fredag 30 september 2016

fredagsdroppar



jag har reparerat skadan av gårdagens skräckupplevelse genom en ny promenad och en ny bok. Känslan av att öppna en alldeles skinande vit och inbunden bok är sakral, likadant är det att få vandra under alarna intill Rönne. Hjortflugorna förstärkte känslan av att vara älskad på sitt lilla vis, men då jag kommit hem och hängt av mig jackan flydde de genast mot ytterdörrens fönsterruta. Inte ens parasitflugorna vill veta av mig!



nåja. Det är ju ändå fredag så när tösen kom hem tog vi den där efterlängtade fredagskaffetåren under vinrankan och efter ett par kapitel njutbar lektyr om Erasmus av Rotterdam i Gutenberggalaxens nova kom dagens andra regnskur, fast denna gången åtföljd av en mäktig åskknall. Eftersom jag inte tänker köra bil idag så ska jag ta mig en god whisky och tända en brasa och så ska dagen fortlöpa tills den tar slut. Kan verkligen inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta veckan på. Inte livet heller, för den delen.


torsdag 29 september 2016

Rörigt


Jag är allt introvert. Inte förrän idag har jag vågat mig ut på promenad runt området där grävmaskinerna schaktat upp inför bolmentunneln. Rädd för vad jag ska få se har jag undvikit att gå åt de håll jag vet att det är roddigast, men nu börjar det bli svårt så jag tog tjuren vid hornen. Sådär i efterhand kan jag tycka att jag gjort rätt som avhållit mig synen, för inte gjorde det mig glad. Ovanpå detta har det blivit så mörkt om morgonen att jag måste tända lampor för att slippa treva mig fram, det ser jag alltid som ett nederlag. Lampor är trista måsten.

Bolmentunneln är en annan trist grej. Och lastbilar som måste använda trevägskorset utanför mitt hem till rangergård klockan halv sex om morgonen, det är verkligen jättetrist. Men Bolmentuneln är värst. Usch så fult det är och fan i helvete vad sorgligt att se hur en en gång vidunderligt vacker blandskog och redan allvarligt hotade alkärr, stengärden och gamla stigar bara slätas ut och försvinner in i grävmaskinernas käftar. För att inte säga de gamla vattendragen och beteshagarna runt Rönne å urgamla strandbankar, där kungsfiskaren häckar, grävs nu delvis upp och ersätts av en snörrät kanal.  Det kallas återställande av ingenjörerna. Män[niskor] är dumma. Kortsiktiga planer är dumma. Ingenjörskonst är som sandlådelekar. Vad jag hatar det.

Och inte har jag sett någon Aurora Borealis heller.

ingenjörskonst är inget en buske rår på
men det skymmer bra




söndag 25 september 2016

vegetation


vilken underbar september! just nu sitter jag med tösen i skuggan av vindruvorna och dricker vår första kopp söndagskaffe. Vi har tagit ned vintermattorna från vinden och lagt ut dem omlott över trägolven, och nu tänkte jag ta ett par timmar ledigt innan jag fortsätter med att klyva kaffeved. Framför mig breder en nyklippt gräsmatta ut sig som tösen hjälpte mig med igår, och där bakom skymtar den lilla röda bron. Runt bäcken har hösten börjat ge sig tillkänna, alarna och björkarna som är tidigast att fälla sina löv slösar på sin gunst och tycks strunta i om det blir en fuktig höst eller ej, medan eken, lönnen och boken inte fäller förrän frostnätterna är ett faktum. Vi tenderar att planera litet olika.

Jag har väntat med att hänga in gardinerna eftersom huset ännu är skymt av ett tätt bladverk som kommer att sitta kvar under ett par månader. Västgränsen markeras av en nu väldigt hög bokhäck, och norrgränsen mot den asfalterade vägen av en lindhäck som även den skulle må bra en rejäl tuktning, inte minst i höjdled. Jaja, det är alltid något som bör göras.

