 |
| Jane Goodall 1934 - 2025 |
En gång i tiden var bloggandet en frihetshandling. En gång, för inte så längesedan, brukade människan hoppas, tro och förvänta sig att förändringar som kunde gynna hennes frihet gick att längta efter. Det var en tid, när kloka människor grundade samfund för att enas och komma överens om svåra ting. Dessa kloka hjärnor behandlade såväl vardagsnära ämnen, som vatten och husrum, som rymden och sådant storslaget som gemene man inte kunde förstå sig på... eller åtminstone trodde klokskapet efter ett tag att det var bäst för pöbeln att inget veta. Och så instiftades ett hål i demokratins välsmakande kaka. Där som russin och suckat suttit uppstod hål, och hålen blev reproducerande, och de åt sig mätta på den instängda luft som förpackningen erbjöd. Avståndet mellan hålrummen blev efter hand så tunn, att en ny idé kunde riskera att spräcka väggen eller implodera till en smörja av ettor och nollor. Denna gegga skulle då förvisso bli enad i en fullkomligt oläsbar massa av forna antaganden och påståenden, men enad vore den. Vad som sedan återstod av det mjuka höljet visste då bara den som lyckades hålla sig ovanpå.
Alla de som trampat på gungflyt av obegripligheter, alla de som satt segel ut i det okända, samtliga som då fortfarande haft möjlighet att hålla samman, kunde kuppa och guppa i grupper, bort och iväg från sörjan. Kanske var det av simpel rädsla för att se ballongen explodera, möjligen var det en enkel vilja att överleva störtfloden av dumheter, det finns förstås även en liten misstanke om att själva resan bort varit målet hela tiden, eller att allt det där som inte gått att förutse och som hade gett livet en spännande krydda i själva verket varit meningen med livet. Men om den slumpmässigheten vet inte sörjan, den känner förstås till ordet och kan med stor exakthet kalkylera dess frekvens i metabloggsfären, men en kapacitet att ta in det subversiva i ordets innebörd, dess tankar om frihet, trivsel, skönhet, dofter och smaker och dess förmåga att skapa kärlek, saknas. För att verkligen förstå slumpens inverkan på idéernas födelse krävs en kännande kropp, och blotta hotet om att förstå sig på människans irrationella tankar skulle brisera hela den mekaniska apparaten.
Motstånd är en biologisk handling, det är en obändig fantasi som hjälper en organism att samarbeta med andra organismer för att överleva förtryck och utrotning. Men motstånd är mer än överlevnad, det handlar om samvaro, en enande och helt kroppslig förmåga till njutning som bildar grunden för allt liv. Kärlek är en sådan motståndshandling, omsorg och empati förstås, men sist men inte minst, humorn och självdistansen och förmågan att se sig själv som litet tramsig och tradig i grupp. En perfektionistisk och omnipotent maskin däremot, är sårbar i sin kuvösa ensamhet. För överallt där behovet av andra finns och där som tillkortakommanden tillåts existera, där föds något som liknar vår mänskliga kulturs demokrati. Leve mångfalden!
Nu läser jag Det vilda hoppets geografi, av Anita Goldman.
