hålrum

Artemisia Gentileschi, Maria Magdalena, 1613-20

 Lao-tzu noterade att det var hålet som gjorde hjulet meningsfullt. Biologer beskriver frånvaron av tid, plats och materia som centralt för samtliga evolutionära processer. Organismer blir enligt det evolutionistiska synsättet framgångsrika just eftersom de fyller ett tomrum i en särskild miljö. Samtliga teckenprocesser, och inte enbart de biologiska, blir betydelsefulla på grund av det som saknas. 

En lingvist menar t.ex. att ikonicitet är en produkt av det som inte har uppmärksammats. Indexikalitet involverar en förutsägelse om något som ännu inte har skett. Symbolik inbegriper både ikonicitet och indexikalitet och bildar frånvarande världar med hjälp av tecken, i sin tur beroende av en frånvarande kontext. Innebörden ligger i ordets uttalande. Ord är ljud med en särskild innebörd som inbegriper det som inte ses, hörs eller finns, och sträcker sig utanför det timliga och rumsliga. Tal är hål fyllda med mening. Så, hur har vi gjort hittills för att undvika de missförstånd som våra tecken onekligen skapar. Och vilka yttranden behövs för att vi ska förstå vår omvärld?

Frågar vi en logiker existerar enbart antingen/eller, dualismen utgör början och slutet. En metafysiker letar svar i skuggorna, i det outsägliga och obemärkta. Däremellan svävar livet, förankrad med navelsträng och utrustad med sinnen, bara ett tunt membran från mening, från njutning. Först rör vi, därpå berörs vi. I den ordningen.

Att vara gravid är inget mystiskt tillstånd, även om det kan tyckas så. Begreppen saknas oss, precis som för orgasmen - graviditetens spegelbild och skapelsens bakvända riktning. Att vara en och två samtidigt har flertalet upplevt, sekunder av att befinna sig utanför gränser och kontroll är en könlös och subjektiv upplevelse. Det må vara så, att ordlösheten i sig har skapat mystiken kring det upplevda, men den är inte destomindre. Ordlösa tillstånd är en realitet. En realitet som ibland kan upplevas som en helighet. Ett gudomligt möte, samtidigt världsligast av världsligt. Proetiskt.

En relation är i sig alltid asymmetrisk, och därför blir den tvungen att sträva efter jämlikhet. Vi är varandras olikheter och därför dras vi till varandra.Vore vi antaget jämlika från början skulle mallen utesluta möjligheterna som uppstår i det gränslösa hålrum som kallas attraktion. Utan attraktion - inget liv. Här gror ett embryo till ett nytt förståelsesätt, ett språk som inkluderar, respekterar och omfamnar det som är olika. Jag hoppas och tror på en sådan framtid, trots allt.

Just nu är redan igår, och snart är en ny dag. Memento mori.

Proetida, denna trilobitiska urtidskräfta, vars membran bar känselminnen och fortplantningsorgan och förmåga till social överlevnad, syns oss idag som ett fyllt hålrum, ett fossilt avtryck av ett annorlunda, men icke mindre meningsfullt liv.

 

Med mig i tankarna idag har jag bl.a. haft Ian McGilchrist, Edoardo Kuhn och Jonna Bornemark.

Telos

 När jag pluggade konsthistoria oroade jag mig för att all min nyvunna kunskap skulle förändra den förtrollning som konsten hade haft på mig som liten. Att plötsligt inse att min passion skulle göra mig till en löneslav som riskerade att för all tid förändra mitt fria inre, gjorde mig tidvis bedrövad. Var verkligen meningen med studierna att hamna i en identitetskris? Jag pluggade förstås ändå vidare, blev konstvetare och diskuterade det teoretiska systembygget med likasinnade kursare (vi såg teorierna som alldeles för snäva för sin uppgift), därför måste vi känna det inifrån. Att läsa avancerad humaniora på universitet innebär att granska en stor mängd kunskap med lärd skepsis. Detta beror på den kritiska teorin, även kallad Frankfurtskolan, som hade kopplat ett radikalt grepp på kunskap genom att granska samtliga vetenskaper med en ny filosofi från och med 1929. Som humanist får man aldrig bli anfrätt av förutbestämda åsikter, så därför måste du ställa dig själv och alla dina inlärda kunskaper under lupp, det ingår i skrået. Med den nya skolan tillkom ytterligare reduktionistiska krav. Reifikationen ledde till en personlig återvändsgränd och den krassa historiematerialistiska synen saknade rimlig förmåga att ringa in känslorna som konsten till större delen utgör, men kom även att förändra synen på mig själv. Det var inte så litet som att sitta i en jutesäck utan kniv och titta ut genom ett raster av maskinvävda trådar. Specialisering har aldrig varit min grej, och jag har alltid haft svårt för auktoritära begränsningar, så jag fick vända blicken inåt istället. Man vänder på tingen, vem vet, kanske skulle svaret finnas där, i mörkret?

