Medan vi pekar finger mot väst och öst ligger vårt gamla vackra Europa med sina ståtliga städer och medeltida byar och darrar i skyttegravarna. Länder, som vårt eget, har fastnat i ett paradigm som förespråkar frihandel till varje pris, kosta vad det kosta vill, för invånare, växtlighet och djurliv - när företag och näringsliv täcker toppen av tårtan likt en överdimensionerad tulipanaros. Men låt oss då inte drunkna i mörkret under kläggsörjan utan komma ihåg, att fem lyror är fler än fyra olifanter - och att det är vi som avgör toppens framtid.
Vi.
Vi är folket på landet som kräver mötesplatser. Vi är folket i städerna som kräver boende. Vi är barnen som kräver utbildning. Vi är havande, gamla, sjuka och slitna som kräver vård. Vi är ensamboende och barnfamiljer, naturälskare och kulturälskare, och vi kräver utlopp för våra intressen. Vi kräver insyn i bankernas förehavanden med våra sparade sekiner, vi kräver mat och husrum, kräver att kunna laga maten, tända belysningen och värma oss när - vi - vill.
Vi vet att ett framsteg kräver uppoffring. Vet, att bekvämlighet kostar. Vet att vår kropp är en av många, många, många fler som kräver rum, tid, och verklighet, utöver den stipulerade belåningshärva som nu försöker övertyga oss om att vi är ensamt ansvariga för samtliga uttalade kriser. Vi kan, och måste agera.
Nu.
För vid tvåkommafem grader är det för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar