tisdag 12 mars 2024

ett mammahjärta


 

 När en mamma ligger för döden, då spricker världens fundament. Då upphör tiden att fungera och allt kastas om, klockorna går baklänges. Då blir gammalt ungt och en sekund bär på minnen från en livstid. Sedan du kom in på lasarettet och opererades för en massiv stroke gick allt så fort. Från den stunden har du fått bära din mammas och din avlidne mans nemesis på dina redan tyngda axlar. Du förlorade talet och lades förgäves in på dialys, men hoppet var där och vi pladdrade på vårt vis om vardagsting så länge du orkade höra på, reste hem och hoppades och återkom igen. Men din kropp orkade inte och snart insåg vi hur kol, förkalkning, tromboser och ett sargat hjärta hade tagit ut sin rätt. 

För varje dag förändras vi ihop, vi får känna din djupaste ångest och din högsta lycka övergå i någon slags insikt om livet. För kanske det är som det sägs, att vi får de bördor vi orkar med. Du har lyckats hålla ljuset. I varje antydan till ett leende, och för varje gång du orkar öppna ögonen för att ge oss en sådan varm och kärleksfull blick, och när du knappt orkar andas mer, men ändå, gång på gång låter min hand få bli kramad mellan din mjuka kind och taniga axel, då ljusnar minnena och klarnar sorgen. Din dödskamp är min överlevnad, precis som när du födde mig, och på så vis sluts den cirkel som kallas moder-dotter-relationen. Jag är inget utan dig, och därför gör du allt för mig.

 När en mamma dör, då brister navelsträngen till universum. Allt jag känner till, och alla skärvor som har byggt min grund, splittras och strös ut i vintergatan. Vore det inte för att du, lilla älskade mamma, lät mig ligga intill dig när jag var ett knytt, trots alla rekommendationer, och trots att jag kom med ändan först och med navelsträngen om halsen för att slippa vårvinterns brutala ljus. Ja, trots allt detta massiva motstånd, och trots våndan och skadorna jag gav dig som förstföderska, var jag alltid ömt välkommen i din famn. Du sa aldrig ett ord om smärtan, utan berättade stolt hur vacker jag var när jag kom till världen, med ett klotrunt huvud och en hjässa täckt av tjockt, mörkt hår. Tack vare din kärlek skall mina skärvor hitta hem igen. För så är det med kärleken, den gör ondast av allt, för den spränger hjärtan, men bara den kan läka såren.

Att vara mamma, det är det mest otacksamma, det mest slitsamma, kostsamma, oroliga och mest hjärtskärande arbetet av alla, och därför är det en livboj. För ingen bättre än en mamma vet hur mycket ett liv är värt. Du skänkte mig en fast grund att stå på när världen rämnar och universum flyter bort, för jag vet att jag alltid är och har varit djupt älskad. Vad jag älskar dig, min fina, vackra, modiga mamma.

måndag 26 februari 2024

ett liv utan våld

 tänk att överge din frihet för att delta i ett stridande förband, att tycka att livet är så trist att den enda lösningen är krigspsykosen. Där, som krig framstår som en befrielse från tristess, en inbjudan till hjältemod, ett botemedel mot dekadens, en lösning på allt som är fel med samhället, som ett reningsbad. Kriget är i detta psykotiska tillstånd den enklaste och effektivaste genvägen till en omstart där chauvinismen kan få råda oemotsagd från feminism, antiimperialism, antikolonialism, antifascism, xenofobi och fler postmoderna teorier. 

tänk dig att aldrig kunna leva utan att behöva se dig om på gatan, att aldrig mer kunna lita på den du möter, äta mat som andra har lagat eller överlåta din kropp åt en okänd. Tänk dig att aldrig mer kunna somna och sova gott hela natten under resten av ditt liv. Rädslan gör så med oss, den raserar allt vad klokhet heter.

