Drömspel

 I drömmen ser jag fjällpiparen fälla upp sina vingar över huvudet och frysa i en pose värdig en balettprimadonna. Under ett befjädrat snedsegel fångar hon solen en kort stund, men strax lämnar hon oss gapande, för att i en mycket snabb rörelse försvinna i en flack flykt och kryssa bortom synhåll. Den tilltänkte åskådaren följer efter tills de möts igen och det förunderliga spelet börjar om. Snart kommer hon att lägga sina ägg i en så vindskyddad plats som det bara är möjligt ute på fjällheden, och han skall få ägna resten av den korta sommaren åt att vakta boet, en stund gemensamt ruvande, men snart kläcker och matar han ungarna på egen hand. Han är den utvalde. Från toppen av ett annat vindpinat tusenmetersberg, just bara en kort vandring därifrån, hörs en tunn lärkstrof. Sången går med sin ljusa klang rakt igenom vinden, och se, där uppe i luften svävar en liten fågel och jag ser den nu, ser på hur den landar på en av de runda stora bumlingarna som vilar intill de djupaste branterna. Majestätisk i sin litenhet, även då de båda hornen är nedfällda i vindbyarna, sjunger han vidare och sången förs vida över vidderna av vindarna. Där som berglärkan har valt sin plats hittar snart inga honor mer, de flesta har valt en rikare nejd längre västeröver, och jag betraktar detta sorgesamma durspel över en förändrad evighet med en blandning av förundran och fåfängt hopp. Bryt upp, bryt upp! diktade Karin Boye och även hon skulle försvinna bakom en sten i gryningen. Så jag vill i mitt snarkande tillstånd skrika, skrika att Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

För det är en vandringens tid, förflyttningar sker och gränserna är som alltid fatala barriärer som bevakas av de redan besuttna.  

Från en tuva invid en flack sten på en av de vida betade renmarkerna lägger jag mig på rygg och spanar upp mot himlen. Rakt över mig flyger femton ljudande fjällgäss i samlad tropp, just där har min stora dröm gått i uppfyllnad, just då vill jag aldrig vakna mer. 

Men då vandrar blicken plötsligt nedåt och hamnar i höjd med de frodigt blöta, gröna raningarnas många smörbollar. Där som fläcknycklar och låsbräkenblad gömmer sig döljs en annan förborgad hemlighet som kan njutas av den som vadar lågt. Här nere i dyn, ibland vass och blöta pussar, bland enkelt starr och vanligt gräs syns små smalnäbbade simsnäppor hoppande fånga sin middag efter en lyckad parning. Och om jag återvänder till drömmarnas land, nog kan jag väl få se den synen igen en dag. 

Jag läser Herrarna satte oss hit, av Elin Anna Labba

The Pretty Things - Come See Me i en video inspelad i Stockholm 1966

Expedition

Emma Zorn läsande, 1887

 En expedition måste innehålla strapatser och lärdomar, det ingår i konceptet. Så när jag blev inbjuden att delta i en sådan, tog det inte lång tid att besluta sig. Låt mig kalla denna exklusiva resa för Expedition fyrbåken och släpvagnen, eftersom lasten hos den ene fylldes på med både det ena och det andra ur arsenalen av kunskaper hos den andre under resans gång. Är man dessutom hänvisad till en minimal yta under tiden, blir resenären snart varse vikten av att lägga egot åt sidan. Nu krävs en vilja att komma överens för att nå det uppsatta målet. I mitt fall var det inte enbart resan som hägrade, där fanns även ett visst mått, kanske till och med en icke så ringa del, av en vilja att testa hållfastheten i skapade livsrum och värderingar. Tänja litet på bekvämligheten, göra avkall på invanda mönster och ge luft åt framtidsdrömmar. En dylik resa är förvisso utmärkt om man, som jag, betraktas som åldrad och överakademiserad och därmed har blivit osäker på sin samhällsroll. Den bygger nämligen karaktär. Man får möjligheten att se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget (även om egot alltid finns där i bakgrunden). Man får slipa litet på de vassaste kanterna, så nya frön i färska fåror, slå upp fönster och maka dörrar där sådana inte funnits, och lufta ut nattstånden lukt. Ja, ja du förstår. Man tar den andre på allvar, helt enkelt. 

