tidsresenären anmäler sen ankomst

Martin Parr siar om framtiden

 Med hög risk för att låta som den där okänslige brodern i romcomfilmen Du gör mig galen, så tillåter jag mig ändå att säga: Det har varit ett galet år, personligen bland de bästa jag har upplevt. Jag har gjort saker som jag tidigare inte ens kunnat drömma om, resor, upplevt en mängd utställningar och musikevenemang, träffat gamla och nya människor och så har jag utvecklat mig själv - för det gör man bara ihop med andra. Allt det där andra, det kommer vid sidan av. 

Först måste jag nämna att drömmen om den glasade verandan som skulle förbinda de två huskropparna äntligen har blivit av. Nu slipper man frysa och bli plaskblöt vid badrumsbesöken, och katterna de slipper bli jagade av rävar och skator och kan ligga skönt ombäddade i varsin fåtölj om nätterna. Bekvämlighet, det är sådant som uppskattas med åldern, jag försöker verkligen att uppskatta det själv emellanåt men vet att det får komma i små portioner. Jag är alldeles för orolig i kroppen för att sitta overksam en längre tid, så katterna lär mig koppla av. 

Vad mer då. Jo! Jag har fått uppleva tre vårar på ett och samma år. Den första våren, som blev junimild och blommig inföll i Peloponnessos tillsammans med Lunds botaniska förening och fina grannen K i mars. Natten innan avresan rasade min vackra gamla hägg, svårt tyngd under snögloppet och underminerad av den bristande tjälen. Det var bara att ta tag i på återkomsten, så fram åkte såg och yxa och så skapades en häggtunnel där som jag egentligen hade planerat en äng. Men sen kom den ju slutligen, våren, hit i april, och med den kunde jag ägna mig åt att skrapa och förbereda de fönster och dörrar som jag hade sparat för bygget. Skrap och skrap, och sen kom tösen hem för att förbereda insektsfällorna som skulle utgöra hennes examensjobb. Det blev flera rundor runt nordvästskånska bokskogar och granplantage, och likadant blev det med skogstruppen. Vi lyckades faktiskt med bedriften att förhindra att ett av mina vackra alkärr höggs ner, dock hade det redan hunnit bli helt förött på några andra ställen. Man måste få vara nöjd med det lilla. 

Nå, hur går man vidare utan att bli alldeles för långrandig? Så mycket har hänt i år, så mycket har setts att det är omöjligt att summera. Vackra ting, drömsaker. Som att få resa till en vacker plats med en person som man tycker väldigt, väldigt mycket om. 

På sommaren gjordes ett uppehåll i bygget, och då tog vi bilen uppåtlandet. Så backades tidsbandet en smula, för uppe på kalfjället runt Vindelfjällen låg mycket av vintersnön kvar och i legorna låg stora grupper renar och svalkade sig. Bara dagar efter att vi beslöt oss för att lämna fjällen igen (efter tre härliga veckor) sköljde ett högtryck med rekordvärme uppåt landet. Jag säger som vanligt, att tur är tillåtet, för den kvardröjande vinterkylan vi upplevde under vistelsen resulterade i att vi slapp mygg i större mängder, att det var lagom temperatur för långa sköna vandringar, att det var få turister och - väsentligt för en resa uppåt - att det var ett synnerligen bra fågelliv. Makalös resa, helt awesome. (Jag skrev litet om den i ett tidigare inlägg så därför lämnar jag över till din fantasi. Det blir inte bättre med en massa ord.) 

Under sommaren hemma kunde jag ägna mig åt trädgården, måla om stugans sotiga innerväggar och tak, kitta fönster och måla fasaden, fönsterna sattes på plats och en pardörr fyndades på loppis och monterades. Det gick verkligen i ett huj och jag hade fått så mycket energi av semesterresan att när sommaren var slut och hösten kom hade jag stickat fyra tröjor, flyttat samtliga rosor, skaffat mer växter från K vackra trädgård i Färingtofta, och hunnit med en mängd utställningar och musikevenemang. Ett av dem kommer att leva som ett oförglömligt minne, det var en magisk kväll som jag tänker behålla för mig själv. Allt mår inte bra av att beskrivas. Ja just det. Jag fick ett stort lass ved med, alldeles gratis, det fick förstås sågas, klyvas och lagras, med vänners goda hjälp förstås, jag saknar ännu motorsåg och började bli litet öm i ryggen. Smalbenet råkade litet illa ut efter ett försök att förhindra att några stockar skulle rulla på bilen. Nåja, ingen större skada skedd, det onda läkte efter hand. 