Idag blev Sverige godtagen medlem i Natohelvetet. Och Georg Riedel har lämnat oss med, det känns som en tanke. En annan tanke jag har är att vi nu har inträtt i en ny epok; en tid där demokratin har övergivits för att aldrig mer kunna resa sig. Framtidens historiker kommer att fråga sig vad fan det var som hände, vi som verkligen hade allt.

 

Tänk om det bara är vi


Jag läser Weimarkulturen 1918-1933, av Peter Gay

lördag 24 februari 2024

Stormcock


 När jag lägger in backen och kör ut på grusvägen har jag redan upplevt tillräckligt för att dagen skall kännas fulländad. Det är den tiden på året då känslosvängningarna är störst, litet sol över morgonpromenaden och en sjungande fågelkör är mitt uppåttjack. Jag pundar fågelsång och natur, så är det bara, har alltid varit så. Att sedan kunna ratta in Spanarna och se landskapet sakta skölja över vindrutan; tranorna i par vid de fuktiga gläntorna, en röd glada på jakt där marken öppnar upp, klungor av snabbvingade duvor, och retliga skator som kivas med korparna över mossiga takåsar av eternit, det är livet på en pinne för mig. Finns inget bättre. 

Jag ser fram emot en sista arbetshelgdag med bara anställda. Kökschefen är tillbaka på halvtid igen och på helgerna extraknäcker en vänlig och intelligent kvinna i caféet, vi tre gör ett superteam. Jag skrattar högt och uppsluppet åt de bisarra inläggen och skämten från radion, och när programmet är slut blir det klassiskt i P2. Snabbt, så att jag slipper höra på fler spekulationer kring krig. Bästa tänkbara resesällskapet är en mjuk röst som kan berätta saker som jag aldrig tänkt på själv, och som ger mig uppslag inför dagen, kanske en ny text till en kommande utställning. Klassisk musik och en spirituell röst, det är bästa fixen. 

Arbetsdagen går fort, jag har trevliga och nyfikna gäster som dyker upp i lagom takt vilket jag tar som kompensation för förra helgen. Att extraknäcket har anmält sig sjuk gör inget heller, jag känner mig oövervinnerlig idag. Har t.o.m smugit ner en bok i väskan att kunna läsa om det ges tillfälle - vilket det naturligtvis inte gör men känslan av att kunna läsa, räcker. Och så, slutligen, äntligen kommer resan hem med Esmeralda Moberg och Gussy Löwenhielms mixtape, kanske det bästa av allt! och som att det inte vore nog - för när jag är tillbaka på parkeringen hemma och stiger ur bilen möts jag av MissAnn och en dubbelrast ljuvligt sjungande från den lilla eken mitt emot stugans grindar. Då vet jag att jag har det bäst i hela, vida världen. 


The Same Old Rock - Roy Harper

Me And My Woman - Roy Harper

måndag 19 februari 2024

banal nationalism

Otto Dix, Die Skatspieler, 1920

 Bland filmer som bör ses på bio är Zone of Interest av Jonathan Glazer absolut en. Du som har läst om filmen har nog förstått det chockartade greppet att få följa med i förövarens vardagsliv. Jag ger dig all heder om du har tänkt se den på bio, eftersom dialogen och skådespelarnas prestationer kräver din fulla uppmärksamhet - för de är verkligen enastående, särskilt Sandra Hüllers gestaltande av Hedwig Höss som en präktig, bondsk nazisthustru med ett kroppsspråk som lyckas personifiera rasideologin. Uttrycket Den Banala Ondskan gjorde Hannah Arendt känd hos allmänheten, det ligger som en grundton genom filmens hela bildvärld, men då betydelsen kunde kännas alltför uppenbar och därför vara lätt att svepa bort krävs Mica Levis geniala filmmusik. Efter de första och sista minuterna när publiken sitter på helspänn i fullständigt mörker och tystnad, kommer en bisarr ljudstrof med inslag av skärande dissonanta toner som fysiskt kryper in under skinnet på dig. Och under filmens idylliska trädgårdsscener, när barn och vuxna vadar runt i ett soldränkt trädgårdsland och diskuterar vardagsnonsens och firar födelsedagskalas, hörs skott, skrik och misshandel från andra sidan av den grå muren. Det är en fysisk film och tidvis mår man illa, men även den känslan återspeglas när Rudolf Höss klöks i slutscenen, dock är det inte av vämjelse inför det han gör, utan av överansträngning; på Auschwitz Birkenau avrättades under hans überrationella regim över 1,1 M män, kvinnor och barn. Det finns ingen pardon, ingen ursäkt eller utväg för någon som har överlevt den vetskapen.

