En bisats

Ixion, av Jusepe de Ribera

 Jag tänker ofta i bisatser. Tror att det kan bero på mitt tyska ursprung, att jag ofta kommer på mig själv att tänka på tyska. När man tänker i bisatser måste man tänka ett steg före, innan själva tanken tar slut. Man hinner då reflektera under krumelurerna och får tid för att avsluta meningen med en liten knorr som kan vända hela innebörden. Kanske det har fört med sig att tyskarna traditionellt är ett reflekterande folk, åtminstone om de är vana vid sitt språk och behärskar det till fullo. Jag vill inte säga att jag är fullärd i det tyska språket, men jag klarar fortfarande av att följa tankelinjerna och de långa meningarna. Däremot har jag svårt att kommunicera och det kan hända att det jag säger redan är långt förbi inledningen, och allt verkar osammanhängande. Ibland hänger folk med... Med franskan tycks det mig vara ett helt annat sätt att uttrycka sig på, som jag också tycker om, vilket kan bero på att språket är mer tilltalande och för att man talar franska med sänkt röst och djupare oktaver. Det blir sensibelt, oavsett vad man säger. Men trots att det är elegant för örat att lyssna på så är det talade språkuppbyggnaden väldigt direkt, ja till och med litet naivt. Det skrivna språket, däremot, är fullt av överraskningsmoment och skiljer sig från talspråket genom att både vara intrikat och krångligt. Ja, det är till och med väldigt elitistiskt, vilket det tyska språket naturligtvis också är med sina vansinniga undantagsregler som nästan ingen verkar bry sig om mer än politiker och författare. Om jag nu jämför tyskan som låter hård, med franskans mjuka melodier, så verkar det ena ha varit tvunget att kompensera för det andra. Tyskans smattrande har fått en mjuk uppbyggnad och struktur, medan franskans mjuka slingor och nasala ljud till formen är ganska rå, ruffig och byråkratisk. Det är såklart fullkomligt nonsens, men jag gillar att tänka i sådana banor, som att språket vi talar formar hur vi tänker. Att vara språkligt begåvad, som jag en gång ändå har varit, innebär att man kan läsa in strukturer och bilder där sådana normalt inte syns. Det är som en form av synestesi. 

Ryskan, däremot, har jag inte lärt mig, men morfar berättade för mig att om man ska svära på ett språk, då måste det vara på ryska.