Om ett par timmar fortsätter jag arbetet med veden men först tänker jag lyssna på de råmande kossorna, susande gråsiskorna och de hackande rödhakarna och tillsammans med katterna titta på när koltrastarna och ekorrarna kivas om hasselnötter, vindruvor och havtorn. Det är mycket bär och frukt i skogarna i år, vilket bådar gott för djuren om vintern blir sträng. Själv känner jag att jag också är materiellt förberedd, men där stannar jämförelsen eftersom det vackra vädret gör det svårt att föreställa sig kyla, mörker och fukt. Det är skönt med ett selektivt minne*.

Tvättmaskinen snurrar på från lillstugan, den låter en smula ansträngd eftersom vattnet som pumpas in kommer från min lilla brunn. Jag har inte vågat lätta på locket och mäta vattendjupet än utan har bestämt mig för att det får räcka gott att vara sparsam. Att oroa sig hjälper ändå inte.

Nä, nu tar jag mig en kopp kaffe till och fortsätter spendera tid åt att vegetera, vilket är bland det bästa jag vet.


* Veckans Vetenskap om det manipulativa minnet = lita aldrig på någon som säger sig ha minne som en elefant, hen ljuger förmodligen som en häst travar... själv brukar jag hävda att mitt korta minne är min största naturtillgång.

torsdag 22 september 2016

Män i grupp

orsaken till debaclet
jag lämnar en tumultartad arbetsvecka bakom mig, där jag från första stund på tisdagens morgon möttes av en milt sagt tryckt stämning. Det visade sig att ett av mina personliga inlägg på fejsboook hade tagit skruv, och att min forne kollega på Bukowskis i Stockholm, nu ägare av auktionssiten Auctionet och det bolag som min egen chef betalar för en plats på nätet hos, har hört av sig utan min vetskap. Man vill att jag ska sluta göra illojala inlägg som smutskastar deras företag.

Dagen innan jag börjat min arbetsvecka startar således ett verbalt krig, där jag utmålas som företagets spion. Min på förhand antagna illojalitet används som slagrä och verktyg i ett illavarslande scenario, med mytbildning och lögner som ingredienser. Jag har då jag anländer inte en chans att rentvå mig eller förklara vad inlägget handlar om för när jag är på plan står det redan klart; jag är skyldig och oavsett vad jag säger ska jag bara lyda. I mina öron låter det som ett hot, och när jag frågar får jag återkommande och repetitivt samma svar: det är olämpligt. Vi i styrelsen tycker att detta är olämpligt. Med "styrelsen" avses han själv, hans odåga till son och hans fru, som jag ännu aldrig har träffat.

Min chef är en svag punkt i en svag länk, han har redan visat hur han kan sparka nedåt, så där är jag inte alls förvånad. För tre månader sedan slutade en kvinnlig kollega efter åtskilliga av hans angrepp, som var av såväl fysiska som psykiska slag. Hon blev upprepade gånger anklagad för stölder och sabotage och fick vid ett tillfälle själv bekosta ett sjukbesök efter att ha skadat sig allvarligt vid matthanteringen, och hon fick sy tre stygn. Idag är hon så knäckt, att när en annan kollega ringde henne och ville ursäkta sig, lade hon på luren i antagandet att hon åter var ansatt av häcklande kollegor. Till saken hör att hon var anställd som resurs, och lönen betalades till 80% av arbetsförmedlingen. Tidigare hade hon varit journalist, men gått in i väggen.

Ägaren av Auctionet som alltså tillika varit min forne kollega från Bukowskis i Stockholm, verkar rädd och går till attack. Varför? Kan det ha att göra med hur han har blivit fostrad av pennalismen och den hierarkiska manlighetsnormen där som anser att namn går före rätt, kanske han varit bidragande orsaken till att jag slutligen gick in i väggen för tio år sedan. Jag låter det hänga, det har ändå gått några år. Och vad är det som gör att de övriga kollegorna på min arbetsplats inte ifrågasätter varför man tar upp debatten i min frånvaro, utan glatt sväljer betet och gärna går upp i falsett med ordval som jag helst inte skulle vilja använda här på bloggen. Mina kollegor - varav en har fått korgen, nobben, och blivit ifrågasatt av undertecknad - består till 80 % av vuxna medelålders män. En av oss är kvinna, men hon spelar glad och tacksam och blundar hellre.