Vad var det som hände?

Låt mig försöka ge en mycket kort historisk tillbakablick. När den moderna världen rationaliserades genom Max Webers vetenskapliga rationalism, mekaniserades vår syn på henne. Allt vi visste kom att bli logiskt förklarat, vi blev duktiga på att beräkna vår framtid och kunde till och med bevisa saker som inte gick att se med blotta ögat, och allt som inte räknades som viktigt sorterades helt sonika bort. Så fungerar den vetenskap vi känner till, ibland kan dock slumpen komma till hjälp och då händer det att vi får ett äkta paradismskifte, men vi klänger oss fast vid en mycket rationell, ekonomisk syn på vad som är viktigt att minnas. Det var här någonstans som vi i vår generation förlorade siktet på Telos, kort sagt, riktningen och själva meningen med livet. I och med månlandningen -69 nådde moderniteten sin höjdpunkt, och med den; fantasins sammanbrott. Plötsligt över en natt skulle den gamle gubben i månen pensioneras, och istället kom raketostar och andra designprylar uppoppande för att avlösa andra i en aldrig sinande ström på en oreglerad marknad. Alla förklaringar skulle ha en vidareutveckling, och när tankarna på en sluten värld försvann stängdes även kontakten mellan oss och omvärlden. Det som hände mig under studietiden kan faktiskt sägas vara symptomatiskt för den samtid vi kallar rymdåldern, för när allt går att förbättra och förnya får man aldrig någonsin känna sig nöjd och riktigt färdig. Optimering måste vara min generations gyllene valspråk.

Om jag hade levt för 150 år sedan skulle jag kanske känna mig tillfreds vid min ålder, förmodligen inte ens fundera på alternativt levnadssätt, och kanske inte leva så länge som jag har gjort hittills. Det finns förstås alltid en viss risk att försköna forntiden och det ska jag undvika att göra, men att vår syn på syftet med livet har förändrats radikalt på ett par generationer går knappast att förneka. Ordet Telos, eller livsuppgiften om man så vill, används numera av cybernetiken. Det Telos som Aristoteles en gång skrev om, och som flertalet idag mer minns som berättelsen om hönan eller ägget, har blivit en mänsklig produkt kallad AI, vars potential är övermänsklig och outtömlig, om man får tro på tech-bröderna.

Idag är jag ganska så luttrad av livet, och kan även lugnt säga att jag inget ångrar av min utbildning, tvärtom kan jag tänka mig att det är tack vare den och min egenskap som kvinna och mor till en dotter som jag besitter krafter som gör mig motiverad att reducera AI till en eldriven fluga på väggen. Låt vara att den där flugan mycket väl kan vara kärnvapenbestyckad och programmerad med en bias för vissa manspersoner, men herregud, vem skulle vilja dö instängd i ett förgyllt bergrum? Jag lyckades i alla fall ta mig ut ur den där säcken i god tid. 

Låt mig påminna om att liv, det är levande, växande tankar. Tack till Sokrates och Eduardo Kuhn för tankarna idag.

Anarkroni

 När boken man just läst ut har gett alla svar på alla frågor som detta bloggande har ägnat sig åt, ja då kan man ju faktiskt vända blad och göra annat. Egentligen är bloggande en ganska trist sak, särskilt som de flesta i branschen ägnar sig åt publikfrieri och ivrigt räknande och sorterande av både inlägg och läsare. Låter jag bitter? Det är möjligt, men å andra sidan kunde jag också välja att sälja mig och mina inlägg och göra mig en hacka på dumheterna när jag ändå håller på. 

