onsdag 17 maj 2017

med fingrarna i kakburken


jag var i femårsåldern första gången jag hörde någon tala om känslan av ull mot hud. Det var hemma hos grannen, tant S, och barnbarnet M gnällde över hur illa hon tyckte om att bära ullkläder. Jag minns då hur förvånad jag blev, jag ägde själv inga hemstickade kläder, inte ens ullgabardinbyxor som var på modet då, och blev nyfiken på vad det var som lurade bakom orden sticksigt, kliigt rivigt och hårt. Sedan den dagen har tanken på texturer och material följt mig som en röd tråd.

Idag är jag ganska duktig på att känna av kvaliteter och istället för att titta på prislappen använder jag fingrarna för att avgöra om det blir ett köp. Oftast blir det inget köp eftersom hög ullkvalitet kostar... och hur mycket jag än skulle vilja så är det ändå plånboken som sätter stopp för mina utsvävningar.
Mjuka ullsorter med naturligt långa fibrer går inte att förfalska, de är därför ovanliga och eftertraktade och därför, lyxiga.


Skillnaden mellan olika ullsorter märks tydligt genom att föra fingertopparna över garnet, eller ännu hellre, föra garnet över läpparna och näsan. Huden i ansiktet är känslig, särskilt inne i näsborrarna...
Långa och flexibla fibrer ger en varm och luftigt mjuk textur, ju kortare fibrer, dess stummare och hårdare material som då kan kännas som små stick mot huden. När fibrerna är skadade och krossade, och har förlorat sin naturliga spänst på ett eller annat vis, börjar de retas och klia. En skulle kunna beskriva det som om ullen hade fått damp. Säkert är det vad M menade den dagen för längesedan, när mitt intresse för ull började. Tänker att det är med ullgarn och textilier som med människor, behandlar du dem rätt får du en god vän tillbaka. Ullen från shetlandsfåret känns t.ex. spänstigt och motsträvigt, den är inte mjäkig och intalande och ger inte med sig i första taget, utan håller kvar en motsträvig spänst, ett slags mjukt motstånd eller kaxig protest som längtar efter att bli förstådd. Det är en tanke som jag tycker väldigt mycket om.

Ull lever ett eget liv och har också en alldeles särskild doft. Tillsamman med andra fetter, som bärarens hud, parfym, eller om du har suttit vid en brasa; sot - kan upplevelsen av ullen kännas alldeles underbart suggestiv. Lanolin har den unika förmågan att kapsla in och bevara minnet av den som har hanterat och burit plagget tidigare, under väldigt lång tid. Just därför är det extra viktigt att du bevarar ull i rena och oförstörda miljöer och undviker att tvätta dem med alltför parfymerade tvålsorter. Bästa sättet att behålla fräschören är att hänga ut dem i vårsolen, om du inte har smutsat ner dem för hårt, förstås.
Jag har i min ägo en gammal ärvd tröja av riktigt fett och stickigt ullgarn som aldrig har blivit tvättad... Den är oslagbar vid långa vinterpromenader och har fått följa med under otaliga svettiga skridskoturer. Jag undrar faktiskt hur den doftar för någon utomstående.

Idag har jag förstått att det finns ull för alla olika tillfällen, klimat och temperaturer. Är det varmt t.ex, bär jag gärna långfibrig ull direkt mot huden. Ullen är så fet att du inte behöver oroa dig för att bli svettig eller att tröjan ska lukta illa, ull av god kvalitet andas åt dig och växelverkan skapar ett mikroklimat som är underbart att bo i. Man kan faktiskt påstå att det uppstår ett symbiotiskt förhållande mellan huden och tröjan, och att det därför känns motbjudande att av ta av sig den. Fråga vilken britt eller irländare, ja vilken öbo som helst. Vid fuktigt klimat är ull oslagbart.

Men ull är inte bara till för att värma kroppen utan naturligtvis även en stämningsskapare. Första gången du får känna riktigt mjuk ull glömmer du säkert aldrig... och hade det inte varit för cashmeretröjan, den där kvällen i Paris för trettio år sedan, hade jag kanske aldrig behövt bli så ledsen när jag dumpades på min födelsedag ett par veckor senare. Men det var en oförglömlig tid i mitt liv...
Vid dagar då jag känner mig litet nere kan en varm och tung grovstickad tröja hjälpa mig upp igen. Just tyngden av ett stickat plagg, och värmen det sprider utan att jag blir svettig gör att jag snart kommer i balans igen. Det är något alldeles särskilt med värmen som uppstår i symbiosen, nästan som att det enda som existerar är temperaturen jag kan förnimma och att jag och min kropp då utplånas, förenas. Möjligen att tryggheten i närvaron av ullen har med det animaliska ursprunget hos fibrerna att göra, för det fungerar med siden med, däremot inte med bomull och absolut inte med syntetfiber...

Fibrer som är naturligt vuxna och hanterade med varsamhet och ömhet utgör de bästa vid en svalare och fuktigare tidpunkt, som en sommarkväll vid havet eller under höstpromenaden. Om kragen är riktigt hög kan man sticka in näsan och känna hur fibrerna motspänstigt men välvilligt river lätt mot huden. Det är som en lek, både smekande och retande, eller en balansakt. Värmen som kommer inifrån min mun släpps ut genom fibrerna, lätt motvilligt men alltid välvilligt. Om vintern blir värmen kondenserad till fukt, men ullen kontrollerar utväxlingen så att huden aldrig behöver frysa. När ull är som bäst är den som en sträv kärlekshandling, en öm men bestämd och vårdande hand.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar