februarilov

Tiden går utan att det märks, det är det attans gråvädret som jag annars brukar berömma mig för att gilla, men det finns gränser. Fyra långa månader med sexgradigt dis, ibland överraskas man av ett nedfall och även en storm emellanåt känns uppfriskande. Litet tråkigt är det, även om jag inte brukar tillstå något sådant ens för mig själv.
Det är februarilov, vi som inte sportar kallar det så. Tösen kom tillbaka hem under veckan, efter att ha spenderat en skön och kul vecka med vännerna och skuggat elever och läkare runt Göteborgs universitet hade hon naturligtvis lyckats bli förkyld. Så är det väl alltid. Idag lyckades jag ändå lura ut henne på en tur. En kompis hade sett en utter födosöka mitt i Höör, så jag tänkte att det ändå vore en kul grej, och lockade även med en fika. Vi såg ingen utter men flera fåglar, mest var det väl gräsänder. Pölen mitt i stan är en litet sorglig syn, med allt plastskräp som härbärgerar bland vassruggarna. Vi styrkte oss med en tur till Bosjökloster, som enligt mitt suddiga minne hade annonserat om årets första ros. Måste ses, tänkte ju jag och så drog vi vår andra nitlott.

Inne i Höör tog vi en trevlig fika mitt emot ett av Sveriges sista bemannade antikvariat. Jag har ofta velat gå in där, men öppettiderna har inte passat mina passerdagar, förrän idag. Det blev en timme bland doftande antikvariska verk, både tösen och jag tycker att sådant är minst lika kul som en normal svenne tycker om hockey eller strandhäng. Jag fick med mig en bok, och tösen en. Det blir fler resor dit framöver, damen som äger stället kommer nu att ha öppet under veckodagarna och vi var välkomna att hälsa på även under stängda tider. Sådant kallades service när jag var ung, men det var före nyliberalt tjohej om lönsamhet. Tänk att det ska behöva vara lönsamt för att vara kul att arbeta nuförtiden.

Nu har vi eldat, gjort oss en god morot-och ingefärssoppa, och så idkas det egentid innan vi möts igen för att prata litet och kanske titta på en film.
Sedär, nu har jag skrivit nonsens om nonsenssaker igen, och fort gick det. Jag som sedan en tid tyckt att det inte finns något att skriva om. Ska jag vara ärlig (igen) så har jag varit litet rädd för att jag har förlorat skrivförmågan. Att skriva i yrket kan vara ganska hämmande.

rosrester