Är svaret så simpelt: Kvinnor ska underordna sig, le, vara snälla och helst inte avslöja att de tänker. Är logiken så entydig: Kvinnor är bräckliga, och om de inte det redan är knäckta, ska man se till att de blir det.
Är svaret sålunda: Kvinnor som är starka, klarar sig själv och reder sig ekonomiskt på egen hand är häxor.

Jag har arbetat som ensam kvinna på ett verkstadsgolv under tre år, och har aldrig behövt ställa mig sådana frågor förrän nu.

Serviceyrken är och förblir arbetsplatser där människor undervärderas och kritiseras ovanifrån. Personalen är som brickor i ett spel där regeln heter Konkurrens. Samarbete, det är när man lyder utan att blinka. I en sådan organisation ryms vare sig förnyelse, uppfinningar eller genidrag, utan här straffas den som visar sig ha ett samvete.

Nu undrar du förstås vad det var som tände gnistan, så här kommer därför det inlägg jag skrev på min personliga feed på fejan.

"köpte en bricka på auktion i veckan och skall nu få den hemskickad. Leveransen sker med Schenker och uppgår till samma belopp som brickans slutpris, vilket känns ganska orimligt. Nu är visserligen brickan ett litet fynd men inte dess mindre en enkel sak att skicka eftersom den varken är skör eller ovärderlig. Om jag går in på Postnords sida, vilket jag naturligtvis gör, och kollar upp brevförsändelser upp till 1000 g kan jag snart läsa att en sådan försändelse inte skulle kosta mer än 53 spänn och jag kunde få den i brevlådan. Varför ska jag acceptera en lastbilsleverans utöver postens, som inte bara är dyr utan även frestar på miljön?" 

Den forne kollegan som jag hade taggat och önskade svar från, valde att tilltala mig som professionell - inte som den anonyme köpare jag skrivit inlägget som. Har han svårt att förstå nyanser, eller finns det en orsak till ivern att till varje pris trycka in företagslogotypen i diskussionen? Notera gärna att jag inte har skrivit ut något företagsnamn mer än transportörerna. Den forne kollegans svar, som bestod av ett inklippt nonsenssvar från hemsidan med tydliga logotyper och länkar, samt en lång harang om hur auktionsbranschen måste följa med sin tid - är nu borttagna, liksom taggen med hans namn, men den oredigerade texten står kvar. Tilläggas bör att inköpsstället inte var Auctionet utan Dalarnas auktionsbyrå som jag vid det laget redan hade varit i kontakt med.


Det är torsdag och jag är ledig, solen skiner och jag har skjutsat tösen till en arbetsplats där sådana tankar verkar miltals från verkligheten. Jag är verkligen glad över att jag har kunnat visa henne att det finns arbetsplatser där kvinnor värderas för sina meriter och där tid och arbete mäts i prestation kontra förväntan. När ett arbete är utfört kan man gå hem, oavsett om klockan är en timme före utmätt tid. En arbetsplats som präglas av ömsesidig respekt och tillit är likt en familj en god plats, och åtnjuter naturligtvis även spontan lojalitet. För lojalitet ska komma från alla led, lojalitet är något som måste förtjänas.
Och då jag kör vägen mellan Forestad och Perstorp, förbi alla de vackra stengärdena och beteshagarna runt Sorrödsjöarna, får jag plötsligt se en av alla de vackra ormvråkarna som kryssar till synes bekymersfritt mellan trädroppar och husgavlar, och jag tänker som jag så ofta gör när jag tittar på fåglarna här nedifrån... att de måste tycka att vi människor måste vara korkade och trista djur som väljer att sitta inklämda i små plåtlådor, begränsade av vägar och ljusslingor, när det finns så mycket annat och mycket vackrare att se.

