Fotofestival i Landskrona 2017

Pieter Hugo

Fotofestivalen i Landskrona bjuder som vanligt på både skratt och skräck, och årets teman passar mig som gillar båda delarna. Humor, identitet och miljö utgör årets tre huvudfåror och inte sällan sker en underfundig korsbefruktning av dem, som då humorn kryddas av pinsamhet, fördomar och/eller allvar. Olivier Culmann gestaltar sig själv i olika indiska nationella identiteter och vid första anblicken blir det dråpliga inslaget av en dåligt retuscherad person framför en lika dåligt utförd kuliss ganska pinsam. Snart varseblir vi att en indisk identitet är uppbyggd kring betydelsebärande detaljer.  Det är alltså klichéerna som skapar dig som person, inte din inre självbild, och tanken bävar - vår antagna besatthet vid original och äkthet är ändå inte särskilt långt från det indiska tankesättet. Tag exempelvis våra "unika" Instagrambilder och reklamfoton, där retuscher och klichéer radas upp och blir ideal, eller hur vi väljer att inreda eller bygga efter IKEA-katalogen eller Hemnet. Alla husägare har väl snart en helikopterplatta, a.k.a trädäck av tryckimpregnerad tall eller lärk i enlighet med de reklamstinna branschtidskrifter som månadsvis skräpar ner våra brevlådor...

Olivier Culmann

Identitet är en rolig sak att gestalta och bland det roligaste jag vet att betrakta och tolka, och när en konstnär släpper taget om sin prettoidentitet och ger sig hän och berättar om sig själv utan skydd av gråskalor, teknik, allvar och snobberi, då händer det saker med oss betraktare. Vi börjar samtala, skratta och umgås, och det är då en hastigt igenkännande blick från mannen i ögonvrån, en lätt nick från konststuderande tonårspojken, eller ett genant litet leende från damen i guidegruppen berättar att vi hör ihop, trots allt. Det friskt överraskande med årets utställning är nämligen hur gestaltningen av traditionellt manligt-kvinnligt har suddats ut och ersatts av en allmänmänsklig bild av oss.

Irina Werning

Problemställningarna går naturligtvis även att se ur ett globalt perspektiv, åtskilliga fotografer kommer från Sydafrika och Sydostasien, men framförallt är det de kroppsliga och ganska allmängiltiga frågorna, som ungefär: "Vi har en kropp och den är oftast pinsam" som framställs. Hasse Alfredson förresten, var mästare på sådan humor, och genom att anknyta till barndomens kissochbajskomik får han oss, ja åtminstone mig! att känna att det trots allt är gott att vara människa, och att vi aldrig måtte tappa taget om det som roar oss... kroppen är en pinsam (och därför också väldigt kul) manick.

Joakim Eskildsen

Ibland bränner det till litet extra, som när Joakim Eskildsen, en för mig ny fotobekantskap, gestaltar människor han möter ute i världen. Hans bildvärld är nyromantisk, färgerna och kompositionerna är konsthistoriska ekon, nästan klichéer, och är därför som en godisbutik för en konsthistoriker... men det är bara på ytan. Ganska snart varseblir vi att hans gestalter bär vittnesmål om saker som vi gärna undviker, eftersom de är svårgripbara när de kommer för nära oss, som fattigdom och ensamhet, smuts, hunger och misär. När det nostalgiska plötsligt blir samtid övergår tankarna från att handla om estetik till att beskriva verklighetens politik, och det är då det slår oss; hur lika vi är, och hur sköra. Livet är skört, och det är just det som är så vidunderligt vackert, och när vi inte längre kan skratta åt eländet, det är då vi är riktigt illa ute.

Ann-Sofi Sidén

Den som inga byxor har - Hasse Alfredson