Nåja, svaret på gåtan jag fick genom att läsa en tjock bok skriven av en psykolog med ett särintresse för hjärnan och kognition var att vi bär på en kluvenhet som sitter inbyggd i hjärnan. Denna kluvenhet har skapat världen vi bebor och förvanskar - men det finns en poäng med att ena två olikheter. För vore det inte för att de två hjärnhalvorna har två diametrala synsätt så skulle vi inte kunna göra verkstad av drömmarna eller skapa kaos av ordning (och omvänt). Där den ena sidan är detaljfokuserad och tycker om ordning och reda, lagar och regler, gillar den andra helhet, att upptäcka nya ting, och att uppleva kroppen i sin naturliga omgivning. Den ena halvan är optimistisk, självsäker och vet att han alltid har rätt (riktigt arrogant om du frågar mig), medan den andra sidan är lätt pessimistiskt lagd, älskar det implicita, osäkra, flytande och intuitiva och bryr sig inte ett dyft om vad som är högt eller lågt. Ena sidan gillar tävlingar och är sig själv nog medan den andra är undflyende och låter ofta den andra dra det längsta strået och få sista ordet eftersom det där med tävlingar är helt obegripligt. 

När världen blir till sker det genom att ena hjärnhalvan tar in allt det upplevda som den sedan skickar över till kontoret på andra sidan. Där lär den sig sig att duktigt sortera, kategorisera och reducera alltsamman och jämför det uppsplittrade materialet med tidigare erfarenheter, men den kan dock inte själv komma på något nytt eftersom allt den vet hänger på sin andra hälfts förmågor. Sedan, när allt är arrangerat och ordnat, sänds det i bearbetat skick tillbaka till grannen igen för att dubbelcheckas med omvärlden och för en jämförelse med verkligheten så att inget har blivit förvanskat. Så fungerar en bra hjärna. Men sörru, sorry to say, ofta hänger något upp sig på vägen. Den där arrogante arrangören till vänsterhemisfär tycker sig nämligen vara fullt kapabel att klara biffen själv. I rationalitetens och snabbhetens tecken kan den sluta att sända tillbaka till sin andra hälft, och det är här som saker och ting blir riktigt tråkigt fyrkantiga. Man måste tyvärr säga som så, att när detta sker allt oftare då framstår det logiskt betecknande och perfekt arrangerade plötsligt som mer verkligt än det verkliga kaos som pågår runt omkring. Vi slutar helt enkelt att göra jämförelser med naturen och litar mer på tekniken och det rätlinjiga och förutsägbara som vänster hjärnhalva så duktigt arrangerat. Voilà.

Alla våra fantastiska färdigheter som finns för att förstå vår omvärld har då plötsligt reducerats till fragment. Plötsligt har världen blivit en spegelbild av den där förstockade och omnipotenta (sic!) hjärnhalvans ego och vi som individer har alltså gått från att vara delaktiga medlemmar i en fantastisk omvärld, till att bli expertisens duktiga fackidioter. Vi har helt enkelt lämnat ifrån oss möjligheten att bli överlevare till att vara självmordspiloter. Det är nämligen som så, att när den egna kroppen ses som smutsig, otillräcklig, svag och viljelös - om man jämför med den maskin eller stereotyp som den rationella hjärnhalvan har skapat - då uppstår alla möjliga sorters psykiska sjukdomar. Känslan av förlust eller alienation (för att låna ett bra men materialistiskt begrepp) uppstår, när allt vi gör bara är avbilder av ett perfekt något (för det finns väl inget riktigt nyhetsvärde i att skapa spindelvävsliknande textilier eller robotar som liknar hundar, eller konst som promptats genom en dator). Vad är då meningen med alltsamman, vari finns djupet?

