humanistrapport

Nikkaluokta hade -40,5° i natt. Det kan vara värre…

Tittade på avsnittet om Gauguin på "ett mästerverk berättar" igår, och allt kände jag naturligtvis till... han var djupt religiös, har blivit anklagad för att jämföra sig med Gud, dog utfattig osv... Kul och lärorikt, men jag saknar några viktiga detaljer - som att han dog av syfilis och drack häftigt, att han hade en Javanesisk flickvän (Javanesiskan Anna) i Paris som lurade honom på allt han ägde - utom hans konst - och att det är TOTAL lögn att påstå att européer inte ville ha med unga tahitiskor att göra och att de bara följde traditionen när de gifte sig med underåriga… det var snarare så att kolonisatörerna på Tahiti hade sett till att skapa en marknad där unga inhemska kvinnor ingick som handelsvara. Gauguin letade efter ett oförstört land som han hade läst om, och fann helvetet. Han var fattig, försupen, sjuk, i klorna på Vollard (konsthandlaren i Paris) som krävde honom på nya konstverk, och han hoppades att unga flickor skulle smitta av sig på honom av sin levnadslust. Istället fick han syfilis… Men detta skulle i slutet bli en helt annan saga. 
Jag såg en fin utställning på Louisiana 1982 och efter det har jag varit fast. Konsten är underbar! Gauguin smeker fram färgerna, hans ytor är som sammet och färgerna likt juveler och färgat siden, exotiska fåglar och fjärilsvingar. Drömmen om paradiset personifierat, vi får oss serverat en livslögn i guldram. 

Gauguin var en drömmare, en världsfrånvänd rackare som gjorde till sin livsuppgift att förmedla till omvärlden ett vackert kärleksbudskap, trots allt han såg, upplevde och erfor. Han fortsatte enträget sin mission in i det sista. Visst måste man ändå tycka att det ligger litet frälsaretik bakom den tanken, precis som för Nelson Mandela.

På bilden är Anna, Javanesiskan, målad i Paris 1888 i en vindsvåning de båda hyrde av paret Molard. Här höll Gauguin hov, han var trots allt en välkänd buse och odlade ryktet som exotismens kristusfigur med bravur. Monsieur Molard var kompositör och hustrun Ida Molard var svenska och skulptris, de upplät sitt hem generöst till fattiga konstnärer och deras dotter var en av dem som förhäxades av Gauguins trollkraft. Hemma hos paret Molard bodde också Ivan Aguéli tidvis, som med all säkerhet såg denna tavla bli till. En spännande tid!

Anna som var en slipad person, visste att förvalta sitt eget rykte. Hon, liksom många kvinnor efter henne, såg till att utnyttja tidens smak för exotism och erotik och vände det vi idag ser som feministisk nackdel till sin personliga fördel. Mata Hari och Josephine Baker t.ex. kunde genom att genomlista tidens behov göra sig en förmögenhet men upprätthöll samtidigt bilden av den lyckliga vildinnan. Många fler var de kvinnor som for illa av den konstruerade bilden och även många män, som hellre litade på den investerade tiden bakom läroböckerna än det erfarna och sedda. Det är alltså med dubbel syn jag betraktar ett verk av Gauguin. Dels är han förmedlare av glödande passion, kärlek och ett paradisiskt liv, dels är han part i en kolonial apparat som livnär sig på Det Andra, i egenskap av europé, man och vit. Att Gauguin själv betraktade sig som vilde i.o.m sitt påstådda indiansläktskap är en krydda som gärna får dölja den sura eftersmaken. Hade han inte varit europé, utbildad i Paris, med en familjeförmögenhet i ryggen, då skulle resan till främmande land varit en otänkbarhet. Och hade han inte levt just då, när smaken på exotism, erotik och annorlundaskap grydde, eller då möjligheten att måla på färdiggrundad duk, med färg på tub fanns, då hade sådana som jag inte heller haft något att skriva om. För det är ändå tack vare industrialismen och nya pengar hos borgerskapet som det sena 1800-talets boomgeneration av målande anarkister och vagabonder, tidskrifter och konsthistoriker kom att få sin näring. 

Vi må spotta på bourgeoisien men det vore att bita den hand som föder oss. Utan konsthandeln hade vi inte sett, hört eller vetat något om vare sig Gauguin eller Anna och utan den koloniala industrin vore vi utan denna betraktelse. 

Visst vore livet härligt då?