Någon har skrivit om det ironiska draget i Martin Amis bok, att det inte gick hem hos den tyska publiken. Möjligen är det mitt eget ursprung som spökar eftersom jag har svårt att se någon humor i filmen - men det kan förstås även bero på hur filmmanuset är tolkat. Ironi är svårt att ta in och gestalta, även om jag i efterhand kan se det groteska i de folkligt förankrade, makabra överdrifterna och dissonanserna, så är det ett faktum idag att många väljer att tro på konspirationsteorierna. Möjligen för att skalan är så ofantlig, möjligen för att det är svårt att ta in skammen. Hur som haver, filmen är en viktig del i vår samtidshistoria och jag uppskattar särskilt mycket hur det normala, vardagliga och allmänna kan få oss att fundera kring var gränsen kring delaktighet går. Det är stora frågor, viktiga spörsmål som nog tyvärr inte kommer att ses av den som behöver se. En pedagogisk film är det definitivt, och som kommer att gå till historien som en klassiker.

 

Förövrigt anser jag att Rysslands nemesis är hennes politiker och att hon kommer att implodera - om bara ingen föder björnen.

söndag 18 februari 2024

camera obscura

Odilon Redon


 Medvetandet har sedan renässansen betraktats som en mänsklig egenskap, men denna exkluderande kunskapskategori börjar sakta att luckras upp med frågor som: Vad är medvetande, och: vem skall sättas till doms över vilka sinnen som avgör vad ett medvetande är? De flesta idag känner väl till att medvetandet inte bara är präglat av det som vi däggdjur kan förnimma genom syn, hörsel, känsel och smak, utan vi vet även att omvärlden faktiskt uppfattas högst individuellt. Ingen vet exakt vad "grått" är.

Genom forskning om kärlväxternas sinnligheter har vi sedan en tid förstått att växter har känsel. Nu börjar vi även förstå att kärlväxter i jakt på ljus och näring även har en spatial uppfattningsförmåga. Om vi tar ett träd som exempel, så måste bladbärande grenar öka åt solsidan, rötterna ökar dit källan är, och stammen parerar detta genom att vrida sig i takt med omvärldsförändringarna. Allt detta sker på cellnivå och bestäms av synfunktionen; något som populärt brukar kallar för urögat och har utvecklats litet olika. Bland kärlväxterna är urögat som en hålkamera, bland fåglar och insekter har den med tiden förstärkts med en flexibel superlins som kan göra grått till en färgexplosion genom att uppfatta UV-ljus. Synförmågans evolution har gått parallellt med jordens, och kan ses som ett sätt att skatta och värdesätta den plats som organismen har råkat landa på. 

- Går det att överleva här? Vad krävs av mig för att bli långvarig? Denna tvåvägskommunikation förutsätter ett självmedvetande; en intellektuell intelligens med förmågan att se sig själv utifrån och som del i en värdefull kedja av sammanhang. Det som blott kallas medvetande kräver ingen större insikt om de yttre sammanhangen, alltså ingen intelligens utöver vad som krävs för att tillfredsställa det inre jaget. Den sortens medvetande förväxlas ibland med ett embryonalt stadium, ett stadium som förbluffande nog faktiskt förfäktas av några s.k. tänkande människor.

