perspektivism

världen sedd ur Peter Doig ögon

Sedvanligt spabesök med tösen igår, först simma svalt, därefter riktigt hett duschvatten och som bonus alldeles ensamma i bastun. När vi byter om i omklädningsrummet kommer M in med sin ledsagare. M är förståndshandikappad och ser på världen som ett treårigt barn gör. Vi träffas här varje torsdag och nu känner hon igen oss och kan vara lugn. Ledsagaren går på toa och M står utanför och vill att hon ska komma, hon blir orolig av sådant hon inte ser, säger att hon ska komma NU och då öppnas dörren. - Har du satt in tampongen nu? några vrider sig litet generat, ingen tittar upp men alla ler. M ger perspektiv.

Nu regnar det igen och jag skyndar in med famnen full av ved. Det går inte att plocka in veden med hjälp av rullebören när det ösregnar, för då skulle den snart bli sjödränkt, utan jag får ta det i etapper mellan skurarna. En liten skärva blå himmel glimtar och solen orkar sticka ner två strålar, det blir genast varmt och ljust. Nej, nu kommer det hagel igen! Jag som dristade mig att byta däck igår, se vad jag har ställt till med. April 2016 går till historien som den med minst antal promenader, jag brukar inte vika för väder men vid skyfall under nollgradig temperatur vill jag helst kura inomhus. Säger som en kollega, att en fryser i benknotorna och skelett tar tid att värma upp.

under ett blommigt paraply

Tinar en bulle i vedspisen och har förberett kaffet. Rullar ihop mattorna och inväntar att skuren ska gå över innan jag bär ut dem på farstukvisten. Det är städdag och jag tar alltid en kaffe som belöning när jag är färdig. När solen glimtar in kan man tydligt se askdammet och jag tänker att det har blivit mycket sådant i lungorna på senaste tiden, och skyndar ut med mattorna. Här ute kvittrar fåglarna, det är som om det vore vår! jag bestämmer mig för det, och för att ta den där Gällabjerrundan strax, bannemej.

grönt är skönt

Luigi Ana Da Boys - Horror Suite
Edgar Broughton Band - Love In The Rain

April, april

vi har fått två underbara morgnar med sol på frostnupen gräsmatta och kaffe på trappen. I morse var vitsipporna jag plockade in åt tösen som fyllde år, djupfrysta. De tinade dock snart från värmen av kaminen. 24 april och fortfarande -5° om nätterna, snö och hagel på dagen och nästan inte ens musöron på björken är snudd på skandal, men så är man äldre och otåligare idag än för tjugo år sedan. Nej. En skulle bo i Norrland under sommaren och Italien under vintern för att maximera solintaget... det är svårt att vara mörkpigmenterad på nordliga breddgrader, tänker särskilt på alla stackars tvångsflyttade flyktingsatar. En ska alltid jämföra eländen, sådant är bra för själen sägs det.

Tösen har utvecklats till den bästa vännen och människobarnet jag har upplevt i mitt liv. Tack för att du valde mig för 15 år sedan stumpan, utan dig hade livet varit bra trist!

Ben Howard - She Treats Me Well

en prins är död

Prince, denne store lille man som förkroppsligade allt som heter kärlek, värme, närvaro och energi är borta. För som vi vet, är det inte storleken det hänger på.

Han var oemotståndlig. När jag följde med vännerna för att titta på Purple Rain på Klippans biograf var det motvilligt. Jag var rocker och U2-fan och skulle minsann inte ta in detta glittriga, överdådiga, underliga, men jag kapitulerade, totalt. Han var som jag.

Idag vet jag att Prince var en sann arvinge efter flower-power generationen, i honom svävade Hendrix ande, black power, resilience - och allt som har med njutning, kärlek, känslor, relationer och hormoner att göra ryms i hans musik. Hos Prince blandades kön, svett och tårar, ja alla kroppsvätskor, helt utan skam, band eller några som helst gränser. Prince visste att bara äkta glädje kan förändra oss människor, och han gav oss allt.

Tack för en vacker ungdom!

I Would Die For You

kärlekens samtal i praktiken

Känslor påverkar likt kryptonit, särskilt andras känslor. Bland det värsta man kan tackla är kärleksbetygelser, för hur gör man när känslorna inte delas, spontant? Ska man avvärja dem med ett leende eller försöka ta det på allvar? Hur man än gör så förvirrar det, åt båda håll. Äkthet kommer av inkännande, när orden du får inte känns i mellangärdet är något fel, den grundkänslan måste ändå vara min sanningsgarant, även om den är luddig.