För egen del var det förstås inte bara samhällsjaget som låg i fatet. Med den där ålderns rätt fanns även en tanke på möjligheten att bygga ett liv utanför yrkesetik och samhällsroll och vad är då bättre än att embarkera gemensamma upplevelser och äventyr. En expedition ger många utsikter. 

Bland alla dessa intryck tillkommer naturligtivs även yttre omständigheter. Sinnesintrycken. Hur skulle det gå med de ökända myggen, höll kappsäcken måttet, skulle tekniken fungera, och om kunde man då lita på väderleksrapporterna? Praktiska ting som mer än kanske någonsin förut skulle styra över en skånsk, neurotisk personlighet. Men det norrländska lugnet, dessa stadiga blickar och underfundiga och fåordiga samtal, ihop med en lika karg men gästvänlig miljö gav en klangbotten åt något som jag tar med mig in i framtiden. Man lärde sig snart samtala utan alltför mycket ord, lärde sig att det där att leva samman innebär att dela även det som är obekvämt och litet skämmigt. Att göra bort sig, skramla, vara trött och ha ont, vara heltigenom mänsklig och ta konsekvensen av det. Sådana saker är visserligen bra att rusta sig med när arbetsliv och myndigheter knackar på dörren men framförallt är livet bra mycket enklare och roligare i par än ensamhet i ett framtida bagage. För som det sägs, lär man för livet. 

Jag uppskattar närhet igen, och vet att när jag nu skriver detta är det färgat av en rosa dimma av saknad. Men så länge kappsäcken håller och myggen är få kan underverk ske. Jag tror på det och på att livet är en ständig resa. Men denna plötsligt påflugna leda.... varifrån kom den? svaret är förstås bortskämdhet. Denna ljuvliga frestelse. 

Kebnekajse - Resa mot okänt mål

Reselitteratur: Sommarboken av Tove Jansson var det enda som hanns med, men oj vilken fenomenal sommarläsning. Jag läser nu: Zorn - Ett liv, en tid av den nyligen avlidne Per Svensson. En smula för mycket fokus på namn inom ekonomi och finanser för min smak, men i övrigt en mycket läsvärd och klok bok, något för alla som vill veta mer om fenomenet Anders Zorn och hans moderna samtid. En samtid som även slår mig som samtida. Inte mycket har hänt med den misogyne mannen eller det pengatokiga idealet, det radikala 1960/70-talet ter sig alltmer som en liten repa i skivan. Och så missar jag aldrig Martin Aagårds penna, med viljan och orken att reagera på samtidens dumhet och arrogans. 

vi vill leva

 Det pågår så många krig, på så många fronter, och så fort går förändringarna, att det känns övermäktigt att sätta fingrarna på tangenterna. Tiden är sannerligen ur led när både inre och yttre repressiva hot vilar över vad som kan sägas. För vem vet vad som är värst, en korrupt regim, eller en schizofren? Kombinationen är sannerligen ytterst ödesdiger. Men den upplevda störtvågen av nedgångar får inte vinna mark, även de små framgångarna måste tas tillvara på och lyftas fram. Annars urholkas moralen. 

För att inte förtvivla alldeles gör man små triviala saker på avstånd; skriver något till regeringskansliet, mailar en behörig på någon myndighet, skickar en slant till rättegångskostnader, eller tar ytterligare en prenumeration. I städerna och byarna samlas människor för att visa solidaritet med sorgen och känna tillhörighet med likasinnade, men här utanför är det svårare. Här ute gör kampen i det tysta att locket på tryckkokaren börjar gnissla, så när jaktlaget kommer flyger toppen av. Unga stroppar från städerna med sina nya svindyra dödsapparater ska minsann inte komma här och hindra mitt under fågelsångsnatten. Det blir nog till och med ett finger i skyn ibland, är jag rädd. 

Förändringar som är monumentala och svåra att bemästra gör så. Inskränkningar i yttrandefrihet, rörelsefrihet och tanke för lätt med sig omoral. I frustrationen blir man oöverlagd, tankarna förkortas och förtvinar, det är som om orden gör oss mänskliga. Och även om jag vet att oavsett orsak, så är den förestående smärtan den värsta man har upplevt. Ändå jämförs den med allt det där oupplevda. Det där omöjliga att greppa. För det går absolut inte att förstå. Krig, svält, tortyr, utrotning, grundlös orättvisa. Smärtor som är så outhärdliga att de måste begränsas på ett kognitivt plan för att man över huvud taget ska orka leva med vetskapen om att de existerar. Jag kan inte förstå världens smärta, men jag vet att den finns. Jag vet att den är reell. Men jag vet också att en annan verklighet finns. Den där gröna, lummiga, varma, mätta och söta, berusande verkligheten. Den som gör att jag går ut, även om det så bara är för att glömma. 

