hålrum

Artemisia Gentileschi, Maria Magdalena, 1613-20

 Lao-tzu noterade att det var hålet som gjorde hjulet meningsfullt. Biologer beskriver frånvaron av tid, plats och materia som centralt för samtliga evolutionära processer. Organismer blir enligt det evolutionistiska synsättet framgångsrika just eftersom de fyller ett tomrum i en särskild miljö. Samtliga teckenprocesser, och inte enbart de biologiska, blir betydelsefulla på grund av det som saknas. 

En lingvist menar t.ex. att ikonicitet är en produkt av det som inte har uppmärksammats. Indexikalitet involverar en förutsägelse om något som ännu inte har skett. Symbolik inbegriper både ikonicitet och indexikalitet och bildar frånvarande världar med hjälp av tecken, i sin tur beroende av en frånvarande kontext. Innebörden ligger i ordets uttalande. 

Ord är ljud med en särskild innebörd som inbegriper det som inte ses, hörs eller finns, och sträcker sig utanför det timliga och rumsliga. 

Tal är hål fyllda med mening. 

 

Så, hur har vi gjort hittills för att undvika missförstånd, som våra tecken onekligen skapar. Och vilka yttranden behövs för att vi ska förstå vår omvärld? 

 Frågar vi en logiker existerar enbart antingen/eller, dikotomin behöver början och slutet. En metafysiker letar svar i skuggorna, i det outsägliga och obemärkta. Däremellan svävar livet, förankrad med navelsträng och utrustad med sinnen, bara ett tunt membran från mening, från njutning. Först rör vi, därpå berörs vi. I den ordningen. Liv är vilja. Framtiden måste födas, den måste göras, viljas fram.

Att vara gravid är inget mystiskt tillstånd, även om det kan tyckas så. Begreppen saknas oss, precis som för orgasmen - graviditetens spegelbild och skapelsens bakvända riktning. Att vara en och två samtidigt har flertalet upplevt, sekunder av att befinna sig utanför gränser och kontroll är en könlös och subjektiv upplevelse. Det må vara så, att ordlösheten i sig har skapat mystiken kring det upplevda, men den är inte destomindre. Ordlösa tillstånd är en realitet. En realitet som ibland kan upplevas som en helighet. Ett gudomligt möte, samtidigt världsligast av världsligt. Proetiskt.

En relation är i sig alltid asymmetrisk, och därför är den tvungen att sträva efter jämlikhet. Vi är varandras olikheter och därför dras vi till varandra.Vore vi antaget jämlika från början av mallen, skulle mallen utesluta möjligheterna som uppstår i det gränslösa hålrum som kallas attraktion. Utan attraktion - inget liv. Men för att detta skall ske måste den som står i maktposition vara lyhörd och skapa utrymme för den i underläge. Här gror ett embryo till ett nytt förståelsesätt, ett språk som inkluderar, respekterar och omfamnar allt det olika. Jag hoppas och tror på en ny logik och som sådan, på en framtid.

Just nu är redan igår, och snart är en ny dag. Memento mori.

Proetida, denna trilobitiska urtidskräfta, vars membran bar känselminnen och fortplantningsorgan och förmåga till social överlevnad, syns oss idag som ett fyllt hålrum, ett fossilt avtryck av ett annorlunda, men icke mindre meningsfullt liv.

 

Med mig i tankarna idag har jag bl.a. haft Ian McGilchrist, Edoardo Kuhn och Jonna Bornemark. 