Vi omges av så mycket frihet och skönhet, för oss svenskar är det bara att välja synvinkel. Varför gör vi det då inte?


About "Memory Hacking" and how to Plant False Memories in Persons Minds
Hotade kulturutövare ofta dubbelt utsatta

måndag 19 september 2016

tout va bien

Jane Fonda i regi av Jean-Luc Godard
jag har nyss släppt av en PRAO-elev vid vakten på Perstorps AB. Det känns som att ha lämnat sitt barn vid en rymdstation och kan vagt förnimma hur det måste ha varit för en del berlinare pre-89.

Tösen har själv skaffat platsen vid kemilabbet, trots vissa insidekontakters envisa påståenden om att det absolut inte skulle gå. Hon är inte 18.

Allt går min tös, kom ihåg att alla är människor som skiter och pissar och gör bort sig och är rädda ibland. Kom ihåg det och att inget skrämmer dig mer än att du möjligen kommer få några nej till. Ge aldrig upp en dröm.

The Beatles - She's So Heavy

lördag 17 september 2016

Mah-Jong och Wohlleben


jag har varit litet nere under de två senaste dagarna och känt mig ensam och trött och funderar på varför. Såhär mot kvällen, och med egentid och en uppiggande bok och med ett starkt ingefärste i kroppen klarnar det. Jag har haft mycket att göra, dessutom mycket att fundera kring - inte minst på jobbet, och dessutom har boken jag nyss läste ut tagit ut sin rätt. Läsning påverkar mig oerhört starkt, jag kan nästan påstå att litterära stämningar försätter mig i ett närmast transliknande tillstånd, där allt jag företar mig färgas av de toner jag manipulerats till. Det låter hemskt, men så är det. Nu senast var det Helena Henschen (Mah-Jonggrundare och formgivaren), som i sin debutroman "Skuggan av ett brott" duperar mig genom sina sylvassa betraktelser och slutsatser kring mänskligt kaos och lidande. Beskrivningarna av besatthet, galenskap och passionerad kärlek är mästerliga, och har du inte läst henne än, så gör det. Jag kan inte lova dig samma djupa förnimmelser som jag erfor, men däremot kan jag lova dig åtskilliga aha-upplevelser och flera, massiva, litterära krumbukter som åtminstone fick mig att sträckläsa boken, trots utmattning och återkommande yrselattacker. Men nu ska det bli lugnare.

Jag läser nämligen på en ny bok; "Trädens hemliga liv" av Peter Wohlleben handlar om trädens kommunikativa förmågor, och ytterst om kollektivt samarbete för överlevnad, och den läsningen gör att ljuset plötsligt tänds och att jag kan se glädjen i småsaker, igen. Märkligt nog läste jag något liknande om den mänskliga hjärnan i en artikel av Agneta Lagercrantz häromdagen, som handlade om att mänskliga relationer kan ha en energibesparande effekt på hjärnan, särskilt i tryggt sällskap, eftersom vi då kan fatta bättre beslut, och för att problem helt enkelt är lättlösta ihop. Som ensam blir samma problem lätt oöverstigliga Sisyfosberg... I min värld är tanken på att en kollektivistisk identitet är energisparande en logisk slutsats, men definitivt inte självklar.

