fredag 8 december 2017

Silence breaker

Men var är Tarana Burke?

 Metoorörelsen har utnämnts till årets person av tidskriften Time. Sedan Alyssa Milanos Tweet den 15 oktober har världen fått ta del av en lavin av upprörande vittnesmål om all form av övergrepp och det har inte gått en dag utan att nya grupper och undergrupper har formats under hashtag #metoo. Behovet är talande, många har fått nog. Här i Sverige har nu diskussionerna, som i media mest har handlat om fokus på personer, äntligen börjat forma sig kring tankar kring maktstrukturer och våldskultur. Den amerikanska rörelsen har klargjort de strukturella problemen från början, med avstamp från Donald Trumps valrörelse och ledarskap. En man som yttrar sig så öppet fördomsfullt och hatiskt kring människor med funktionshinder, annan hudfärg, kön, sexuell läggning och nationalitet måste ha ett brett underlag som stöd. Trumps valframgångar handlar naturligtvis inte om en isolerad företeelse, utan om en kultur understödd av likasinnade människor. I en vurm för maktperspektiv och vinnande, man skulle kunna säga diktatoriska tendenser - är makthunger och förtryck en enande faktor.


Med #Metoo har strukturer blottats som breddar förståelsen för varför övergrepp mer är regel än undantag i alla former av maktsammanhang. Under en dold hashtag jag följer på Facebook har kvinnor som inte är knutna till särskilda yrkeskårer kunnat samla sina erfarenheter av förtryck, väldigt ofta är det första gången dessa övergrepp yttras och ord som skam och rädsla är frekventa inslag. Det sociala trycket med en utbredd skam- och tystnadskultur har för första gången kunnat brytas. I jämförelsen av berättelserna slås vi av hur vissa beteendemönster kring maktmissbruk och övergrepp går igen. Gång efter gång läser vi hur människor i nöd blir utsatta av människor i upphöjd situation och hur förövares idérikedom angående hur man ska förtrycka saknar gränser. Det är som om det existerade en manual över vilka knappar som skall tryckas på för att åsamka så stor skada som möjligt, och en inställning för en förtryckarradar, funnes. Det är verkligen bedrövlig läsning. Människor i behovsställning lockar till sig psykopater, och ve den stackars människa som inte har kraft eller erfarenhet att förstå att det inte är deras fel, och att det alltid är förövaren som skall bära skam, oavsett graden och formen av övergrepp.

Orden maktstrukturer och kultur har i och med #metoo fått en ny innebörd, och rörelsens lavinartade framfart går inte längre att stoppa. Jag tror inte att det finns en kvinna som inte känner igen strukturerna eller har mött mannen som nästlar sig in i maktstrukturerna för makten skull, alltför ofta under falskt humanitärt flagg. Det är inte en slump att många med psykotiska störningar eller narcissistiska tendenser söker sig till domstolar, politik, psykologi, omvårdnad, socialtjänsten eller inom konst och kultur.

Det finns även mycket kloka och mycket sunda män som har förstått innebörden av rörelsen och därför har lånat den sina röster. Bland dem syns i mitt flöde författare och forskare inom kultur. Här är Clarence Crafoord, en av dessa briljanta män som använder sin kunskap för att bredda förståelsen för strategierna och strukturerna bakom maktförtryck.