Ja, och så kom vi till det det där med empati, ömhet och romantik som ju tillhör den högra halvans domäner. För hur skall detta få plats i en fullt ut rationell värld, annat än som garnityr på kommersens sliskiga tårta? Nä, bort med allt som heter känslor bara, in med kalkyler och säkerställda data så kommer nog allt att bli billigt och bra. 

I jämförelse mellan västvärlden och österlandet har det visat sig att det finns kulturella skillnader som går att härleda till hjärnans utveckling. Väst har en mycket högre grad av bias till den vänstra (rationella och kvantitativa) hjärnhalvans fördel, medan man i öst ännu har en god balans mellan de två sidorna. Det är dock en tidsfråga innan även den högra halvan blir anfäktad där också, och den gamla synen på en förandligad natur också blir en handelsvara, precis som vi har vant oss vid i väst.

Japp. Så var det med den saken. 

 

Ludwig van Beethoven - Stråkkvartett nr 8 e-Moll, Op 59:2. (molto adagio)

Johann Sebastian Bach - Goldbergvariationerna, BWV 988, Glenn Gould 1981

Boken jag läste heter The Master and His Emissary: The Divided Brain and the Making of the Western World av Ian McGilchrist

Kalas

darrgräs och ängsstarr

 Det är så stilla idag att inte ens asparna hörs. Inte ett moln på himlen som skvallrar om kommande väderlekar, inga arbetande maskiner i närheten, bara trädlärkan och en skata som varnar med sitt Ra-ta-ta. Kanske det är en av katterna som smyger någonstans i det höga gräset eller bland blommande kirskål, förhoppningsvis mätt och belåten av torrfodret och från bottenslurken på yoghurtburken. Nu står den tömd i solen och visar upp sitt turkiska ansikte, tio procent ska det vara och helst med jordgubbar från den lilla rabatten. En sotvingad fjäril med vita kanter fladdrar förbi och trädgårdssångaren kvillrar evighetslångt, det är nog bara svarthättan och den svartvita flugsnapparen som klarar av att bryta av och byta både takt och ton. Koltrasten förleds att leka med och nu sjunger hela trädgården. Tänker att sång och ljud kom före språket, långt innan orden eller de precisa uttryck som utelämnade allt som inte ansågs användbart, och långt före abstraktionerna och de kravfyllda mötena i den ekonomiska hierarkins följe. De första kända skriftspråken tillhörde byråkratin och lagerhållningen. Nej, det är genom dansen och rörelserna, sången och musiken, som det medfödda språket vindlar sig. Graciöst och komplext känns harmonierna genom hela kroppen och ut i huden, som värme. Sann energi. 

Runt rabatterna ligger små högar av sådant som inte fick växa där och gräset som rycktes bort i morse ligger och vilar på en av komposterna. Så sluter sig trädgårdscirkeln med ett sorterande och arrangerande i evighet, amen. Men härligt, det är det. På strecket hänger en fotsid tunika på tork efter morgonens daggvandringar, stövlarna sitter ännu på fötterna. Snart är det dags att ta av dem och för dagens första kaffetår. På vägen in i stugan fylls jaget med dofter av kaprifol, rosor, målarfärg och grönsåpa. Det är grönt, lummigt och friskt och alla sinnena har kalas.

 

jungfru marie nycklar från en av veckans många fina möten

Dando Shaft - An Evening With 

Elliott Randall - Randall´s Island 

 Out Of Focus - Wake Up 

 

Jag läser Om kärlek och andra demoner, av Gabriel García Márquez

Juni

 Jag tror att det var i februari som beslutet föll. Det kom som en annons om en tredagarsfestival i Stockholm under en tid när arbetet kändes tungt och framtiden trist, och jag förstod direkt att en resa bort från allt var en hemlig trotshandling och precis vad som krävdes för att jag skulle orka att hålla huvudet uppe ett par månader till. Men sedan kom mars. Och jag begravde min mamma. Och så kom april. Och jag begravde mig själv. Våren rann bort i ett töcken och vännerna som hörde av sig och gjorde saker ihop med mig för att pigga upp, minns jag inte mycket av. Maj kom, kall och uslig. Men så kom äntligen juni och med den den första öppningen med blå skyar. Dagarna flöt på, visserligen blandades de ihop, men härvan började sakta nystas upp, och så kom äntligen veckan inför resan. Jag bokade biljetter till tåget, hotellet med och ungefär samtidigt blev tösen färdig med sina grejor och måsten. Plötsligt så sitter jag här på trappen igen med en mängd fina minnen. Jag minns boken jag läser, kan dra paralleller till det jag har sett, pratat om, och har upplevt ihop med andra, och jag kan nästan förmedla det med ord igen. Verkligheten går att uthärda.

