i Tjechovs fotspår

dagen har gått i monologens tecken. Skulle man kunna säga. Jag beslöt mig för att göra ett uppryck och gå ut en sväng, vilket jag gjorde alldeles rätt i, för maken till skön skådardag får man leta efter. Nu är jag varken särskilt kunnig eller tillräckligt skarpögd för att kunna sälla mig till de verkliga entusiasterna men en glad amatör det är jag, och visst räcker väl det långt. Närheten till naturen hjälper en att få distans till saker och ting och när en väl står där inför allt vackert som bara slösaktigt och makalöst tycks vara till för att känna in, då vet man vad livet är till för. Att vara, tout simplement. Kalla det 42. Kalla det mindfulness. Kalla det vad du vill.

Jag skulle kunna räkna upp en liten nätt lista av de små liven, skryta litet som jag gjorde på Fb, men jag tror att jag låter bli. För meningen med allt är ändå att känna sig hemma och det gör jag, här, mitt i myllan och grönskan, mitt i allt vatten och doftande, mitt ibland en cirkel av liv som återkommer, och återkommer och återkommer. Att gå ut i naturen en regntung vårdag, känna fröna fastna på benen och myggorna i håret får åtminstone mig på gott humör. Det finns en sådan underbar motståndskraft i allt detta sköna, en livsvilja som bara ger igen. Om och om och om igen. Livet är starkare än döden. Vattnet urholkar stenen. Förlåtelse är starkare än hämnd. Starkast av allt är kärleken.

Jag fick tre mäktiga närkontakter idag. Och då katten tog en grönfink kunde jag inte förebrå honom, utan gav honom en extra stor portion mat.
Han är katt.

Nu går jag ut i skymningen och planterar den lilla fågeln som skall få vila tillsammans med våra fina små vaktelhönor under äppelträdet. Jag tror faktiskt att jag ska sjunga en liten visa med.
Jag är människa.