En fisk känner dofter genom sina känsliga membran, och likt havsfåglarna kalkylerar den avståndet till dofternas ursprung, vetskapen är lagrat i minnet, liksom vilken hastighet som krävs för att kunna parera omvärlden. Mörkerlevande organismer kan se med ljudvågor och känselspröt och jättebläckfiskar har utvecklat ett ultrasensitivt seende och en hjärnkapacitet där idérikedom och problemlösningsförmåga överstiger många tvåbenta individers kapacitet. Möjligen för att nå fram på ett så energieffektivt sätt som möjligt, men säkert är att artens överlevnad hänger på individen. Om växter kan se och tolka bilder genom sina cellväggar, är det då så konstigt att de även kan skåda under jord och kommunicera sina behov och önskemål tillsammans med andra intelligenta arter, som svampar, lavar och maskar. Deras genomsläppliga membransystem fungerar som en jättelik moderkaka med uppgiften att nära och fostra kollektivt liv.

Vi är som art något mycket viktigt på spåren när vi ställer frågor om våra förmågor. Det är ytterst intelligent att inse att vi har begränsningar, och därför är det mycket korkat att tro att det vi skapar av vår (bristfälliga) avbild skulle kunna göra världen till en bättre plats. Intresset för ökade kunskaper om oss som art i en allt mer krävande omvärld skulle urholkas, och ensidigheten sakta utplåna vår existens. Men, vem vet, det var kanske väntat. 


Jag läser Empusion av Olga Tokarczuk

 

Fossillobbyisterna skålar medan aktivister fängslas - Filippa Ronqvist, Flamman

torsdag 8 februari 2024

bondeupproret 2024

  Det handlar om överlevnad. 

I den franska tidningen Le Monde skriver Benôit Bréville om hur den europeiska massmediala kören slagit in på en och samma refräng om klimatkritik, när protesten egentligen handlar om konsekvenserna av böndernas icke-existerande valmöjligheter. I en på förhand avgjord match, utstakad av byråkrater och investeringsfonder som ser möjligheter att roffa åt sig ytterligare några sekiner, är historian inget mindre än en Red Herring. Meningen med den är att dölja en annan historia. Vore det inte för den gränslösa monetära handeln, och tidningarnas nära band till densamma, så skulle vi förstå att de få resterande bönderna som orkar med sitt värv vill kunna välja bort växtförädling, besprutning, storskalighet och robotisering - alla dessa produktionseffektiviserande krafter som inte bara gör arbetet till ett tvång, utan gör dem sjuka, förvärrar deras möjligheter genom att förstöra klimatet de lever av, samt tvingar in dem i skyhög belåning och en arbetsdag utan ände. 

Det är en skam att vår egen massmedia som kallar sig neutral har slagit in på samma trista bana. Som väl är, finns det fortfarande ett par tidningar kvar som är värda att läsa. Polarisering är inte en väg ut ur krisen, den är krisen.

Det europeiska bondekriget.

 

Joseph - Cold Biscuits And Fish Heads

 

 

söndag 4 februari 2024

vardagsdramatik

en egen version på den johanssonska trivsamheten

 Att ödslighet kan vara trivsamt kan förefalla som en paradox, men platser kan ibland kännas som att de uppsöker dig. De vill bli berättade. Och då det storslagna sällan lever i det ovanliga, utan sker i hur vi behandlar det triviala, hur vi lyfter upp det välkända och sätter in det i en kontext; Duchamps placerade trivia i en utställningshall och Millet gav vardagen en tung guldram. När Gerry Johansson ramar in ett landskap och Ann Jansson sätter krukor och cylindrar på podier låter de verken sväva fritt och skapa skuggor, de blir verk att skapa inre bilder av. I mitt inre kan då en kruka bli en järnåldershjälm, och en kruka som smalnar av och vrider sig litet kråmande likt en primadonna i sitt livs största framträdande. Ett vindkraftverk kikar upp bakom fonden av zigzagande granar och ser överraskad ut, och från en annan vinkel är det plötsligt en barnleksak, och av prickarna ute på fältet uppstår levande ting och det är rörelse bland bladen och grödorna. Jag kryper inpå och känner nästan dofter och färger.  Konsthallen Hishult visar bilder från hela Gerrys produktion, på nedre våningen hans egen sydvästsvenska landsända där flertalet bilder kommer från Halland. På övre plan visas en kavalkad av de fotografier han har tagit under sina otaliga resor, och som har resulterat i en rad böcker.

