Över under över

Forestad ängar

 Jag har loggat in igen, hoppas att det blir temporärt. Ukraina har intagits av en stolle med storhetsvansinne och Trumpen står och klappar händer. Lika barn... så mycket hat.

 Det har blivit en del långa promenader i sol och regn, februari har kommit med mycket nederbörd och Rönne å är präktigt översvämmad. Rekord sedan min tid här. Enligt SMHI återkommer en liknande flod vart 25:e år och här hemma har den sista brostocken flutit iväg och lagt sig på snedden i bäcken, det var tur att jag hann montera ner bron i vinter. Floden har dock ställt till det ordentligt för Stackarpdammen i Klippan och natten till måndagen höll hela dammbyggnaden på att ge sig. Det är inte lätt att vara miljöstrateg där, dammarna ska rivas av miljöhänsyn och nu höjs röster för att bevara dem för energiutvinning. Folk är främst rädda om sitt eget skinn och tycker väl att naturen står i vägen. Jag hoppas att planerna inte skrinläggs för en sådan sak, och tycker strategen gör ett fantastiskt jobb. Och a propos det, om fyra dagar är Forestadbron färdigrenoverad, efter ett halvår med omledd trafik runt min lilla tomt ska det bli riktigt skönt att slippa vissa trafikanter, särskilt de nattliga. Jag har vallfärdat till bygget på sistone för att kolla hur de har påverkats av floden, men nu börjar vattennivåerna sjunka och jag lär nog slippa ytterligare förlängningar av arbetet. Idag syntes till och med alla klosterliljorna igen, under tre dagar låg några tuvor helt under vatten och jag var litet rädd att lökarna skulle ha flutit iväg. 

Idag har jag varit ute i trädgården hela morgonen, pysslat och vänt komposterna, flyttat på gammalt gräsklipp och annan kväve och lagt överst, och dragit bort en stor mängd kirsrötter och strutbräken som hade brett ut sig över rabarbern och tagit över stigarna. Det är så skönt att äntligen kunna stöka igen, om en vecka hade jag tänkt att elda litet, bara vädret håller sig i skinnet. Jag väntar på att få hjälp med att fälla fyra björkar som har vuxit sig alldeles för höga och som skuggar mina små odlingar, men det har blåst så mycket att det inte har gått att få till än. Jag får ge mig till tåls. 

Snart är det mars. Jag vet att det är för tidigt att hurra än, och att tydliga tecken på att våren kommer allt tidigare inte är bra för ekosystemen, men jag längtar alltid som mest nu. Mars är värsta månaden, tycker jag. Men allt går över och snart sjunger lövsångaren, rödstjärten och den svartvite flugsnapparen igen. Två nya holkar är redo att ta emot. Än har jag inte hört någon trana, men igår hördes första tofsvipan och gärdsmygen smattrade på. Alltid lika välkommet.

Mitt lilla bokprojekt har också börjat svälla över bredderna och antar en allt mer sagolik ton. Det är så roligt att bara koppla loss, så jag låter allt det som dyker upp skrivas ner. Magisk realism, ja varför inte?

 

Gamla Forestad by, beteshagarna

 

War Pigs