Du vill inte skada den relation ni har, eftersom det du verkligen behöver är en vän och förtrolig, och när du känner minsta krav ställd på dig blir du iskall och letar fel. Du blir misstänksam och gemen.

Jag vet att jag är skadad av tidigare erfarenheter, men jag vet också att jag har önskat tvåsamhet ibland, men jag vill kunna välja själv - eller åtminstone känna att jag är delaktig i valet. Jag vill inte känna mig utvald och utpekad eller antagen för att vara någon jag förmodligen inte är, aldrig har varit eller kommer att bli. Stukad, skadad och rädd. Feg.

Frihet; att slippa känna sig granskad, ägd och anpassad - krävs för att göra mig till en snäll, givmild, glad och älskvärd människa, och det är förmodligen för att en känner sig fri som en sänder ut signaler som kan misstolkas. Kvinnor ger. Män tar. Dessa satans bullshitparadoxer.

Jag önskar att livet vore enklare. Jag hoppas att min dotter slipper känna sig underlägsen någons starka känslor. För kryptonit försvagar. Det gör inte kärlek.

Nu ringer telefonen och jag hinner tänka: Ska jag svara?
En signal går fram och sedan är det tyst och jag vet. Det är starka känslor på andra sidan och när jag återvänder till soffan ser jag att jag har satt en ful, blöt kaffering mitt på omslaget av boken om Kärlekens samtal.

Each time you love, love as deeply as if it was forever

-Audre Lorde-


Daevid Allen - She
Madrugada - Majesty

efter sol

Märta König
Här någonstans

Naturen mår inte bra, det är som om den ville säga mig något under promenaden. Sluten, mörk och tyst, jag vandrar genom ett landskap som är som en gåta.

Den nya Bolmentunneln anläggs på 250 m radie runt mitt torps sydöstsida. Jag ser knäckta grenar överallt. Djupa hjulspår skapar nya och meningslösa vattendiken och abrupta avbrott gör att de gamla mossiga bäckfårorna torkar ut. Nya snörräta granplantage. Intill mig hörs dovt motorbuller och grenar som knäcks. Respektlöst. Småfåglar tycks förtvivlat leta efter sina bon i de upplagda trädkronorna. Lik på lik staplas träden. Jorden skälver.

Det är nu över en vecka sedan jag såg solen under dagtid här. Jag kan inte annat än känna medlidande med naturen och förstår att orken tryter för henne, jag vet hur det känns att ge utan att få och hur det är att bli tagen för given.


Ash Ra Tempel - Schizo

Det mest förbjudna

Misan myser

halv sju kom solen med blå himmel och jag gick ut på promenad. Det blev en åtta i närtrakterna, och för att undvika de värsta kalhyggena som gör mig så bedrövad, valde jag att gå tillbaka en bit och sedan gå mot motstående väderstreck, hade väl inte väntat mig att det skulle vara ljust till klockan 20, så jag vandrade på. Nu märks våren litet för var dag och det gäller att passa på- fåglarna är alltid först att signalera, sen kommer blommor och undervegetation och just nu börjar boken spricka ut. Jag gillar de små detaljerna, likadant är det med våren. Att följa med och notera de små skillnaderna räcker fint.

Under rundan träffade jag på morkulla, rådjur och hare och flera tordyvlar, och jag fick höra gärdsmygen, tranorna, kungsfåglarna, rödstjärten, taltrasten och koltrasten, lövsångare och såg åtskilliga stjärtmesar, igen. För snart fyra år sedan hade jag inte sett vare sig trana, gärdsmyg eller stjärtmes och nu omges jag av dem nästan varje dag. Mina favoriter! Sådana saker får mig att omvärdera de mörka dagar då jag ifrågasätter mina val. Idag vill jag bo ännu längre in i skogen, jag vill aldrig mer höra ljuden från en människa igen, inte på min fritid i alla fall. Kultur i all ära, men ibland blir man besviken, och vad i hela friden hände med Lena Andersson*? herrejesus vad pinsamt. Jag vägrar att länka till DN och hennes vansinniga inlägg, det får någon annan ägna sig åt...

Nu tänker jag njuta av en whisky, litet musk och sen blir det Det mest förbjudna på SVT Play. Roligare än så blir det inte.