Ett kulturlandskap bär vittnesmål om vad människor gör på vardagen, deras strävan och alla möjliga beslut blir till ett ofrånkomligt avtryck som är synligt i horisonten. För att se människor i landskapet behövs därför inga ansikten, inga färger heller. En bild på en stenig strand bär fotavtryck, kanske från de som bor i husen i horisonten, eller är det ett porträtt? En välkänd plats, en form som känns igen i ytan på en cylinder, en särskild lada som är lappad och lagad på ett visst vis, eller en fönsterlös och vingklippt vindmölla. Det kända finns i en anonym hage där kossor betar, landsvägen som äter sig fram genom kullarna, och hos en gammal traktor som står på lut i vägskälet. Former som bär vittnesmål om mänsklig närvaro, och den grå vardagen kommer i Gerrys tappning med en typisk humoristisk twist i ett ögonblicks igenkänning. Gerrys blick ger inga storslagna landskap, inga bombastiska känslosvall eller närgångna porträtt, däremot med ett silverljus som levandegör det bortglömda, det vanliga som är så ovanligt idag. Anns lerverk är renskalade, enkla och tjockväggade, vare sig storskalade eller särskilt minimala. Båda balanserar med humorn och tekniken i sina händer. Ann mellan det vi kallar brukskonst och skulptur, Gerry mellan dokumentation och samtid. 

Vi lägger för mycket tid på onödiga ting, skönhet och lust tar för liten plats i våra liv. Vad som förbinder både Gerry och Anns konstnärskap är bl.a. att de fångar vardagens ögonblick och låter dem bli den röda tråden i en episk berättelse. Båda är skönandar och ytterst trogna hantverket. Materialiteten, den subtila färgskalan, det rena fältet, och skuggspelet som uppträder vid olika väder finns med från början. Därefter följer ett tidskrävande arbete med att göra verkstad av det tänkta, Gerry försjunken i sitt mörkrum, och Ann i källaren där hon har sin ateljé. Fotografi bygger rumslighet med ljus, och keramikern bygger den av lera, i sig en substans som kommer ur ett horisontalt landskap, en horisontalitet som även ligger till grund för en bra bild. Om du så använder horisonten som språngbräda, eller leker att den inte finns, så är horisonten en grundförutsättning för att förstå vad det är vi ser - och inte. Horisonten finns alltid kvar, skriver Jonna Bornemark när hon beskriver en mental gräns som passeras när vi upplever något nytt, en gräns som ständigt uppstår när vi väl har passerat den. I vardagen sker mängder av oväntade ting och vi ställs inför ständiga valmöjligheter. Vad händer om jag tar vägen till höger istället, eller vad har hänt med platsen jag besökte för femton år sedan? En bra bild uppstår när du minst anar det. Platsen är slumpmässigt vald, ett kul ortsnamn eller en ledig stund mellan brödjobben, och sedan avgör blicken och det trägna mörkrumsarbetet, självaste diskbänksrealismen om du vill, vad som blir ett slutresultat. Ann har horisonten, den plana ytan, och jorden som stadig utgångspunkt när hon betvingar horisonten. Hos chamottelerans naturliga grynighet och bränningen ligger sedan det slumpmässiga som en viktig del av slutresultatet. Pendlingen mellan slump, acceptans och erfarenhet är vad vi kallar ett skickligt hantverk, och när denna skicklighet ger betraktaren alldeles nya horisonter, då uppstår skön konst. 

Det jag ser är väldigt långt ifrån AI:s skruvade historielöshet. Gerrys bilder och Anns cylindrar visar en slags hederlighet och pragmatism som är lika svårfunnet som det gamla vanliga landskapet. Något som kan berätta om vem vi är, och vart vi är på väg. 


(You dont´t know) How Glad I Am - Nancy Wilson