En annan rörelse

Cecilia Edefalk, en annan rörelse

Det ser mörkt ut borta vid den politiska horisonten. Angrepp på angrepp görs mot hittills självklart svenska stoltheter såsom fri journalistik, fri konst, fri åsikt, fri sjukvård. Angreppen sprider sig likt dynga i en fläkt. Etablissemanget beskrivs som allt som inte är reaktionärt och på så vis står allt det självklara, som en bortskämd generation X tror sig kunna ta förgivet och lattja med - bara för skojs skull - i vägen för den där fläkten.

Nu talar jag i gåtor, för visst är det ofta svårt att se klart på det enklaste av allt. Rösterna på den extrema ytterflanken fiskas genom att utmåla fiender, och när fienden inte finns skapas de genom ordval. Ord utan innehåll såsom kultur, enighet, nation, tillhörighet, värde, trygghet, rättvisa är viktiga pusselbitar i SD:s framgångar. De tomma orden kan sedan fyllas med tillfällig mening, allt eftersom vinden vänder, det är den mediala logikens spelregel nummer ett. Det vet SD partistyrelse, och det visste Trump.

Vad göra, undrar vän av verklig ordning? Jo, du ska alltid återgå till pudelns kärna. Läs på, på partiprogrammet, och fundera ett tag över vilka de är som skapar orden, och vilken vinning har DU av att ord ständigt vänds till en tillfällig politisk fördel. Om du känner att du står inför ett gungfly av återberättelser, historisk revisionism, bortförklaringar och beskyllningar - se då upp. Du har förmodligen inte fel i dina antaganden och det är här din magkänsla är viktig.
Det är din röst du tappar, kanske för alltid. Det har hänt förut och kan hända igen.
Därför säger jag åter igen, att det är hög tid att grundlagsskydda demokratin. 

Filosofiska rummet senaste avsnitt har handlat om uppmärksamhet utifrån Simone Weils filosofi, att uppmärksamheten är den renaste formen av generositet. Att stå åt sidan, lämna rösten åt den andre, och rikta uppmärksamheten utåt, istället för inåt, är även vad god journalistik ytterst handlar om. God journalistik, liksom god politik, är grundstenen i ett gott samhälle. Att lyssna, återge, och handla utan egen vinning är det svåraste en människa kan göra. Det är kärlek i sin puraste form.

Fred Åkerström - Jag ger dig min morgon

februarilov

Tiden går utan att det märks, det är det attans gråvädret som jag annars brukar berömma mig för att gilla, men det finns gränser. Fyra långa månader med sexgradigt dis, ibland överraskas man av ett nedfall och även en storm emellanåt känns uppfriskande. Litet tråkigt är det, även om jag inte brukar tillstå något sådant ens för mig själv.
Det är februarilov, vi som inte sportar kallar det så. Tösen kom tillbaka hem under veckan, efter att ha spenderat en skön och kul vecka med vännerna och skuggat elever och läkare runt Göteborgs universitet hade hon naturligtvis lyckats bli förkyld. Så är det väl alltid. Idag lyckades jag ändå lura ut henne på en tur. En kompis hade sett en utter födosöka mitt i Höör, så jag tänkte att det ändå vore en kul grej, och lockade även med en fika. Vi såg ingen utter men flera fåglar, mest var det väl gräsänder. Pölen mitt i stan är en litet sorglig syn, med allt plastskräp som härbärgerar bland vassruggarna. Vi styrkte oss med en tur till Bosjökloster, som enligt mitt suddiga minne hade annonserat om årets första ros. Måste ses, tänkte ju jag och så drog vi vår andra nitlott.

Inne i Höör tog vi en trevlig fika mitt emot ett av Sveriges sista bemannade antikvariat. Jag har ofta velat gå in där, men öppettiderna har inte passat mina passerdagar, förrän idag. Det blev en timme bland doftande antikvariska verk, både tösen och jag tycker att sådant är minst lika kul som en normal svenne tycker om hockey eller strandhäng. Jag fick med mig en bok, och tösen en. Det blir fler resor dit framöver, damen som äger stället kommer nu att ha öppet under veckodagarna och vi var välkomna att hälsa på även under stängda tider. Sådant kallades service när jag var ung, men det var före nyliberalt tjohej om lönsamhet. Tänk att det ska behöva vara lönsamt för att vara kul att arbeta nuförtiden.

Nu har vi eldat, gjort oss en god morot-och ingefärssoppa, och så idkas det egentid innan vi möts igen för att prata litet och kanske titta på en film.
Sedär, nu har jag skrivit nonsens om nonsenssaker igen, och fort gick det. Jag som sedan en tid tyckt att det inte finns något att skriva om. Ska jag vara ärlig (igen) så har jag varit litet rädd för att jag har förlorat skrivförmågan. Att skriva i yrket kan vara ganska hämmande.

rosrester