*En fotnot: när jag läser Roland Paulsens svar förstår jag att jag själv borde ha läst hela Anderssons inlägg innan jag valde att döma ut henne. Jag läste hälften och letade förgäves efter en vändning, men orkade inte... Idag ska jag läsa hela hennes inlägg. Lovar.

** ja, jag är int-e smartare efter detta. Lena är inte känd för sin ironi direkt och nu har jag gett henne fler chanser än jag brukar. Nej, jag står fast: att betala skatter är sexigt, det ska stå på min oironiska gravsten.

Members Blues Band - P.S Elic

Karthago

Diane Arbus
Kid with toy grenade

sitter på den gröna dynan, utomhus, mellan skurarna. Fåglar som sjunger, en gröngöling svarar och den andre flyger genast till mötes. Trastsång, lövsångare, gärdsmyg, stjärtmes och gransångare hörs från min plats på bänken där jag sitter på tvärs med benen på armstödet. Jag läser Oates och har lyckats komma in i slutkapitlet. Det är inte för att hon är långrandig, det är Oates aldrig, utan för att jag har dagsljuset till min hjälp. Ögonen tycks tröttna fort vid elljuset, och under vintern läser jag få böcker numera. Jag tröttnar fort på saker.

När tvätten är klar börjar det småregna, jag lämnar min plats på bänken och plockar undan dynorna. Börjar plocka sten och slänger dem i bäcken, hittar fler och större stenar och en del rivsten som surgrannen hade dragit upp den sommaren innan jag flyttade hit. Jag öser tillbaka dem i vattnet, frenetiskt. Det är som om jag vill hämnas på något och jag känner mig litet fräck. Även om bäckpartiet är mitt, även om surgrannen hade gjort fel, känns det som om jag gör något busigt. Jag är väl en mes.

Nu låter det från hästhagen bakom granet. Fyra speedwaymotorer av olika storlekar brummar helvetiskt, det skär genom märgen på mig och jag stegar ut för att kolla vad som står på. Hästarna blir ju rädda, för fan. Det visar sig vara grannen själv som grinar elakt. Vänta bara tills han tar fram den stora motorn. Jag blir ledsen och får sätta mig en stund när jag är tillbaka på tomten. Fan, våt om rumpan av regnvattnet som stannat kvar på aluminiumstolens fåror. Byter jeans och hänger tvätt, nu kom solen en stund. Fortsätter plocka småsten ur gräsmattans utsparkade mullvadshögar, det är ett sisyfosarbete. Tröttnar och plockar fram dynan igen, lägger boken på bordet och vill in och brygga kaffe. Snart fyra, måste ju äta! Soppan är nästan upptinad, så jag tvekar om jag ska värma den på elspisen eller tända en brasa. Tar en apelsin istället.

Nu är det gråväder igen, motorljudet har avstannat och jag går ut. Fåglarna tycks strunta i sådant som störande buller och människor. Jag borde lära mig göra detsamma.

Karthago - String Rambler

Tänker ränker

sitter och vilar mig efter dagarna som har varit, det är kul med händelser men det kostar på. På arbetet stormar det, nu värre än vanligt men vi (vi är två som kan säga ifrån, varav jag är en) i personalen fick ryta ifrån under mötet och det kändes bra i magen. Om det är något jag ogillar är det lurendrejerier, orättvisor, falska anklagelser, mobbing och svek, och allt summerar sig i chefen som är som en gås. Skönt, dock, att få säga ifrån och visa att vi står på personalens sida. En chef som inte inser att han är maktlös utan sin personal är en korkad chef och sådant brukar bli dyrt.

Vår lilla utbrytargrupp har samlats igen och ränker smids. Vårt motto är: Inget är förevigt, allt är görbart. Så länge en har vilja, ork och kunskap - i den ordningen -  kan en gå hur långt som helst i trasiga skor. Fortsättning följer. 

Weekend down Memory Lane

Sara-Vide Ericson

I torsdags tyckte både tösen och jag att det började bli långrandigt här hemma, särskilt hemskt kändes vädret som aldrig lyfte från sitt gråstatus. Som väl är har vi ett fungerande internet och en tankad bil, litet pengar på kontot och en relativt stadig inkomst, så vi har varit på turné och gått på vernissager och träffat gamla vänner i Storstaden. Ibland måste en släppa lös och vara litet spendersam, inte minst som tösen snart fyller 15, jag själv har fyllt jämnt och för att man faktiskt kan.