För i den nybyggda uteplatsen, nu kallad vinterträdgården, kunde jag ägna mig åt litet lugnare sysslor. Där kunde jag i skydd från skurar och stormväder sortera årets jätteskördar av björnbär och svamp, läsa i dagsljus till sent in på kvällarna, och bjuda in på middagar och fikor. Kort sagt, sådant som en arbetslös kan göra med ett litet arv. För oss emellan, helt gratis var det väl inte. När hösten kom tog jag och vännen min en resa till Warsawa, och synd att säga, men jag tror att det hade varit bäst om vi hade låtit den vara eftersom vi båda var ganska utsjasade vid det laget. Men maten och utsikterna, herregud vad gott! 

Julen kom med sedvanligt kalas på torpet, tre personer, spel och god förtäring. Som vanligt blev det ett besök i Lund med exet straxföre jul, denna gång med tösens pojkvän men i övrigt helt som vanligt. Ibland stannar man tiden, ibland skyndar man på den, och ibland vill man bara att den ska gå baklänges. Och kanske, möjligen, att det är därför jag skriver här. Som för att fånga något litet av det bästa av det mesta. För även om bloggen till stor del har kommit att handla om gnäll och oro, så är livet ganska fantastiskt - också. Därför vill jag avrunda denna lilla kavalkad med att säga: Var snälla mot varandra. 

Gott Nytt År!

Looking At Time - Krokodil

Chopin, polonaise phantasy in A flat major Op.61. Yulianna Avdeeva

Jag har vaknat tidigt och druckit te samt läst Robert Irwin: Ibn Khaldoun, Neil Price: Ask och Emblas barn, Britt Stenberg Norén: Dora Maar och Picasso, Jane Austens: Northanger Abbey och Förnuft och känsla, samt underbart klarsynta Jonna Bornemark: Vrida Världen, De levande (del 1/4). Sen ska jag kanske leta fram en gammal favorit, Lev Tolstoy. Den som lever får läsa. 

Nationstillhörd

från ett besök i farmors Wien

 När du ändå tycker att Sverige är så dåligt kan du ju lämna landet. Detta fick jag höra av mitt resesällskap i Warszawa nyligen, och orden blev ett avslutande streck över en diskussion som handlade om åldervården. I kommunen min mamma bodde, innan hon gick bort efter åtskilliga år som beroende av hemtjänsten där, finns det mycket att önska. Bland annat hade en genomgripande tro på marknadskrafterna satt klorna i managementkonsulternas (eller snarare deras politiska prospects) överto på att allt går att lösa med besparingsåtgärder. Som en konsekvens av detta följde ett vacklande ansvarstagande på samtliga plan i organisationen, så att ingen riktigt visste vem som gjorde, eller vad som hade gjorts. Hemma hos min mamma hände det att hon blev utan mat, ibland uteblev städningen av det enda rummet som gavs städning, hon föll i trappan på väg upp till sovrummet och fick ingen hjälp förrän morgonen därpå eftersom larmet inte fungerat, och när synen var så dålig av starr att hon behövde hjälp med att göra sina bankaffärer, hade hon redan blivit av med samtliga smycken. Sista dagen i hemmet hade hon varit på remiss på ögonkliniken i Ängelholm och blivit lämnad av skjutsen utanför dörren. Det var i februari och hon hade sex timmar senare blivit funnen utomhus av en friskvårdare i hemtjänstpersonalen, då gravt underkyld och med en trolig stroke. Det blev inledningen till slutet för mamma. Ingen ville, visste, eller vågade ge svar på vad som hade orsakat hennes död. 

Det vet vi idag, att New Public Management som på 90-talet hade varit en våt dröm om den strömlinjeformade offentliga sektorn visade sig vara en mardröm vid uppvaknandet. För vad händer när besparingar börjar knapra in på huvudverksamheten och blir ett självändamål och magiskt mantra? Ingen annan nation i världen har låtit NPM få så långtgående konsekvenser, och det pågår än idag. 

