Det pågår så många krig, på så många fronter, och så fort går förändringarna, att det känns övermäktigt att sätta fingrarna på tangenterna. Tiden är sannerligen ur led när både inre och yttre repressiva hot vilar över vad som kan sägas. För vem vet vad som är värst, en korrupt regim, eller en schizofren? Kombinationen är sannerligen ytterst ödesdiger. Men den upplevda störtvågen av nedgångar får inte vinna mark, även de små framgångarna måste tas tillvara på och lyftas fram. Annars urholkas moralen.
För att inte förtvivla alldeles gör man små triviala saker på avstånd; skriver något till regeringskansliet, mailar en behörig på någon myndighet, skickar en slant till rättegångskostnader, eller tar ytterligare en prenumeration. I städerna och byarna samlas människor för att visa solidaritet med sorgen och känna tillhörighet med likasinnade, men här utanför är det svårare. Här ute gör kampen i det tysta att locket på tryckkokaren börjar gnissla, så när jaktlaget kommer flyger toppen av. Unga stroppar från städerna med sina nya svindyra dödsapparater ska minsann inte komma här och hindra mitt under fågelsångsnatten. Det blir nog till och med ett finger i skyn ibland, är jag rädd.
Förändringar som är monumentala och svåra att bemästra gör så. Inskränkningar i yttrandefrihet, rörelsefrihet och tanke för lätt med sig omoral. I frustrationen blir man oöverlagd, tankarna förkortas och förtvinar, det är som om orden gör oss mänskliga. Och även om jag vet att oavsett orsak, så är den förestående smärtan den värsta man har upplevt. Ändå jämförs den med allt det där oupplevda. Det där omöjliga att greppa. För det går absolut inte att förstå. Krig, svält, tortyr, utrotning, grundlös orättvisa. Smärtor som är så outhärdliga att de måste begränsas på ett kognitivt plan för att man över huvud taget ska orka leva med vetskapen om att de existerar. Jag kan inte förstå världens smärta, men jag vet att den finns. Jag vet att den är reell. Men jag vet också att en annan verklighet finns. Den där gröna, lummiga, varma, mätta och söta, berusande verkligheten. Den som gör att jag går ut, även om det så bara är för att glömma.
Härliga glömska som gör att jag kan få låtsas som att det regnar... Och även om det är något som skaver när jag vadar runt i den skira men knastrande torra grönskan, så känns det skavet bättre än total ignorans.
Såret efter Hihoshima är fortfarande vidöppet. OBS Långessä av Dan Jönsson.