Drömspel

 I drömmen ser jag fjällpiparen fälla upp sina vingar över huvudet och frysa i en pose värdig en balettprimadonna. Under ett befjädrat snedsegel fångar hon solen en kort stund, men strax lämnar hon oss gapande, för att i en mycket snabb rörelse försvinna i en flack flykt och kryssa bortom synhåll. Den tilltänkte åskådaren följer efter tills de möts igen och det förunderliga spelet börjar om. Snart kommer hon att lägga sina ägg i en så vindskyddad plats som det bara är möjligt ute på fjällheden, och han skall få ägna resten av den korta sommaren åt att vakta boet, en stund gemensamt ruvande, men snart kläcker och matar han ungarna på egen hand. Han är den utvalde. Från toppen av ett annat vindpinat tusenmetersberg, just bara en kort vandring därifrån, hörs en tunn lärkstrof. Sången går med sin ljusa klang rakt igenom vinden, och se, där uppe i luften svävar en liten fågel och jag ser den nu, ser på hur den landar på en av de runda stora bumlingarna som vilar intill de djupaste branterna. Majestätisk i sin litenhet, även då de båda hornen är nedfällda i vindbyarna, sjunger han vidare och sången förs vida över vidderna av vindarna. Där som berglärkan har valt sin plats hittar snart inga honor mer, de flesta har valt en rikare nejd längre västeröver, och jag betraktar detta sorgesamma durspel över en förändrad evighet med en blandning av förundran och fåfängt hopp. Bryt upp, bryt upp! diktade Karin Boye och även hon skulle försvinna bakom en sten i gryningen. Så jag vill i mitt snarkande tillstånd skrika, skrika att Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

För det är en vandringens tid, förflyttningar sker och gränserna är som alltid fatala barriärer som bevakas av de redan besuttna.  

Från en tuva invid en flack sten på en av de vida betade renmarkerna lägger jag mig på rygg och spanar upp mot himlen. Rakt över mig flyger femton ljudande fjällgäss i samlad tropp, just där har min stora dröm gått i uppfyllnad, just då vill jag aldrig vakna mer. 

Men då vandrar blicken plötsligt nedåt och hamnar i höjd med de frodigt blöta, gröna raningarnas många smörbollar. Där som fläcknycklar och låsbräkenblad gömmer sig döljs en annan förborgad hemlighet som kan njutas av den som vadar lågt. Här nere i dyn, ibland vass och blöta pussar, bland enkelt starr och vanligt gräs syns små smalnäbbade simsnäppor hoppande fånga sin middag efter en lyckad parning. Och om jag återvänder till drömmarnas land, nog kan jag väl få se den synen igen en dag. 

Jag läser Herrarna satte oss hit, av Elin Anna Labba

The Pretty Things - Come See Me i en video inspelad i Stockholm 1966

Expedition

Emma Zorn läsande, 1887

 En expedition måste innehålla strapatser och lärdomar, det ingår i konceptet. Så när jag blev inbjuden att delta i en sådan, tog det inte lång tid att besluta sig. Låt mig kalla denna exklusiva resa för Expedition fyrbåken och släpvagnen, eftersom lasten hos den ene fylldes på med både det ena och det andra ur arsenalen av kunskaper hos den andre under resans gång. Är man dessutom hänvisad till en minimal yta under tiden, blir resenären snart varse vikten av att lägga egot åt sidan. Nu krävs en vilja att komma överens för att nå det uppsatta målet. I mitt fall var det inte enbart resan som hägrade, där fanns även ett visst mått, kanske till och med en icke så ringa del, av en vilja att testa hållfastheten i skapade livsrum och värderingar. Tänja litet på bekvämligheten, göra avkall på invanda mönster och ge luft åt framtidsdrömmar. En dylik resa är förvisso utmärkt om man, som jag, betraktas som åldrad och överakademiserad och därmed har blivit osäker på sin samhällsroll. Den bygger nämligen karaktär. Man får möjligheten att se saker och ting ur andra perspektiv än sitt eget (även om egot alltid finns där i bakgrunden). Man får slipa litet på de vassaste kanterna, så nya frön i färska fåror, slå upp fönster och maka dörrar där sådana inte funnits, och lufta ut nattstånden lukt. Ja, ja du förstår. Man tar den andre på allvar, helt enkelt. 

För egen del var det förstås inte bara samhällsjaget som låg i fatet. Med den där ålderns rätt fanns även en tanke på möjligheten att bygga ett liv utanför yrkesetik och samhällsroll och vad är då bättre än att embarkera gemensamma upplevelser och äventyr. En expedition ger många utsikter. 

Bland alla dessa intryck tillkommer naturligtivs även yttre omständigheter. Sinnesintrycken. Hur skulle det gå med de ökända myggen, höll kappsäcken måttet, skulle tekniken fungera, och om kunde man då lita på väderleksrapporterna? Praktiska ting som mer än kanske någonsin förut skulle styra över en skånsk, neurotisk personlighet. Men det norrländska lugnet, dessa stadiga blickar och underfundiga och fåordiga samtal, ihop med en lika karg men gästvänlig miljö gav en klangbotten åt något som jag tar med mig in i framtiden. Man lärde sig snart samtala utan alltför mycket ord, lärde sig att det där att leva samman innebär att dela även det som är obekvämt och litet skämmigt. Att göra bort sig, skramla, vara trött och ha ont, vara heltigenom mänsklig och ta konsekvensen av det. Sådana saker är visserligen bra att rusta sig med när arbetsliv och myndigheter knackar på dörren men framförallt är livet bra mycket enklare och roligare i par än ensamhet i ett framtida bagage. För som det sägs, lär man för livet. 

Jag uppskattar närhet igen, och vet att när jag nu skriver detta är det färgat av en rosa dimma av saknad. Men så länge kappsäcken håller och myggen är få kan underverk ske. Jag tror på det och på att livet är en ständig resa. Men denna plötsligt påflugna leda.... varifrån kom den? svaret är förstås bortskämdhet. Denna ljuvliga frestelse. 

Kebnekajse - Resa mot okänt mål

Reselitteratur: Sommarboken av Tove Jansson var det enda som hanns med, men oj vilken fenomenal sommarläsning. Jag läser nu: Zorn - Ett liv, en tid av den nyligen avlidne Per Svensson. En smula för mycket fokus på namn inom ekonomi och finanser för min smak, men i övrigt en mycket läsvärd och klok bok, något för alla som vill veta mer om fenomenet Anders Zorn och hans moderna samtid. En samtid som även slår mig som samtida. Inte mycket har hänt med den misogyne mannen eller det pengatokiga idealet, det radikala 1960/70-talet ter sig alltmer som en liten repa i skivan. Och så missar jag aldrig Martin Aagårds penna, med viljan och orken att reagera på samtidens dumhet och arrogans.