Moki

Vi packade i torsdags kväll, ungefär samtidigt som infallet kom, på fredagen hämtade jag tösen på skolan och på kvällen rullade tåget in i tid på perrongen. Dryga trettio minuter senare stegade vi in på det gamla hotellet vid Slussen och lämpade av bagaget på rummet. Kvällsmaten intogs på Mediskiosken, deras chorizos är legendariska, sen tog vi en liten tur runt närområdet. Mosebacke, Katarinakyrkan med begravningsplatsen, utkiken på Fjällgatan och vandrade upp- och ner för sista Styverns trappor, Klevgränd, Tjärhovsgatan, allt medan jag berättade om vilka som hade bott här eller jobbat där, vad vi brukade göra då vi bodde här på söder. Jag berättade för henne om mina nattvandringar med kamera under den tiden jag gick på konstskolan vid Stadsbibblans annex och var vi höll hus och höll på med när hennes pappa var designelev vid Malmstensskolan på 90-talet.

Moki

Vi pratade om vilken musik vi lyssnade på, vad vi gick klädda i, hur staden har förändrats och jag blev glad att se att åtminstone ett par av mina favoritställen låg kvar, utöver gatorna och de mest kända krogarna är det mesta utbytt idag. Nu när tösen är större blir sightseeingturerna roligare. Vi har oftast planer på olika håll, mestadels handlar det om att träffa vänner eller se utställningar, men ibland sammanfaller planerna, som då vi blev hembjudna på middag hemma hos gamla bästisen och hennes sköna familj i de gamla hoodsen vid Odenplan. Efter mycket snack och god mat, litet vin och en stadig Irish Coffee tog vi en skön promenad tillbaka hem till rummet vid Slussen. Stockholm är inte större än att en nattvandring känns som en tur runt kvarteret.

Sara-Vide

På lördagen var det dags att se min favoritmålare - Sara-Vide Ericson - vernissage på Fredsgatan, under tiden träffade tösen A vid Observatorielunden och de hade fikat och pratat och haft det fint. Jag hann svänga förbi min vän A som arbetar på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan för en kort kram och en ny bok. Tösen och jag hade stämt träff vid Centralbadet för att vandra till nästa vernissage på Moderna, där skulle vi träffa en annan vän, J, och sonen som tösen säkert inte hade sett sedan hon var tio. Det blev ett spännande möte, inte minst mellan två intelligenta ungar och en fika i fullsmockad museimiljö.

Visningen av Moki Cherrys textilier inleddes av ett samtal mellan Eagle Eye och Neneh och korridoren där vi samlades var fylld till bredden.  Ett musikaliskt vimmel kunde man kunna säga att det var. Ungarna tyckte dock det blev en smula långrandigt så därför passade vi på att smyga ner och titta på utställningen av Aguéli/Klee under tiden. Det var några år sedan jag såg Aguélis tavlor och jag måste tyvärr säga att det inte har hänt mycket med muséets forskning sedan jag sist såg Aguéli där, men så kan en alltid strunta i att läsa texterna och fördjupa sig i bilderna istället. Klee är dessutom minst lika fantastisk som Aguéli...



På söndagen hann tösen träffa ytterligare en date och jag kunde gå på sista dagen av Vårsalongen, som turligt nog hölls i närheten av där tösen skulle vara eftersom Liljewalchs konsthall håller på att renoveras. Efter ytterligare minst två timmars konstmangel, massor av sol och vackra vyer över staden och säkert flera mils promenader, satt vi så nöjda och belåtna på tåget hem igen, och på långtidsparkeringen stod bilen så snällt och väntade. Hemma värmde vi upp både oss och katterna med en brasa innan vi gick till kojs, men måndagen var ledig dag för oss båda så det var ingen ko på isen.

Nick Alm

Idag har vi solat, läst ur reselitteratur, målat, simmat och tagit det lugnt och i morgon är vi styrkta för en ny vecka. En weekend down memory lane går så fasligt fort men oj vad det gör själ och hjärta gott. En hastigt påkommen resa passar mig bäst eftersom jag slipper planera, oroa mig och bli besviken, nackdelen är att man inte hinner träffa alla trevliga vänner men å andra sidan får en väl portionera ut sig oftare.