Vid sidan om detta finns såklart en hel del övrigt att tillägga här. Att som kvinna utmana den särskilda slags manliga företrädesrätt som består i att ständigt ha [sista] ordet i allt som handlar om politik och krigshistoria, en annan handlar om en högst allmän tanke på vad nationstillhörighet innebär. Är man 75% osvensk och till största delen mellaneuropé, främst med rötter i Tyskland, Österrike och Polen, då kommer tankar kring nazismens uppkomst, och skulden som ligger nedbäddat i den vetskapen, ständigt vara närvarande under uppväxten. Jag kan minnas ett reportage i tyska bildblaskan Stern, som min mamma brukade handla på ortens Pressbyråkiosk vid den gamla nedlagda stationshuset, det kan röra sig om tidigt 1970-tal, möjligen 1973. Sju år gammal mötte jag ordet Holocaust för första gången. Andra gången ordet dök upp och gjorde intryck var under den stora TV-serien med samma namn från 1978, och sedan har jag har haft många långa och nattliga samtal om kriget med mina morföräldrar. Morfar som varit tysk krigsveteran, och mormor som hade tysk-preussiskt påbrå, gjorde det ingalunda enkelt att navigera sitt osvenska jag under 1970-talet, och frågorna som har skiftat karaktär med tiden gör att undran ständigt finns där, svaren kommer aldrig enkelt. 

Nu har alla mina nära släktingar från den mellaneuropeiska grenen avlidit, så jag får gå till andra källor för svar på mina frågor. Teorierna om utanförskap; postkolonialism, feminism och queervetenskaperna, gav mig nycklar då jag pluggade och deltog i samtal och debatter, på den tiden omgavs man av välvilliga samtal och förståelse. På senare tid har existensfilosofin och särskilt Emanuel Lévinas teorier om den Andre varit till hjälp för att förstå vad som driver den som pekar ut och den som blir utpekad, bell hooks har varit en annan, kär vän. Och så Jonna Bornemark, såklart, som har tagit det enorma uppdraget att åter igen ena det rationella betraktandet med det inre livet och att göra denna urgamla falska dikotomi förklarlig. Men tiderna förändras, och att som nu, plötsligt själv bli ställd inför saken, och dessutom, från en fruktansvärt rå och brutaliserad nationalism - den radikala ideologi som har spridit sig som en smittsam psyksjukdom genom landet på senare tid - det var nytt för mig. Jag blev faktiskt så paff att jag inte kunde ge svar på tal (vilket jag iofs sällan kan utan jag brukar skämta eller skratta, det har blivit en perplexitetsreflex, givet gamla erfarenheter). Tankar behöver ju mogna för att ge bra svar. Som god forskare måste man vara beredd på att ha fel, måste vara öppen för konstruktiv kritik. Emellanåt undrar jag förstås också om det där ens var ett berättigat påstående, eller om det bara var plumpt och menat att såra? till saken hör nämligen att personen i fråga känner mig länge och väl. Jag blev perplex, förvånad och sedan indignerad. För varifrån kom det (med många fler radikaliserade påståenden från samma håll)? Och vad händer när orden blir till handling? 

Kort sagt, vad är man ute efter?

Om du frågar en medborgare i en nybliven nation, vad nationstillhörighet innebär, skulle du få ett helt annat svar än om du frågade en person från en trygg stat med gammal tradition, likaledes om du skulle ställa samma fråga till en pensionerad tysk general eller till en ung fransk sjuksköterska. Svaren blir självklart helt färgade av situationen. Det vi inom humaniora idag kallar kontextualisering, handlar såklart om att sätta in frågan i sitt relevanta sammanhang, samt att man äger en viss kunskap om den man diskuterar frågan med, plus ett genuint intresse av att förstå svaret på djupet. Annars kan det förstås som en ren maktdemonstration, och då spelar mitt grubbleri här nedan ingen roll. Men låt mig undersöka saken, som ju faktiskt innehåller en del riktigt intressanta frågeställningar genom att erbjuda några enkla exempel ur litteraturens och internets fatabur. Det finns med stor sannolikhet många fler goda exempel att hitta, så ge dig hän. 