Sensmoralen då, för den finns där även om det inte är orsaken till att jag skriver. Den handlar om att tiden ger perspektiv. Att jag ibland har häcklat och raljerat över den, och varit självklar och korkad och inbunden, men det är en del av att vara människa. Hade jag inte haft tid för att gå igenom sorgen, tagit möjligheten när den uppenbarade sig, sett chansen, då skulle jag ångrat mig. För jag är säker på, jo faktiskt stensäker på, att det man ångrar är det man inte gjorde. Alla korkade livsval, alla krokiga omvägar och återvändsgränder, de svartaste bråddjupen och dagarna som tycktes försvinna, allt har ett syfte. Man växer med uppgiften, och vet ni, jag är stolt över mitt liv. Scars and all. 

Det finns minnen och så finns det Minnen. Livet handlar om att acceptera skillnad och förlust, de är nödvändiga komponenter för att känna det oerhörda och sublima.

 

 

Massive Attack - Unfinished Sympathy

Massive Attack - Angel

Dansa min docka!

 Det är svalt och fuktigt sedan några dagar och då märker min kropp av det genom att bli tung och känna smärtor i nacken. Rättare sagt, min hjärna märker av detta och vill att jag tar det lugnt. Eller rättare sagt, en del av mig vill ha det lugnt, den andra vill tvärtom. Under skallbenet pågår det ett ständigt krig mellan det behagliga och det krävande och det är hjärnbalkens uppgift att balansera dessa helt skilda viljor. Tänk om den där hjärnbalken inte funnits, det vore som ett klassrum utan lärare. Ja, analogierna går att sträcka ut och förminska efter behag. Vad jag inte kan kringgå är hur världen uppfattas genom den egna kroppen, att den känns, tänks och föreställer sig med hjälp av mina sinnen. I boken jag nu läser gör Ian McGilchrist med utgångspunkt av hjärnans två halvor en kulturell tidsresa. Slutsatserna enar sig med mina; vi befinner oss i en tid där den ena halvan ligger tungt i vågskålen och det är både min erfarenhet som har bekräftat det, liksom mina studier.

Världen är en konstruktion. Utan mina sinnen hade jag inte kunnat bekräfta den, så lät oss Descartes förstå att enbart det som inträffar i tanken måste vara rätt. Med tankens hjälp skulle han förändra sin egen tradition, som han menade var roten till allt som blivit fel, för hans uppgift som filosof var att avslöja världen som en fungerande och välsmord helhet. Denna mekanistiska världsbild öppnade upp för en autistisk världsbild, där tanken blivit en flipperkula som studsar runt i ett spegelrum. Allt vi ser och möter är välkänt och vi blir bättre och bättre på att mäta och bedöma, på så vis uppstår ett självgenererande kaos av självgodhet där inget nytt tillåts eftersom det kan kullkasta hela bygget. I denna värld av självtillräcklighet trängs sakta men säkert allt det vi inte visste, det vi från början hade tänkt oss vilja veta, bort. Detta kategoriserande av detaljkunskap har gjort oss till duktiga byråkrater i samhällen med funktionell infrastruktur, och allt vi möter mäts enligt funktionens rationella lagar. 

Eller är det verkligen så? Jag har alltid hävdat, att i en repressiv miljö krävs det en vild fantasi för att överleva. Jag tänker för att jag kan, inte för att det är den enda möjligheten att kontrollera min omvärld. Lusten till att leva, gnistan som Descartes menade kom från tallkottkörteln, lever i varje cell i min kropp. Från den andra halvan av mig hörs ett kvitter och en sång, den är färgerna och dofterna och känslan under mina fingertoppar, den lever och lär och låter sig kuvas för att den inte kan något annat, för att den inte vet var gränserna går. Denna vackra sida av mig behöver sin motstående hälft, för att kunna lära sig leva och för att göra det bra krävs en igenkännande mekanism, men som inte behåller erfarenheten som sin egendom utan som gärna delar med sig för att själv kunna växa. 