Don Cherry - Brown Rice

Neneh Cherry & Youssou N'Dour - 7 seconds

Om bus

busigt kriminell

I dagarna har en infekterad debatt om offentliga rum blommat upp (sett offentlighetens ljus, höhö). I förlängningen handlar offentlighet om mötesplatser, fora för träffar och utbyte av information och här kommer internet in i bilden. Mitt ställningstagande är att det offentliga utrymmet inte får reducera oss medborgare till potentiella kunder. Vi har rätt till kunskap, rekreation, utveckling, möten och rast och det ska inte behöva kosta oss ansträngningar eller ens eftertanke att ta del av det gemensamma, det som är vårt. Att dessutom slänga käft med Wikimedia och tro att det är för konstnärens bästa är rent nys, nej allt grundar sig i vanlig hederlig konsumism. Åt dem som har ska vara givet. Betala och du får bete dig som en skit.

Det är beklämmande att en instiftad myndighet med avsikt att inskränka vår frihet kan få kalla sig BUS.


DN - "Dom i HD stryper friheten att ta bilder"Anna Troberg/Wikimedia

Om njutning

jag har saknat jobbet, kanske för första gången någonsin! och bestämmer mig för att det är bra. Kollegorna hjälper varandra att trivas, vi tycker om varandra och säger det. M är bäst på att sprida trygghet, hen har det bara- magin att få andra att känna sig hemma. M skulle vara en bra chef.

När jag kom hem hade tösen satt grytan på värmning på vedkaminen, disken var diskad och vi kunde ägna kvällen åt att lyssna litet på våra skivinköp och på resten av Amelie från Montmartre som vi startade igår. Jag visste att hon skulle gilla filmen, och jag hade glömt hur mycket jag älskade den.

Paris... minns att jag när jag kommit hem från mitt år där såg Betty Blue på bio i Helsingborg ihop med mina gamla klasskompisar, och hur jag grät av saknad. Känslan är närmast omöjlig att beskriva för en lutheransk nordbo, om du inte har upplevt fransmän på nära håll. Magi, kärlek, passion, galenskap, livet. Skam existerar inte annat än i tysk litteratur, men läser du Thomas Mann på franska blir det filosofiskt och magiskt. Allt blir magiskt på det franska språket, t.o.m rösten blir mörkare när du talar franska. Det är märkligt, men så är det bara. Språk talas i olika tonlägen, det är ett faktum jag tidigt lärde mig och vet därför att franskan är det mest sensuella tungomålet av dem alla. Åtskilliga oktaver lägre än ryskan och så mycket mjukare än tyskan. Språk, förstår du, fungerar likt underkläder. Där svenskan är likt vadmal som river ditt skinn till torra fnasor är franskan som dunbrämat silke och du känner dig lyxig och naturligt sensuell.

Franska språket innehåller också en mängd ord som uttrycker sinnlighet. Tag ordet jouir, som är besläktat med jouer/leka betyder glädje och att njuta i allmänhet. Men Jouir betyder även orgasm, så barn lär sig därför tidigt att njutning är något man gör för att det är skönt, roligt och avkopplande, och att det är så långt från skam man kan komma. Fransmän älskar att njuta, allt går att avnjuta - det är existensens privilegium. Och så har de humor, men för att du ska kunna förstå den måste du förstå mer än språket. Fransk humor är svart, allvarlig och djupt mänsklig.

Gabriel Yared - C'est le Vent, Betty

Panamadokument, Europium och zebrafiskar

Idag, för exakt tio år sedan, vräktes jag med tösen från det hyrda huset utanför Tyresö, sedan dess har mycket hänt med livet. Sammantaget kan jag konstatera att utan en katastrof eller två hade jag inte kunnat bryta mig loss från ett destruktivt förhållande eller vågat ta klivet ut i min egen verklighet. Jag har fått erfara att ensamhet kommer med dubbel kamp för överlevnad, dubbelt så hög arbetsbelastning och hälften så stor ekonomisk möjlighet, men jag skulle ha mycket svårt att återgå till det stadium jag var i förut. Idag kallar jag mig fri.

"Please tell a story about a girl who gets away.”I would, even if I had to adapt one, even if I had to make one up just for her. “Gets away from what, though?”“From her fairy godmother. From the happy ending that isn’t really happy at all. Please have her get out and run off the page altogether, to somewhere secret where words like ‘happy’ and ‘good’ will never find her.”“You don’t want her to be happy and good?”“I’m not sure what’s really meant by happy and good. I would like her to be free. Now. Please begin." 