Skulle vi fråga en ekofascist som Alexander Holmberg hade svaret nog blivit: 

'blod och jord' - uppfattningen att nationen ska bestå av människor som 'hör till' (blod) och bevarandet av naturen och landskapet (jord)

 

Skulle vi t.ex fråga en alban efter Hoxhas fall skulle svaret blir likt Edi Hilas: 

om nationalism till en början var en progressiv kraft i kampen mot de stora imperierna, blev den snart ett projekt som inte handlade om att frigöra människor, utan om att undertrycka klasskonflikter och ge legitimitet till de nya staterna. Med sin kosmopolitiska bakgrund saknade (kunde vara jag) en plats i denna nya ordning.

Frågar vi Dora Maar eller Georges Bataille, skulle de svara: 

Vi kan älska fanatiskt, men det som vi älskar är mänsklighetens, människosläktets, gemenskap.

Ur Contre-Attaques manifest 1934 

 

Och frågar du Pippi Långstrump skulle svaret bli som mitt: 

"Stig in eller stå kvar, hur du behagar", ropade Pippi. "Jag trugar ingen!"

Ur Pippi får besök av tjuvar

Böcker som ligger på tur: 

Ibn Khaldun, An Intellectual Biography, av Robert Irwin

Ask och Emblas barn. Vikingarnas historia, av Neil Price

Dora Maar och Picasso. En kärlek i ljus och mörker, av Britt Ståhlberg Norée

Fuck You - Lily Allen 

En välutvecklad känsla för integritet

 

 Under vintern, när hon fick mer gott om tid, kunde hon förkovra sig och njuta av årets knog. Ibland kunde hon höra ett avlägset flygplan eller en nära bil fara förbi, men idag var det alldeles tyst och dämpat av snön, förutom knäppandet från brasan och katternas spinnande så hördes inget mer än tangenterna från laptopen och en och annan klagande domherre som hade satt sig för att vila i äppelträdets knotiga grenverk där utanför. Utomhus var det gnistrade vitt och en hare hade satt spår i snön strax utanför fönstret, katterna gjorde sina egna vintervägar förbi fågelborden, där koltrastarna kivades om smulorna med titorna och mesarna. Ljuset väckte henne i rimlig tid nu, och mörkret och kylan gav skön sömn, det var en tid för vila och eftertanke som fick henne att fundera på hur det hade varit under de verkliga torparnas tid. Tänka sig, att få fira varje skörd, magasinering, bryggning, tvätt och byk tillsammans med arbetslaget och byborna. Tänka sig, att det var lika många gånger skratt och spel, som knot och ont. Och tänka sig, att när en liten teglapp gav skral skörd så fanns det alltid en annan teg i byn som kunde ge överflöd nog till att ordna dessa fester. Mitt och ditt var inte så noga under delningsekonomins tid, det var ett delande och felande i ett evigt kretslopp som kom alla till gagn, just eftersom alla var lika viktiga i det lilla samhället. Sådana ting kunde hon ägna tid åt, lika mycket tänkte hon på kolonialvarorna som gav hennes lilla liv en lyxkant. Inomhus var det nämligen också skönt, en nysatt brasa som spred ett varmt ljus över sommarens målade väggar och tak, höstens stickade tröjor och sockor som höll hennes kropp varm innan värmen hunnit sprida sig in i det lilla husets samtliga vrår och skrymslen, och hon fick snart skala av sig lagerna som en lök. 

Ett nyöppnat paket kaffe väntade på henne i köket, snart skulle det bli dagens rykande heta kopp med nybakt bröd med smör, en dagsrutin som avnjöts tillsammans med radions nyheter under veckodagarna. Under helgen däremot, valde hon att njuta av lyxen i tystnad och under vördnad, tills det var dags att dra på sig ytterkläderna och ta sig an dagens små bestyr, som att plocka in sådant som låg på lut i förråd och uthus. Veden, efter höstens och fjolårets hårda arbete, och kållandet, som hade anlagts under försommaren och aktats från torka, sniglar och larver under sommaren, och ännu inte blivit avgnagt av rådjuren, den skulle kunna berika grytan på en flådd kanin hon fått av en vän, eller så kunde hon spä på grytan med surkål eller en mustig, vindoftande tomatsås. Variationerna var nästan oändliga. Snart nog skulle det kokas en stor gryta med ärtsoppa igen, så som hon brukade tillaga den, på vedspisen. Koktiden skulle dessutom tillföra välbehövd luftfuktighet i stugan, som så här års var behagligt torr. Så levde hon och vännerna gott under vintern och ända fram till jul då andra göromål tog vid, minst lika angenäma de, och lika hemlighetsfullt ovissa som varje år. Allt hade sin tid. Det var tidigare kneg och besparingar som nu låg som sockrad fetvadd kring hjärtat. 