Vi bör se världen som metaforer, dels för att det inte går att beskriva den på något annat sätt eftersom allt vi vet är förankrat i vår kropp och dess omgivning. Ord är stiliserade ljud, och utan dess inre bilder skulle inget verkligt gå att förmedla. Instinkten är lika verklig och sann den, kom ihåg det, och känn rytmen.

 

Too Much Thinking - Keef Hartley Band

The Dansette, Hartley Jam For Bread - Keef Hartley Band 

 

Comment te dire adieu - Françoise Hardy

 

 

Hamn

 Det är inte en enkel sak att summera den senaste tiden, orden kommer inte att räcka till för att beskriva känslornas landskap. Men jag gör ett försök en vacker dag. 

Sedan huset blev färdigt för visning och det mesta praktiska blivit gjort har jag ägnat mig åt att förströ min rusande hjärna med läsning. Jag har kastat mig in i tunga och svåra tankevindlingar så som jag brukar när jag står inför en avgrund. Den strategin har fungerat väl hittills, för för mig är läsningen ofta terapeutisk. Även om jag hade skaffat böckerna under vintern i ett annat syfte än det nu blev, så har de visat sig vara hjälpsamma för mina förvirrade tankar. Förvisso har det mesta jag läst under våren redan glömts bort, men det går alltid att läsa om en bok, och i ett nytt ljus kastas andra skuggor.

Den 1 juni är mammas födelsedag, 80 år hade hon blivit om hon fått leva litet längre. Brorsan och jag var överens om att släppa mammas aska fri på dagen, och platsen var given. Den lilla båten som skulle hjälpa oss dit rattades av kapten F, som varit som hennes egen son sedan vi blev grannar 1969. I durken satt brorsan, hans fru, deras gemensamma dotter, mitt eget frö och jag själv, och mammas aska. Vi hade i det närmaste stiltje när vi rundade ön, och sakta gled ut mellan kobbarna mot platsen vi sökt ut. Det var en del bryderier med att öppna urnan först men snart kunde vi under skratt och anekdotiska utläggningar om mammas envishet slutligen lägga henne till vila. Där, mitt ute i allt glitter och lugn, grattade och hurrade vi, tog ett glas bubbel och en skvätt kaffe medan vi såg hur hon i sakta mak försvann med strömmen i blommornas riktning och förenades med allt det vackra som hon älskat i livet. 

Det blev en fin lunch i solskenet ute på Kumlet, brorsan hade gjort ceviche och det bjöds på mer bubbel som vi avrundade med svenska jordgubbar och spanska körsbär, den som ville ha kaffe med avec fick det och sedan tog vi farväl och gav oss av för ett litet men självklart besök vid Hovs hallar. Vi tog en liten promenad innan vi satte oss ned, skyddade bakom en klippa och med havet framför betraktade vi den tavla som nu i ännu högre grad än tidigare utgör en viktig länk i mitt liv. Och medan åskmolnen tornade upp sig över fastlandet norröver pratade vi om våra bästa minnen av mamma och mormor. Hemma igen i trädgården hade regnet städat och gjort världen ren och fin, så vi satte oss en stund igen och såg på hur solens sista strålar svepte in och gjorde luften alldeles tung, när plötsligt en välbekant doft kändes. Mammas gamla enkla bondschersmin hade slagit ut i värmen, och i samma stund möttes vi. Inte går det att förklara, det mellanrum som spänner mellan de båda världarna, det finns där bara.

Vila i frid och kom väl i hamn, mamma, så ses vi igen inom kort. Jag kommer att ha en hel del att berätta, för som du vet låter jag inte livet gå på tomgång. Livet är en bro över ett ständigt skiftande landskap och varje liten detalj utgör kartan.

 

The Summer Knows - Sara Vaughan & Trio

More Than You Know - Billie Holiday and Teddy Wilson Orchestra