— White is for Witching, Helen Oyeyemi

Enligt senaste forskningsrön går det att se på zebrafirrens hjärna hur den formas direkt efter en maktkamp. Man menar att en mentalitet förstärks, och fortsätter förstärkas, ändå tills ett plötsligt avbrott ändrar inriktningen. Jag är som bekant inte särskilt pigg på att lita blint på mekanistiska principer, så jag tänker ta nyheten med en nypa salt, däremot är jag med på att det är dina vibbar som avgör hur du blir mottagen. En kollega kallar det mobbningsfrekvensen.

Vi människor är flockdjur och fungerar som sådana. Somliga av oss är ledare (vissa är bra sådana) men flertalet av oss är underordnade och som sådana är vi hänvisade till våra instinkter. Som flockdjur pejlar vi av varandra och avgör därefter om vi vågar följa eller ej, om det är värt energin. För att anknyta till gårdagens inlägg kan jag tillägga att oavsett din läggning som underordnad eller överordnad är vi alla beroende av varandra för vår existens, förstår vi inte det kommer Mammon snart och tar oss, snabbt som blixten ur en oljad horisont... 

ICIJ - The Panama Papers
Ingabritt Ahlenius (SvD) - "Moralisk kollaps på högsta nivå"

Nyheter från Vetenskapsradion 4/4-2016

tankar kring ilska

Min kollega berättar att hen behöver bli riktigt förbannad ibland för att må bra. Jag skulle också vilja bli riktigt arg och flippa ut och slippa få dåligt samvete för det efteråt. Varför är det så svårt? eller kanske jag skulle vända på frågeställningen och säga att varför är det så att inte alla får dåligt samvete av att bli arga? Hur kommer det sig att en del av oss, oftast den manliga delen av den mänskliga populariteten, inte känner av samvetskval när de har blivit arga, utan tvärtom känner sig lättade och styrkta av ilskan? Är det medfött, eller är det inlärt? Kanske det är båda delar?

Samvete, (om jag googlar ordet) handlar om rättskänsla och är enligt definitionen delvis medfött och delvis inlärt. FN:s konvention bygger på samvetskänslor som kallas samvetsfrihet, ett ganska märkligt ord eftersom frihet är ett ord som i sin tur handlar om viljan, och möjligheten, att agera som man vill. I Pablo Escobars fall skulle definitionen frihet och samvetsfrihet vara av ett helt annat slag än i mitt. Visserligen går det att negera frihet som en avsaknad av något... som samvete, men frihet är även en en tillgång till något, som yttrandefrihet.

När samvetet sätter gränser som en känner av, är det då frihet? deterministiskt sett så nej, i en fatalistisk syn är frihet en illusion eftersom vi tvingas in i vissa konventioner för att kunna fungera i samhället, alltså är frihet både en rättighet och en skyldighet. Det är här vi kommer in på personlig integritet, ego eller altruism.

Graden av skyddad integritet är en politisk fråga som delar upp samhällsindividen i två fack - populärt kallat en högerfalang och en vänsterfalang. I det ena facket trängs människor med stor tilltro på samarbete och på människors inneboende och naturligt ärvda godhet, i det andra facket trängs människor som litar på gränser och begränsningar och vars tilltro på människan grundas på miljön. Alltså å ena sidan naturmänniskan i Rousseaus Idealstat, en socialistisk utopi - å andra sidan kulturmänniskan i John Lockes teorier kring Tabula rasa, en liberal utopi. Båda är i grunden europeiska samhällskonstruktioner, sprungna ur behoven av att definiera den tillväxtproblematik som föddes i städerna under den tidiga industrialismen, något vi bör hålla i minnet. Arv och miljö är en falsk dikotomi och kulturellt betingad, uppdelningen kommer från den grekiska antikens dagar och är alltså inte alls en syn som delas av hela världen - hur fint det än må låta ur ett FN-perspektiv. Att födas eller läras handlar om ett synsätt som har styrt vår syn på andra människor och resultatet har varit ett förblindat hat gentemot allt som vi inte har kunnat sortera in i Ordningen. Det är just i det hatet, den ilskan, som samvetet borde ha fått ta plats istället. Hade samvetet varit medfött skulle kolonialism, slavhandel eller knarkhandel inte funnits. Om samvetet vore inlärt skulle vi förstå att krut är något vi använder för att bygga samhällen av, inte för att döda med.

