doxa

idag är jag ledig, fri, ensam.
Äntligen.
Livet har gått så fort, så fort under den senaste månaden att jag knappt orkar summera, men för att fatta mig kort och på ett bloggvis adekvat sätt kan jag avslöja att jag idag har en sambo och en ny chef på arbetet. I båda fallen innebär installationerna en grundläggande omvälvning av livet eftersom båda inkräktar och utmanar det liv en byggt upp och trivdes med. Förändringar kräver som bekant uppoffringar men utan dem vinner man inget heller, det är sant. Ensamhet är trist i längden. Människan är inte en ö.

Samboskapet, liksom relationen chef/anställd, rör två och i de flesta fall fler personer och handlar om logistiska lösningar såväl som rubbad maktbalans. Att samarbeta i relationer kräver tid och övning, personkemi och vilja. Där chefskapet blivit pådyvlat ovanifrån har samboskapet utgått från en gemensam och överenskommen känsla. Graden av sympati, ömsesidig respekt, lojalitet som ett krav eller önskemål utgör den skillnad som antingen skapar obehag eller välmående. Det är nu frihetsbehovet ställs på sin spets. De stora frågorna kring livet, varat och universums olika samband blir tydliga.

En vill gärna förändra status men på villkor som inte inkräktar på individnivå. En vill vara med och avgöra berättelsen om sitt eget liv, från början till slut. En vill slippa känna sig kopplad, övervakad. Om ena parten i ett samarbete tror att människan går att detaljstyra och göra till en vinstmaskin hoppar jag av. Jag blir blockerad, nervös och trängd och vill då bara sova… men om parten blåser luft under vingarna och ser möjligheterna i ett gemensamt behov, ett samarbete baserat på respekt för individens olika egenskaper, DÅ skapas magi.

Jag älskar min sambo och jag älskar att kunna säga ord som Vi, Oss, Ihop, Tillsammans, vanliga ord som har fått en djup betydelse i mitt liv igen.

Min chef har en hel del att lära.