I de ljusskygga handlingar som avslöjats genom såväl #metoo som paradisläckan kan man skönja ett underliggande mönster. Att människor i ledande ställning förlorar sin moraliska känslighet bottnar inte sällan i en narcissistisk störning, vilket paradoxalt nog kan var en fördel i en patriarkal kultur.
Under den senaste tidens skandaler och ”affärer”, avslöjade genom aktiviteter som #metoo och paradisläckan, har jag ställt mig frågan: Vad finns gemensamt hos dessa män – för majoriteten är just män, ofta dessutom i chefsställning – som begår dessa handlingar? Alla förefaller ju vara högt begåvade personer som rör sig i exklusiva kretsar inom finans- eller kulturvärlden, människor som för en utomstående betraktare tycks ha begått klandervärda om än inte alltid brottsliga handlingar som vittnar om plötsligt eller av omständigheterna betingat sviktande omdöme.
I övrigt hyggliga och välmenande samhällsmedborgare har begått sexuella trakasserier och nedlåtande tilltal mot yngre kvinnor, och inom finansvärlden inlåtit sig på komplicerade ekonomiska transaktioner för att undgå beskattning alternativt berika sig på sätt som stöter det allmänna rättsmedvetandet.
Som gammal psykiater och psykoanalytiker kan jag undra över att debatten saknat reflexioner över det psykologiska spelet bakom risktagande hos i övrigt omdömesgilla människor. Hur kan i övrigt kloka chefspersoner plötsligt ge sig på kvinnor och utan samtycke inleda sexuella handlingar, som ibland lett till övergrepp och pinsamma situationer, utan att detta tidigare har uppmärksammats och kunna pågå i åratal utan att man talat om det? Plötsligt ställer sig nu tusentals kvinnor upp och avslöjar hur de i tysthet blivit förnedrade och att män i överordnad ställning helt förlorat omdömet och också uppenbarligen utsatt sig själva för åtlöje. Detta tycks en del män i auktoritetsställning kunnat hålla på med i hägnet av en kultur som ibland kallats ”macho”, ibland accepterats med en axelryckning eller överseende i omgivningen – ”det vet alla att han är sådan”.
Inom finansvärlden har en annan kultur visat sig där ett slags brödraskap (inkluderande säkerligen en och annan syster) utvecklats, där medlemmarna utbyter tips och erfarenheter om finansiella transaktioner som de knappast i sina ordinarie yrkesroller skulle tillråda sina vanliga kunder. Också i dessa fall avslöjas hur omdömet plötsligt sviktar, och de som sysslar med dessa affärer ser handlingssättet som ”normalt” eller hänvisar till globaliseringen som just inbjuder den som är insatt att inte bara överskrida geografiska utan också moraliska gränser. ”Jag betalar skatt enligt vad lagen bjuder” men ”vad fan får jag för pengarna?” är exempel på ett uttalande som visar förakt för vanliga löntagare, särskilt med tillägget ”jag betalar mer i skatt än tusen vanliga människor”.
Det är slående hur människor med narcissistiska tendenser förlorar sin förmåga att uppfatta verkligheten i situationer där deras självbild upplevs hotad.
Det psykologiska svaret på frågan gavs på 1970-talet av Christopher Lasch, som i den bästsäljande boken ”Den narcissistiska kulturen” utvecklade iakttagelsen att människor i ledande ställning successivt förlorade kontakten med sin omgivning. De lät sitt handlande vägledas av mer eller mindre megalomana föreställningar om sig själva, så att de upphörde att lyssna på andra i omgivningen än dem som bekräftade deras storartade självbild. Hur dessa föreställningar hos människor i ledande ställning kan leda till absurda konsekvenser har vi sett hos karismatiska politiska ledare som successivt förnekat all opposition, och till slut inneslutit sig i en verklighetsfrämmande värld utifrån vars egenfabricerade regler eller lagar han betraktat verkligheten.
Det är slående hur människor med narcissistiska tendenser förlorar sin förmåga att uppfatta verkligheten i situationer där deras självbild upplevs hotad. Motstånd eller invändningar leder inte till reflexion utan tvärtom till ett slags infantilt trots, som kan få omgivningen att häpna inför en person som i andra sammanhang kan te sig alldagligt ”normal” och vettig. Realitetsförlusten kan momentant göra att en person är övertygad om att ”för mig gäller särskilda regler”. Denna realitetsförlust kan vara snabbt övergående – som under en kväll med för mycket alkohol – men kan förvärras och forma en världsbild som utgår från den narcissistiska personens alltmer skruvade perspektiv.