Detta enkla liv, till yttermera visso ibland med ett visst mått av knog med diverse göromål, och lagningar, hon lagade och fixade sina ting tills det slutligen inte gick att laga mer och fick läggas till högen av reservdelar eller putstrasor. Allt detta småarbete gav henne en stor tillfredsställelse, en inre frid som inte var världslig, ordnandet av tingen skänkte henne en förnöjdhet som var likt värmen från ett puffigt duntäcke, det syntes ej men kändes. Inrutat var livet förvisso, för det fanns saker som hon måste utföra för att livet skulle flyta på, men de dagliga rutinerna gav också utrymme för plötsliga infall. En hastigt påkommen resa, en teaterföreställning i en stad, ett musikevenemang eller en inbjudan på middag eller te hos vännerna runtomkring. Det var en lagomhet som ändå räckte och spillde över. På ork och lust att ta sig an viktigt ideellt arbete, att kunna hjälpa någon som hade det tufft, och därigenom odla starka vänskapsband till människor som hon tyckte om och kände tillit till. Så som torparn en gång hade gjort. Trots att hon till skillnad från torparn ändå kände att hon ägde både tid och ting i överflöd, och trots sin egen samtids yttre krav på effektiv produktivitet, konsumtionshets och vinstparadigm, och trots den illvilja som just därför kunde manifestera sig som en särskild slags missunnsamhet mot henne ibland, så hade hon inget som helst behov av att, som var brukligt idag, skryta om sitt torftiga liv, utan gjorde så som hon visste fungerade, så som hon kände var rätt, och så som hennes samvete tillät. Att skala ner var det bästa hon hade gjort, och om hon fick chansen skulle hon göra om samma resa igen. 

Seger är inte verklig. Seger är en story uppdiktad av vinnarna. Karma, däremot, ja vem vet. 

John Illsley - In The Darkness

Boktips med stor bärighet på samtiden och på mina tankar för dagen: 

Dagordningen, av Éric Vuillard, och Doktor Zjivago, av Boris Pasternak

ande

 Något saknas i världens samtal. Tystnaden är öronbedövande. Stadskärnor tomma på invånare. Asfalten luktar död. Vattnet smakar röd. Maten mättar inte. Konsten sekundär. Musiken takt och ton. Äkthet har växlats till ondska. Det talas i tungor och algoritmer. 

När rädslor bedövar oss, hävdas sanningar som ingen känner igen. 

Där som gemenskap straffas, minnet har blivit suspekt, njutning en simpel tävling på en billig marknadsplats, och bildning föraktas, är det omöjligt att bygga bo. Där dör det goda samtalet. Metamorfosen är bruten. 

När liv och lust spricker upp blottas ett blött, ångande, allra varmaste jag. 

Är du då en flådd kanin uppspikad på uthusgaveln. Eller lever du. Förnimmer du. Kan du känna morgonbrisen mot din bara hud. Höstregnet som kyler ner. Snöstormen som förgäter. 

Om världen slutar andas. Känns det. Märks det. Bryr sig någon om något alls. 

 Rosalía - Berghain

Dios es un stalker

Reser du för att slippa hålet i ditt inre, 

och för att ditt Babels torn var byggt på lögner staplade på lögner. Är det därför kvaliteten måste ersättas med kvantitet. Trettio blaskor från samma källa förmår inte att skapa en visionär. Det himlas över andras öden. Det raljeras över kunskap som inte förstås. 

Bildning är en inställning till kunskap med målet att aldrig bli färdiglärd. Bildningen är därmed motsatsen till vad som populärt idag brukar kallas för expertis, och en livslång vilja att försöka förstå komplexa system. Därför inget man tar in på en halvtimmes slölyssnande på poddar för avkoppling. Ett lättvindigt avfärdande av tusen år av tankesystem och humaniora är att skryta om sin dumhet, och att då, (särskilt i dagens antiintellektuella klimat), bli nedgjord för sin kritiska läggning, ser jag enbart som en komplimang. Dumhet är ren lathet och nutidens värsta farsot. 