Kort och gott: Där den ena sidan tror på arv, tror den andra på miljö. Paradoxalt nog har den ena sidan dragit stor nytta av den andra för sina framgångar, medan den andra ser sin motsats som orsak för sin belägenhet. Fast å andra sidan ser människan inte ut så som politiken framställer oss. Och tur är väl det... Dikotomier är grafer, inte sanningar.

Så för att återknyta till frågan om ilska går det inte att ge svar annat än genom kulturella och etiska glasögon. För en kulturmarxistisk feminist är ändå svaret glasklart: uppfostran och tid. Kanske somliga en dag skulle slippa bli arga för att må bra... och ännu bättre: om vi en dag slapp bli utsatta för ilska skulle vi alla verkligen må bra.

Och så för att sätta punkt avslutar jag med en gammal god plattityd; Genom sig själv känner man andra.

ETC, Weronika Grzebalska - Kriget mot jämställdheten

Blues Creation - Just I Was Born
Atomic Bombs Away

dyr

hon behöver de där dagarna av arbete utan att arbeta, när hon inte får lön utan följer med för, och av, sin alldeles egen lust. Betalning har aldrig varit en drivande kraft, det kan bero på att hon aldrig har fått en skälig lön för sin utbildning och sitt kunnande, men å andra sidan har hon alltid varit skönt medveten om att aldrig vara köpt. Frihet är viktig för passionen.

Ungefär så löd samtalen som fördes över åtskilliga koppar kaffe igår. Två olika handlare besöktes under loppet av sex timmar, när det i dammiga källarlokaler avhandlades 1700-talskonst, danskt konsthantverk och sextiotal, svenska rokokomöbler och glas, eller oceaniska mästerverk. Vi återkom ständigt kring tankar på hur viktiga vibrationer, magkänsla, passion och självförtroende är för avgörandet hur bra och dåligt ett konstverk är. Glöd och passion.

I Auktionsvärlden idag handlar ett avgörande om ett objekt platsar till försäljning eller ej om ekonomi, och för att säkra en maximerad avkastning har utbudet blivit allt snävare och varumärken, namn och säkerhet har därför trängt ut många vackert besjälade föremål. Eftersom försäljning alltmer sker via internet läggs vikten på vackra, säljande bilder, men fotoblixtar och vita bakgrunder är mördande för föremål med ålder, patina, känsla och glöd. Om någon dessutom stoppar den lilla bultande glöden i en monter, bland föremål som har hanterats med silkeshandskar till skinande blankhet under hela sin livslängd, kommer glöden förmodligen att falna. Det beror på omgivningens vilja, kunskap och respekt, kort och gott på hur mycket syre som tillsätts, hur mycket frihet som tillåts, om föremålet får den uppmärksamhet det kräver. Om det slipper jämförelse med på förhand tippade föremål, karriärskraven, värdehanteringen, den snäva tituleringen, och får stå dyrkad i ensamt majestät, kommer det att lysa med all sin inre lyskraft. Själsliga föremål bär ingen prislapp utan kan stå i ett hörn och glöda i sin ensamhet, i väntan på just dina fingrar, din blick.
Obskyritet är ibland olja på själens glöd.

Friheten att våga ge saker luft kan vara avgörande för att någon och något får vingar. Jag har under den senaste tiden träffat och pratat med människor som har förstått vikten av att lyssna på och guidas av det inre. Intuition är märkligt nog vansinnigt underskattat i min bransch i Sverige, och är utan jämförelse det viktigaste redskapet för att sålla ut äkta från falskt. För sådant finns det inga manualer, mitt arbete kommer aldrig att kunna digitaliseras. Tyvärr befolkas branschen av alldeles för många torrbollar, matade med kalla fakta, sådan aska som dödar all glöd.

Jag älskar min bransch och jag hatar den, och vet idag hur jag ska göra för att tillsätta syre. Tack vare en kollega som besitter ett lika brinnande engagemang och känsla som jag, kan föremål ingen annan har ägnat en tanke få luft. Jag kan inte tänka mig ett roligare liv än att leva med ständiga gåtor, utmaningar och att få utrymme för mitt behov av frihet och lek. Vetenskapen är ett viktigt redskap, men fakta får inte döda fantasin och det sjätte sinnet.

Jag tror faktiskt att jag har hamnat rätt, en gång för alla.


Songhoy Blues - Soubour