leva, och arbeta för - och som är rolig. Det kommer att dröja länge innan vi får se alla konsekvenserna efter nedstängningen av samhället. Skadorna som har orsakats av oro, lidande, död och smärta kan man inte bota med en ökad budget. Vore det inte snällt av farbror staten om vi nu fick tillbaka för umbärandena, sprutorna och isoleringen genom att öronmärka insatserna till ett ökat antal sjukbäddar, en gång för alla. Se till att inte ytterligare miljarder försvinner in i det hungriga byråkratiska slukhål som vi har idag, och som är anledningen till att vi fick en kris. Och en sak till: Ska kommuner och regioner ha så stort ansvar? Jag är så innerligt trött på siffertrillande. Utled på denna banala övertro på teknik och ekonomi, att vi som nation alltid missar själva målet. Var kommer barnen in?

Damselfly (dottern och bästisens nya band) - A Dream I Wish I Had