Härliga glömska som gör att jag kan få låtsas som att det regnar... Och även om det är något som skaver när jag vadar runt i den skira men knastrande torra grönskan, så känns det skavet bättre än total ignorans. 

Såret efter Hihoshima är fortfarande vidöppet. OBS Långessä av Dan Jönsson. 

prosaisk

 

Hon tycker om att lägga sig platt och vara trist.

Hon tycker också om att säga emot när de flesta håller med.

Hon ägnar mycket av sin vakentid åt att tänka. Vid närmare eftertanke tänker hon att hon gör det när hon sover med.

Det är ett av hennes stora intressen att göra saker långsamt och sådant som de flesta skulle tycka var onödigt, som att handdiska och elda i vedspisen, skrapa fönsterfärg, laga kläder och sticka raggsockor.

En vurm hon har är att lyssna på insekter. Hon vet att de har något viktigt att säga och hoppas att en dag förstå vad.

Snällhet är livets melodi. Att säga ifrån när någon är ond eller elak är hjärtas rytm. Hon kan vara ett åskmoln i vadmalsbyxor och en sidenkimono i sommarregn. 

Hon älskar nämligen väder, särskilt ljudet av regn mot lövverk. Kan inte leva utan naturskogsluft eller sumpskogsvatten och skulle aldrig förlåta den som vill beröva henne rätten att njuta av dem.

Hon är världens ocoolaste och jobbar stenhårt för att det ska så förbli. 

Terry Reid - Superlungs live i Paris 1970

OrgOne - Be Thankful For What You Got

grader i helvetet

 Medan vi pekar finger mot väst och öst ligger vårt gamla vackra Europa med sina ståtliga städer och medeltida byar och darrar i skyttegravarna. Länder, som vårt eget, har fastnat i ett paradigm som förespråkar frihandel till varje pris, kosta vad det kosta vill, för invånare, växtlighet och djurliv - när företag och näringsliv täcker toppen av tårtan likt en överdimensionerad tulipanaros. Men låt oss då inte drunkna i mörkret under kläggsörjan utan komma ihåg, att fem lyror är fler än fyra olifanter - och att det är vi som avgör toppens framtid. 

Vi.

Vi är folket på landet som kräver mötesplatser. Vi är folket i städerna som kräver boende. Vi är barnen som kräver utbildning. Vi är havande, gamla, sjuka och slitna som kräver vård. Vi är ensamboende och barnfamiljer, naturälskare och kulturälskare, och vi kräver utlopp för våra intressen. Vi kräver insyn i bankernas förehavanden med våra sparade sekiner, vi kräver mat och husrum, kräver att kunna laga maten, tända belysningen och värma oss när - vi - vill.  

Vi vet att ett framsteg kräver uppoffring. Vet, att bekvämlighet kostar. Vet att vår kropp är en av många, många, många fler som kräver rum, tid, och verklighet, utöver den stipulerade belåningshärva som nu försöker övertyga oss om att vi är ensamt ansvariga för samtliga uttalade kriser. Vi kan, och måste agera. 

Nu.

För vid tvåkommafem grader är det för sent. 

långsyn

 Trump ser världen som sin koloniala marknadsplats och Putin ser imperiet Ryssland som en privat angelägenhet. 

 

Ponera att vår egen regering och riksdag ser på naturen som en ursäkt och orsak för exploatering, och att resultat därför alltid syns i aktieutdelningar. 

 

Blir det då inte omöjligt att analysera, intellektualisera och diskutera sådant som handlar om existentiell hälsa? Blir det då inte stört omöjligt att dryfta och göra sig förstådd kring sådant som handlar om framtiden. Blir det då inte ytterst volatilt och kontraproduktivt att låta marknaden och näringslivet styra våra utbildningar, särskilt när vi under den senaste månaden har fått se vilka oväntade och vitt skilda grepp som krävs när slumpen griper in i skeendet. 