Jag sitter utomhus med en filt om benen och snart kommer jag att gå in och njuta av att torpet är höstbonat och att mina innerfönster sitter på plats - ja nästan alla då, för jag råkade stöta till det sista så att ramen föll omkull och den ena rutan gick sönder, så nu måste jag hoppas på en veckas höstlig respit, till. Med tanke på hur generöst vädret har varit hittills, som låtit mig ta hand om veden och bygget av vedskjulet och vinterfönsterna, ska jag väl inte ens knysta om saken egentligen. Nästa vecka tar jag kanske ner de tjocka ullmattorna från vinden, men än är det litet för varmt och somrigt, så trasmattorna får ligga där de ligger ett tag till.
Ibland måste man lära sig vikten av att prokrastinera, särskilt om hjärnan inte vill gå in i vila.






torsdag 15 september 2016

Tukt och förmaning

det är torsdag och det toviga gräset som har vuxit sig vilt under veckan skymtar bakom datorskärmen, det breder vällustigt ut sig framför fötterna som om det ville säga haha, mig rår du inte över. Och vem skulle vilja göra något sådant? En motsträvig individ med stark integritet är väl så mycket trevligare än en som låtsas vara vän och förtrolig och som ständigt stryker medhårs utan att röja några egna åsikter?

Igår slutade min roligaste kollega. Han sade upp sig för en tjänst inom sitt gamla yrke och går tillbaka till en dubbelt så hög lön, dessutom kommer han att få en chef som uppskattar hans person och utförda arbete. Jag klandrar honom inte det minsta. Våra livliga samtal och höga skratt -  jag har skrattat mig tårögd och kiknat minst en gång om dagen i hans sällskap - har resulterat i att hela kollegiet har lärt känna varandra på ett djupare plan. Tyvärr har inte bara goda sidor kommit upp till ytan, men så har åtminstone jag turen att slippa stället efter två dagar. Jo, för så känns det nu, tyvärr.
Vänner lär man bäst känna genom lek och stoj, inte genom kartläggning och strategier. Sådant står mig upp i halsen, nämlich.

Efter arbetets och skolans slut har tösen lagat middag åt oss, och jag har sedan kunnat gå ut och avreagera mig genom att stapla ved i nya skjulet. Tack vare ett ovanligt medgörligt väder är allt klart idag, exakt en månad efter första spadtaget. Förra helgen firades taklagsfest med middag utomhus, och i kväll blir det höstskördefest. En pratglad vän kommer på besök efter simningen och då ska vi avnjuta mina söta små vindruvor under pergolan, till ost och vin och hemlagad havtornssylt. Vad som händer under helgen får väder och vind avgöra, men just nu tänker jag avsluta ett kapitel ur Helena Henschens kriminalroman och dricka en kopp kaffe till innan jag tuktar det där härligt oregerliga gräset.
Vem älskar inte en ärlig vän?

Brant Bjork - Keep Your Cool

och så kom posten!
snacka om att vrålstarta helgen



lördag 10 september 2016

av en slump


när klockan ringde i morse var det precis sådana ljusförhållanden ute som jag har längtat efter att fånga på bild, och jag blev dubbelt glad när vännen jag hade stämt träff med skrev och ställde in. Nu kunde jag ta den där fotomorgonen, som är obligatorisk för september, med gott samvete. På med stövlarna, en varm stickad kofta och en vindjacka och ut till Rönne å strandbankar som ligger på 10 minuters promenad från torpet.



Det går några viltstigar här intill åns meandrande brinkar och näs och man får huka sig och passa sig så att en inte förlorar fotfästet för rötter, snår och sten, men belöningen är ljuv. Här inne i buskaget kan man föreställa sig hur det är att leva som kungsfiskaren, vildsvinen och rådjuren. Vegetationen är tät och suggestiv och du är helt dold från rovdjur och jägare... som bonus hade en läcker dimma lagt sig över landskapet och solen som tryckte sig genom lovade en varm dag, så med litet flax skulle det kunna bli litet fina stämningbilder.