Historien visar talrika exempel på hur dessa personer i ledande ställning drar med sig människor runt sig och hela folk i fördärvet. En Adolf Hitler, en Mao Zedong eller Napoleon Bonaparte är välkända exempel där vederbörande till slut helt tappar kontakten med en sönderfallande verklighet som han ödelagt omkring sig och själv till slut faller offer för på olika vis.
Mao Zedong, Adolf Hitler och Napoleon Bonaparte, män som tappade kontakten med verkligheten. Foto: IBL
Narcissismen som begrepp introducerades av Sigmund Freud för över hundra år sedan och betecknade ursprungligen kärleken till det egna självet, som under utvecklingen så småningom balanserades av tillit och kärlek till människorna i den närmaste omgivningen. I utbytet av känslorna med föräldrar och syskon uppstår enligt Freud i normalfallet en reglering av självkänslan och därmed anpassning till samhällets normer och regler. Därmed följer känslan av en personlig moral, av Freud kallad ”överjaget”.
Hos vissa personligheter kommer denna balansering av självkärleken inte att uppstå som ett införlivande av omgivningens kärlek, utan leder till en mer ytlig anpassning till omgivningen. Följden blir att individen får svårigheter att knyta djupare relationer och i stället strävar efter bekräftelse av den egna personen hos omgivningen. Det blir viktigare att spegla sig i andra människor än att knyta verkliga relationer.
Enligt många psykologer uppstår i detta förhållningssätt till omgivningen ett slags falskt själv med föreställningar om det egna jagets överlägsenhet, och övertygelser om att man alltid kan och bör sätta sig själv främst med en inre slogan som idag kan jämföras med Trumps slogan ”America first”. En person med denna föreställning är övertygad om att alltid ha rätt och avfärdar invändningar med förnekande, lögner eller ignorans.
Det finns naturligtvis grader i denna utveckling av narcissistisk patologi, men i grunden finns ursprunget i tidiga relationsproblem med svårigheter att forma relationer som bygger på ett förtroendefullt och ömsesidigt utbyte med den andra människan. Denna situation har beskrivits på otaliga skilda vis där olika författare inom psykologin har visat att barnet i sin utveckling behöver passera ett stadium av sörjande och depression i förhållande till sin barndoms idealiserade objekt för att bli en hel människa i sina relationer, och för att utveckla en förankrad känsla för normer och moral (vad som är rimligt att förvänta sig).
Det är som om den individ som fastnat i sin narcissism i högre eller lägre grad har ”skjutit upp” den nödvändiga sorgen eller depressionen över livets förlorade paradis. Många har omvittnat hur en genomgången sorg eller förlust har kunnat bli djupt ingripande i utvecklingen och därmed korrigerat verkligheten och återställt en förmåga till djupa och sanna relationer. Andra personligheter har inte genomgått denna utveckling utan fortsatt att ”skjuta upp depressionen” för att så länge som möjligt i sina liv få vara övertygade om att paradiset eller den ideala lyckan verkligen finns. Detta uppskov kräver mer och mer av förnekande och förvanskning av verkligheten i den värld vi lever i.
Alla män smittas inte i det patriarkala samhället, men de narcissistiskt präglade gör det och i det brödraskapet och i den kulturen gynnas förtryck och förakt mot kvinnor.
Ett exempel är naturligtvis förnekandet av åldrandet och en förstärkning av illusionen att vara en attraktiv person i ögonen på de unga kvinnor som medelålders män med narcissistiska drag möter. Om de möter ett ”nej” eller ett avvisande upplever de vad man kallar en ”narcissistisk kränkning” och reagerar med aggression, hot eller våld och har i det ögonblicket förlorat verklighetskontakten. Här kan naturligtvis alkohol eller andra droger bidra till att impulskontrollen sviktar och den narcissistiska personligheten skakas av en hotande depression och besvikelse och går till en attack som han annars vid sunda vätskor inte hade gjort.
Så uppstår i den patriarkala omgivningen en kultur som främjar bibehållande av narcissistiska förhållningssätt, och missgynnar hantering av misslyckanden och besvikelse som kunde ha fört vederbörande till förmåga till innerliga relationer. Äkta kärleksrelationer eller människor utan behov av ständig bekräftelse verkar skrämmande för den narcissistiskt orienterade personen som därför söker sig till sina gelikar i olika brödraskap i den patriarkala omgivningen. Alla män smittas inte i det patriarkala samhället, men de narcissistiskt präglade gör det och i det brödraskapet och i den kulturen gynnas förtryck och förakt mot kvinnor. De unga, oerfarna och beroende kvinnorna blir i denna kultur offer, de offer som nu i #metoo har trätt fram och attackerat sina vedersakare bland männen.