Klokast just nu: Roland Paulsen. Vilken kris vi är upptagna av styrs av vilka som tjänar pengar på det. 

Steely Dan - Dirty Work

samizdat

Jane Goodall 1934 - 2025

 

En gång i tiden var bloggandet en frihetshandling. En gång, för inte så längesedan, brukade människan hoppas, tro och förvänta sig att förändringar som kunde gynna hennes frihet gick att längta efter. Det var en tid, när kloka människor grundade samfund för att enas och komma överens om svåra ting. Dessa kloka hjärnor behandlade såväl vardagsnära ämnen, som vatten och husrum, som rymden och sådant storslaget som gemene man inte kunde förstå sig på... eller åtminstone trodde klokskapet efter ett tag att det var bäst för pöbeln att inget veta. Och så instiftades ett hål i demokratins välsmakande kaka. Där som russin och suckat suttit uppstod hål, och hålen blev reproducerande, och de åt sig mätta på den instängda luft som förpackningen erbjöd. Avståndet mellan hålrummen blev efter hand så tunn, att en ny idé kunde riskera att spräcka väggen eller implodera till en smörja av ettor och nollor. Denna gegga skulle då förvisso bli enad i en fullkomligt oläsbar massa av forna antaganden och påståenden, men enad vore den. Vad som sedan återstod av det mjuka höljet visste då bara den som lyckades hålla sig ovanpå. 

Alla de som trampat på gungflyt av obegripligheter, alla de som satt segel ut i det okända, samtliga som då fortfarande haft möjlighet att hålla samman, kunde kuppa och guppa i grupper, bort och iväg från sörjan. Kanske var det av simpel rädsla för att se ballongen explodera, möjligen var det en enkel vilja att överleva störtfloden av dumheter, det finns förstås även en liten misstanke om att själva resan bort varit målet hela tiden, eller att allt det där som inte gått att förutse och som hade gett livet en spännande krydda i själva verket varit meningen med livet. Men om den slumpmässigheten vet inte sörjan, den känner förstås till ordet och kan med stor exakthet kalkylera dess frekvens i metabloggsfären, men en kapacitet att ta in det subversiva i ordets innebörd, dess tankar om frihet, trivsel, skönhet, dofter och smaker och dess förmåga att skapa kärlek, saknas. För att verkligen förstå slumpens inverkan på idéernas födelse krävs en kännande kropp, och blotta hotet om att förstå sig på människans irrationella tankar skulle brisera hela den mekaniska apparaten. 

 Motstånd är en biologisk handling, det är en obändig fantasi som hjälper en organism att samarbeta med andra organismer för att överleva förtryck och utrotning. Men motstånd är mer än överlevnad, det handlar om samvaro, en enande och helt kroppslig förmåga till njutning som bildar grunden för allt liv. Kärlek är en sådan motståndshandling, omsorg och empati förstås, men sist men inte minst, humorn och självdistansen och förmågan att se sig själv som litet tramsig och tradig i grupp. En perfektionistisk och omnipotent maskin däremot, är sårbar i sin kuvösa ensamhet. För överallt där behovet av andra finns och där som tillkortakommanden tillåts existera, där föds något som liknar vår mänskliga kulturs demokrati. Leve mångfalden!

Nu läser jag Det vilda hoppets geografi, av Anita Goldman.

Contraband - Lady for Today

Neil Young - Words (extended)

status

 Spankulerar rundor i täppan. Bedömer gårdagens sista tillskott av plantor som jag fått av K, ser på torkans begränsningar i köksträdgården, och på hur omproiriteringarna efter sommarens semesterfrånvaro fallit ut. Trädgårdsmästarens skugga och allt det dagliga arbetet och ständiga plockandet och lukandet är såklart trädgårdslandets bästa näring, ändå tycker jag att vi har klarat oss ganska fint, trädgården och jag. 