Jag är ingen tekniker utan litar helt på turen/slumpen/tillfället än något annat. Faktiskt, så tycker jag personligen väldigt illa om tillrättalagda bilder, för att inte tala om retuscher och effekter. Fy bubblan.  Det jag söker är stämningar, inte perfektion. Så har jag alltid tyckt, det är litet som med musik: det ska skava till litet för att kännas rätt i maggropen. En alldeles för noggrann planering kan medföra att bilderna blir trista och livlösa och jag brukar faktiskt spara på nästan alla bilder, även de som anses tekniskt oskickliga och misslyckade. Sådana bilder kommer alltid till pass någon gång, som då jag vill förmedla en skev känsla, eller om innehållet känns viktigare än ytan.



Idag hade jag som sagt turen att både vara ledig, få fint väder och vara på rätt humör - samtidigt - och om jag nu dessutom lyckades få rätt kamerainställningar så kunde det hända att bilderna blev riktigt bra. Inledningsvis hade jag naturligtvis helt fel kamerainställningar, vilket jag upptäckte efter ett tag och fick gå tillbaka för att ta om, men det lilla misslyckandet resulterade faktiskt i ett par läckra foton som jag inte hade kunnat ta på annat vis. Slumpen är - och har väl egentligen alltid varit - min bäste vän, eller så kan man kanske säga att slumpen egentligen är summan av åtskilliga noggrant planerade misslyckanden...



Att fotografera innebär, som med allt annat kreativt arbete, att man aldrig låter hjärnan vila. Det är psykiskt utmattande och bara för att du tar med kameran överallt dit du går, betyder det inte per automatik att du tar en bra bild eller kan göra om saken nästa dag. Det krävs åtskilliga stunder av förberedande arbete och åtskilliga kassa bilder innan du tar Bilden. Ställtider gäller i högsta grad för en fotograf, liksom för vilken bildkonstnär eller författare som helst, och att ta en atmosfärisk bild med sfumatoeffekter som inte känns klichéaktiga kräver dessutom ett inre som är i samklang med omgivningen. Det ska skava litet och vara äkta.
Det är mycket som måste klaffa alltså, precis som i livet.






fredag 9 september 2016

att hinna men inte kunna



man hinner med mycket när internätet ligger nere. Jag har nu byggt färdigt vedskjulet, arbetat, haft kontakt med Telia och deras hejdukar och haft finbesök från utlandet; bästisen har varit här och som vanligt med kort varsel så att man inte hinner förbereda sig, sådant älskar jag för då slipper jag stressa runt som ett jehu på jetdrift.
Och så har vi simmat inomhus för första gången sedan utesäsongen, svabbat golven och fixat en nygammal matta till hösten, fyndat fyra nya skivor och fått hem en (sedan före avbrottet) beställd konsertbiljett i brevlådan. Nu väntar jag bara på veden som aldrig kom igår, men som jag har dess mer tid för - och plats.
Nu kaffe! det gäller att ta det lugnt mellan varven.

Spirit Of John Morgan - The Yodel


fredag 2 september 2016

follow the white rabbit


det är sällan jag minns vad jag drömmer nu för tiden, men inatt hände det. Jag var på väg hem till en vän med matkassar från ett storköp, landskapet jag vandrade i var som en blandning av Italien och Skåne, eller det antika Arkadien om man vill, med breda grusvägar som tidvis slingrar sig genom huskroppar och runda arkader i gul sandsten. Allt vilade i en varm, nedgående sol och ibland gick jag förbi täta macchiakulisser med buskar och torra träd som liknade eukalyptus, och långt borta i fonden sträckte sig en kulle med höga nålcypresser och breda cedrar som spred en tät och svalkande skugga. Det var dit jag skulle gå, där bortom fanns vännens hem och det var där mitt uppdrag slutade.

Jag kunde tydligt känna värmen och dofterna från omgivningen och jag gjorde hela tiden små avstickare för att titta närmare på något intressant, som småkryp eller för att prata litet med en bosatt, det fanns så mycket att se på och så många alternativa småvägar, att jag hela tiden måste hålla ett öga på var vännen tagit vägen. Han tog alltid en annan stig och det enda jag såg av honom egentligen var en skymt av den röda ryggtavlan och det gråa yviga hårsvallet, alltid på håll.