Bob Dylan with Johnny Cash - Girl From the North Country

Telos

 När jag pluggade konsthistoria oroade jag mig för att all min nyvunna kunskap skulle förändra den förtrollning som konsten hade haft på mig som liten. Att plötsligt inse att min passion skulle göra mig till en löneslav som riskerade att för all tid förändra mitt fria inre, gjorde mig tidvis bedrövad. Var verkligen meningen med studierna att hamna i en identitetskris? Jag pluggade förstås ändå vidare, blev konstvetare och diskuterade det teoretiska systembygget med likasinnade kursare (vi såg teorierna som alldeles för snäva för sin uppgift), därför måste vi känna det inifrån. Att läsa avancerad humaniora på universitet innebär att granska en stor mängd kunskap med lärd skepsis. Detta beror på den kritiska teorin, även kallad Frankfurtskolan, som hade kopplat ett radikalt grepp på kunskap genom att granska samtliga vetenskaper med en ny filosofi från och med 1929. Som humanist får man aldrig bli anfrätt av förutbestämda åsikter, så därför måste du ställa dig själv och alla dina inlärda kunskaper under lupp, det ingår i skrået. Med den nya skolan tillkom ytterligare reduktionistiska krav. Reifikationen ledde till en personlig återvändsgränd och den krassa historiematerialistiska synen saknade rimlig förmåga att ringa in känslorna som konsten till större delen utgör, men kom även att förändra synen på mig själv. Det var inte så litet som att sitta i en jutesäck utan kniv och titta ut genom ett raster av maskinvävda trådar. Specialisering har aldrig varit min grej, och jag har alltid haft svårt för auktoritära begränsningar, så jag fick vända blicken inåt istället. Man vänder på tingen, vem vet, kanske skulle svaret finnas där, i mörkret?

Vad var det som hände?

Låt mig försöka ge en mycket kort historisk tillbakablick. När den moderna världen rationaliserades genom Max Webers vetenskapliga rationalism, mekaniserades vår syn på henne. Allt vi visste kom att bli logiskt förklarat, vi blev duktiga på att beräkna vår framtid och kunde till och med bevisa saker som inte gick att se med blotta ögat, och allt som inte räknades som viktigt sorterades helt sonika bort. Så fungerar den vetenskap vi känner till, ibland kan dock slumpen komma till hjälp och då händer det att vi får ett äkta paradismskifte, men vi klänger oss fast vid en mycket rationell, ekonomisk syn på vad som är viktigt att minnas. Det var här någonstans som vi i vår generation förlorade siktet på Telos, kort sagt, riktningen och själva meningen med livet. I och med månlandningen -69 nådde moderniteten sin höjdpunkt, och med den; fantasins sammanbrott. Plötsligt över en natt skulle den gamle gubben i månen pensioneras, och istället kom raketostar och andra designprylar uppoppande för att avlösa andra i en aldrig sinande ström på en oreglerad marknad. Alla förklaringar skulle ha en vidareutveckling, och när tankarna på en sluten värld försvann stängdes även kontakten mellan oss och omvärlden. Det som hände mig under studietiden kan faktiskt sägas vara symptomatiskt för den samtid vi kallar rymdåldern, för när allt går att förbättra och förnya får man aldrig någonsin känna sig nöjd och riktigt färdig. Optimering måste vara min generations gyllene valspråk.

Om jag hade levt för 150 år sedan skulle jag kanske känna mig tillfreds vid min ålder, förmodligen inte ens fundera på alternativt levnadssätt, och kanske inte leva så länge som jag har gjort hittills. Det finns förstås alltid en viss risk att försköna forntiden och det ska jag undvika att göra, men att vår syn på syftet med livet har förändrats radikalt på ett par generationer går knappast att förneka. Ordet Telos, eller livsuppgiften om man så vill, används numera av cybernetiken. Det Telos som Aristoteles en gång skrev om, och som flertalet idag mer minns som berättelsen om hönan eller ägget, har blivit en mänsklig produkt kallad AI, vars potential är övermänsklig och outtömlig, om man får tro på tech-bröderna.

Idag är jag ganska så luttrad av livet, och kan även lugnt säga att jag inget ångrar av min utbildning, tvärtom kan jag tänka mig att det är tack vare den och min egenskap som kvinna och mor till en dotter som jag besitter krafter som gör mig motiverad att reducera AI till en eldriven fluga på väggen. Låt vara att den där flugan mycket väl kan vara kärnvapenbestyckad och programmerad med en bias för vissa manspersoner, men herregud, vem skulle vilja dö instängd i ett förgyllt bergrum? Jag lyckades i alla fall ta mig ut ur den där säcken i god tid. 

Låt mig påminna om att liv, det är levande, växande tankar. Tack till Sokrates och Eduardo Kuhn för tankarna idag. 

 

Leadbelly