I det finansiella brödraskapet tycker jag mig se hur liknande mekanismer finns bakom de verklighetsförvanskningar som sker i grupper med stor finansiell makt. Också här tror jag att de lurande depressionerna ”skjuts upp” genom mekanismer där penningvinster och finansiella manipulationer ersätter de äkta relationer som man längtar efter men inte förmått uppnå. ”Man blir aldrig nöjd”, anförtrodde mig en sorgsen men finansiellt mycket framgångsrik person.
De narcissistiska dragen igenkänns också i de avslöjanden av finansiella transaktioner som kallats ”panamapapperen” och än mer ironiskt ”paradisaffärerna” med avslöjanden från skatteparadisens gömda öar. ”Det finns inga paradis utom dem man har förlorat” sade en gång den insiktsfulle författaren Marcel Proust.
Illusionen att man kan tvinga till sig kärlek utan samtycke och illusionen om jordisk rikedom vidmakthåller drömmarna i de brödraskap som nu ställs inför en förhoppningsfullt korrigerad verklighet. Man får hoppas att de män som nu ställs inför sin depression vågar möta den.
Clarence Crafoord
Psykiater, psykoanalytiker och författare
Ur Isobel Hadley-Kamptz senaste inlägg i Opulens, angående politiska fältområden och maktfördelning och metoo vill jag särskilt poängtera följande:
Sett politiskt tenderar liberaler att vara vaksamma på statens makt men glömma arbetsgivarens medan vänstern värnar arbetstagares egenmakt men tror att statens eller fackets makt är av godo. Konservativa har traditionellt sällan haft särskilt mycket maktkritik över huvud taget, förutom om överheten brustit i sina åtaganden. Att den ÄR överhet är däremot inga problem.
Med #metoo syns både högerns och vänsterns blinda fläckar. Arbetsgivares övermakt tycks otvetydigt ha förvärrat situationen, med fler övergrepp i otrygga branscher. Maktojämlikhet generellt är också en faktor i vilka individer som utsätts och vilka som får härja fritt.
Samtidigt har även facket sett åt andra hållet, i vissa fall har lokala fackklubbsordförande till och med varit inblandade i övergreppskulturen, vilket gjort enskilda utsatta helt utan möjlighet att säga ifrån. Inte heller tycks offentliga arbetsgivare vara bättre än privata, det gäller såväl inom kulturvärlden som om man jämför vanliga företag med exempelvis vården. Det är inte hur man fått makten, genom pengar eller politik, som avgör hur man förvaltar den.

  • Lita alltid på första intrycket. 
  • Anmäl alla former av övergrepp. 
  • Sluta upp att förstå och förlåta något som uppenbart är fel. 

2 kommentarer:

  1. Jag följer samma grupp och det är överväldigande, förskräckligt, betungande och skönt befriande - på samma gång - att ta del och dela.

    SvaraRadera
  2. Verkligen. Samtidigt är det så oerhört beklämmande med alla dessa mörkade röster som inte är knutna till arbetsnätverk, och som saknar stöd, egenvärde och privilegier och som avvisas som "icke trovärdiga"just på grund av sin maktlöshet. I maktstrukturerna ingår en grad av trovärdighet beroende på vem du är, inte baserad på vad du gör och det är en sådan sak som internet kan belysa. Det är en komplex situation och manifesterar sig i hur samhällets alla apparater agerar. Tag exemplet med våldtäktsmålet i Fittja nyligen, där drogberoende ses som förmildrande omständighet för förövarna och skuldbeläggs offret. Förödande!

    SvaraRadera