 

Jag tror att det är lönlöst att försöka intellektualisera Trump, han är en simpel kolonialist. Vad Putin anbelangar, överanalyserar han sin position genom diverse kvasihistoriska konspirationsteorier som en sann imperialist. Denna enkla modell är enkel eftersom det vi står inför är simpelt.

De är båda diktatorer och likt alla antiintellektuella maktpersoner ser de sanningen och bildningen som fiender. Simpelhet och enkelspår är hela världens nemesis. 

 

Angående Musk finns ingen bot eller förståelse, den mannen är fullständigt bindgalen. Samtidigt, i Sverige ses framtiden i ljuset av ett genomdigitaliserat samhälle. Teknokratin har blivit teknorojalism och fullkomligt friska livmödrar kan plockas bort eftersom de ses som en livsfara. Mot denna stålhårda och otrygga fulhet som bakgrund är det inte underligt att våra livmödrar vägrar att bära barn. Det är en naturlig protestaktion.

Men det finns motgift: utbildning i humaniora, bildning och allt som brukar kallas för mjuka värden- alltså exakt det som just i detta nu håller på att klassas som onödig kunskap. Det sker nu, i Sverige.

 

I världen syns motståndet:

摆烂  (Bai Lan)

躺平 (Tai Ping)

Aurora

Novi Sad 

 

mjuk makt

 

Nannie Porres - Willow Weep For Me

 

deeply northern

 Det är lördag och mitt i februari. Man stiger upp tidigt, med nattvärmen kvar i kläderna tänder man en brasa, släpper in katterna och matar dem före första koppen hett te med citron. Katterna trycker sig tätt ihop framför värmekällan en stund tills pälsarna är smekvarma, sen går de och lägger sig i kringla, var på sitt håll. De är gamla nu, behöver mer lugn och en trygg och varm plats för egentid. Själv klär man om och går för att hämta dagens första vedkorg ur lagret av det grövre slaget, det som sågades upp igår. Det blir bra till morgondagens värme eftersom rapporten säger att det ska bli än mer bisterkallt. Eftersom det är lördag och Hemlige Bagarn' har bakdag får frukosten vänta till efter brödhämtningen. Det är några timmar kvar, och när huset värms upp och katterna vilar hinner man ta en tur till kvarnen för att se om något nytt har hänt. Idag är det vindstilla och härligt krispigt sådär så att näshåret klistrar och det sprakar och klirrar om det frysta gräset. Mullvadshögarna och vildsvinsböket buktar som stenar under fotsulorna och man balanserar vingligt över fältet och hela vägen fram till det övervuxna stengärdet. Bakom trädridåerna syns skyarna vattrade i rosa och ljust grå med himmelsblå inslag, och solen som är på väg upp färgar hela den trögflytande ån kallt gyllengul. Borta vid inloppet ligger en kniphane, hans bröst lyser som en pärla i motljuset. Här vid dämmet ligger resterna efter ett fällt hjortdjur sedan en månad tillbaka. Nu har skinnet vänts av något djur, det är kanske räven som brukar lämna spår uppe på stenbumlingarna, och den viltfärgade pälsen spretar. Lösryckta tussar ligger spridda litet runtomkring. Från de kala buskarna och trädkronorna hörs ovanligt yster fågelsång, de är säkert tacksamma för nu kan boet bli välisolerat mot köldknäpparna. Allt jag ser och hör här påminner om att hoppet kommer från oväntat håll och nästan alltid från den omedelbara närheten.

 

Av vida världen runtomkring har jag alldeles för mycket att säga, så jag låter det vara ett tag. Det blir lätt kortslutning i tankarna när saker som man tycker om och värderar högt förändras så desperat och alldeles för fort. Låt mig bara få säga som så, att även om jag är trött och frusen så är jag tacksam över att åtminstone ha fått se och uppleva fågelsång, myllrande naturskogar och rent vatten. Det är våra ungar det är synd om. 

Men visst finns det hopp, även där ute. Tag det serbiska studentupproret, ett fint exempel på ren folkvilja. Eller alla ideella verksamheter som oförtrutet arbetar i motvind. Jag är övertygad om att det finns många, många fler berättelser just nu som döljs bakom ridån av flagranta lögner och faktaförnekelse. Boten är att gå ut och se sig om, träffas och prata, och kan man inte göra det just nu så lär man sig ett hantverk, läser en bok eller ser en film. Kultur och natur räddar verkligen liv.