Vid ett kort tillfälle hälsade jag på en man som stod i skuggan av en dörröppning och såg bekant ut, litet senare betraktade jag en ung kvinna på håll, hon satt på huk en bit framför mig på vägen och försökte gömma ett par paket frysta räkor i gruset med hjälp av sina händer. Hon verkade ursinnig för räkorna åkte hela tiden upp igen under högljutt mummel och daskades sen i marken så att dammet rök. Hon var nästan täckt av damm. Jag minns att jag tänkte att hon nog försökte tina räkorna i den varma sanden, och blivit arg för att det tog så lång tid - en förklaring som tycktes mig logisk för stunden. Jag gick förbi och hälsade och vandrade vidare på den breda grusvägen och vid en dunge träd längre bort i horisonten skymtade åter vännens röda tröja och vita hår. Jag skyndade på, som Alice mot kaninen.

Plötsligt satt Tekla med sin pappa och vännen med den röda koftan på en trädgårdsmöbel intill vägen, och då jag närmade mig hörde jag pappans röst fråga "hur sjutton kommer man till Östra Ljungby härifrån?" med en tydligt uppretad röst. Jag minns inte att jag svarade, men vet att jag försökte minnas vägen och komma på en lösning på hur man kommer till en fysisk ort från ett drömlandskap. Tekla som var liten, ungefär fyra år, hade gråtit. Hennes kinder var brunrandiga av damm och tårar och då jag satte mig intill henne och höll om henne och frågade vad som hade hänt ville hon inte svara, utan hon såg på mig med fuktiga ögon och såg sådär ansträngt glad ut som man kan göra när man inte vill oroa. Av koftvännen syntes bara en röd och vit silhuett bakom henne, jag kan inte minnas att jag såg honom egentligen utan vet bara att jag visste vem han var och att jag hade ett uppdrag att slutföra åt honom.  Matkassarna hade jag glömt bakom någonstans, för nu hade jag inget i händerna. Ungefär där slutade drömmen och när jag kröp ner hos tösen i morse, som jag brukar göra om morgnarna, så skrattade vi gott åt dumheterna. Hon tyckte att det lät som om jag har haft en hel del att lösa, och jag sa att räkincidenten var som att normalisera ett fullständigt sjukt beteende. Om det stämmer som det har sagts, att alla personer i drömmen är du själv, så är jag glad över att slippa göra något betungande idag. Och så har jag fått besked om veden som kommer nästa vecka. Och till helgen blir det bygge av skjul, äntligen.

Snipp snapp snut, så var veckan slut.

Jefferson Airplane - White Rabbit

torsdag 1 september 2016

en röd tråd

Eva Hesse
-Right After-
1969
september och tät dimma, internet strular men Telias tekniker är på väg. Det kommer att ta ytterligare tre dagar, åtminstone, innan jag kan lita på uppkopplingen igen, men på så vis hinner jag göra andra ting än att läsa artiklar om vita kränkta mäns åsikter kring burkinis. Vattnet sinar i brunnen och simhallen har stängt för renovering, så jag har varit hos en vän och tvättat och duschat och uppdaterat mig på det allra viktigaste som har hänt där ute, på internet.

Här hemma lägrar sig lugnet efter morgonrutinen, ute skymtar solen genom allt ljusare dimslöjor och jag har skaffat mig två nya backar som ska fyllas med sommarkläderna. Det blir ett par timmar inomhus med kaffe, sen tar jag min promenad och när tösen är hemma igen kör vi till vännen och får oss litet dusch och god mat.

I tankarna flyter en korsning mellan arbetssituationen, demoniserade kvinnokroppar, praktiska göromål och misogyni. På radio det senaste Trumpistiska uttalandet. Och om internet tillåter: se slutet av Eva Hesse på K-Special.
Snart finner jag den röda tråden igen och kan rida vidare in i solnedgången.