Det tar sig med vinterträdgården. I detta nu sitter jag samtidigt inne och ute och spanar på grönskan ifrån trädgårdsmöblemanget, bakom ojämna sekelskiftesfönsterrutor kan jag se på hur det växer där i utomhusrummet. Nya planer föds, skiftande färger och väderlekar ändrar paletten. Och om nätterna när dörrarna sluts, uppstår ett nytt rum som tar in omvärldens alla ljud. Igår hördes två kattugglor, troligen är det årsungar, en skällande räv på avstånd, och så något mystiskt och obestämbart... när stearinljuset fladdrar till kastas reflexer som studsar mellan glasrutorna, men, så snart springorna är tätade kan jag plantera om avokadon och börja odla passionsfrukt och fikon. Drömmar, drömmar. 

På ett litet tillfälligt loppis under cykelturen till utebadet stod en gammal pardörr med karm, och även om dörrarna, vredet och karmen stod på olika platser i det stora magasinet var det som att de väntade på mig. På några minuter fick vi dragit fram delarna och gjorde affär, och jag hann även till badet före stängningsdags. Dörren visade sig komma från grannbyns finaste gård, där det nya, unga ägarparet hade rivit och skapat sig en "fräsch och öppen planlösning". Nu står grannlåten här i mitt uterum och väntar på gladare dagar, för jag är ändå kulturtant och ett under av planering...

Men så länge drömmarna lever, lever jag. 

det går framåt på baksidan

Jag läser också. Just nu En ung läkares anteckningar, en fantastisk novellbok författad av en ung Michail Bulgakov. 

Tidigare: Kejsarn av Portugallien, Selma Lagerlöf med ett briljant förord av Sara Stridsberg, och Alice i underlandet/ Alice i spegellandet av Lewis Carroll med självklara illustrationer av John Tenniel. 

Drömspel

 I drömmen ser jag fjällpiparen fälla upp sina vingar över huvudet och frysa i en pose värdig en balettprimadonna. Under ett befjädrat snedsegel fångar hon solen en kort stund, men strax lämnar hon oss gapande, för att i en mycket snabb rörelse försvinna i en flack flykt och kryssa bortom synhåll. Den tilltänkte åskådaren följer efter tills de möts igen och det förunderliga spelet börjar om. Snart kommer hon att lägga sina ägg i en så vindskyddad plats som det bara är möjligt ute på fjällheden, och han skall få ägna resten av den korta sommaren åt att vakta boet, en stund gemensamt ruvande, men snart kläcker och matar han ungarna på egen hand. Han är den utvalde. Från toppen av ett annat vindpinat tusenmetersberg, just bara en kort vandring därifrån, hörs en tunn lärkstrof. Sången går med sin ljusa klang rakt igenom vinden, och se, där uppe i luften svävar en liten fågel och jag ser den nu, ser på hur den landar på en av de runda stora bumlingarna som vilar intill de djupaste branterna. Majestätisk i sin litenhet, även då de båda hornen är nedfällda i vindbyarna, sjunger han vidare och sången förs vida över vidderna av vindarna. Där som berglärkan har valt sin plats hittar snart inga honor mer, de flesta har valt en rikare nejd längre västeröver, och jag betraktar detta sorgesamma durspel över en förändrad evighet med en blandning av förundran och fåfängt hopp. Bryt upp, bryt upp! diktade Karin Boye och även hon skulle försvinna bakom en sten i gryningen. Så jag vill i mitt snarkande tillstånd skrika, skrika att Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

För det är en vandringens tid, förflyttningar sker och gränserna är som alltid fatala barriärer som bevakas av de redan besuttna.  

Från en tuva invid en flack sten på en av de vida betade renmarkerna lägger jag mig på rygg och spanar upp mot himlen. Rakt över mig flyger femton ljudande fjällgäss i samlad tropp, just där har min stora dröm gått i uppfyllnad, just då vill jag aldrig vakna mer. 

Men då vandrar blicken plötsligt nedåt och hamnar i höjd med de frodigt blöta, gröna raningarnas många smörbollar. Där som fläcknycklar och låsbräkenblad gömmer sig döljs en annan förborgad hemlighet som kan njutas av den som vadar lågt. Här nere i dyn, ibland vass och blöta pussar, bland enkelt starr och vanligt gräs syns små smalnäbbade simsnäppor hoppande fånga sin middag efter en lyckad parning. Och om jag återvänder till drömmarnas land, nog kan jag väl få se den synen igen en dag. 

Jag läser Herrarna satte oss hit, av Elin Anna Labba

The Pretty Things - Come See Me i en video inspelad i Stockholm 1966