så blött

det är lördag och jag har sovit länge, tänt en brasa och satt på överraskningsmusik från en väns playlist. Veckan har varit grå, med sina promenader och praktiskt hemarbete. Harar, massor av rådjur, korp och en och annan gärdsmyg. Hönskok, vedintag, städning, simning, läsning av artiklar följda av förfärade utrop. Det mest upplyftande var väl att känna igen platsen från ett foto taget av en fotografvän, sådant gillar jag, och så frågesporter.

Fy fan va trist. Ska man vänja sig vid detta nu?

För inte så längesedan raljerade jag om hur litet tristess det fanns i mitt liv, men nu verkar sanningen ha kommit ikapp mig. Jag har lyft locket på Pandoras ask, börjat längta.
Faarligt, som Kamaji skulle ha sagt.


The Preatures - Two Tone Melody

så trött

pigga töser

jag är så fruktansvärt trött.

Två dagar räcker för att jag måste stänga dörren om torsdagen och plocka fram näsduken. Två personer kort på kontoret, tidsbrist och underliga prioriteringar. Dag 1. Dödsbo på 5 våningar utan hiss. Trappor, jag räknade ut 3500 steg under tyngden av böcker, möbler och husgeråd. Det känns i mer än vaderna. Dag 2. Koncentration inför värderingar, värdeföremål, diamanter, husgeråd, konst, möbler, förfalskningar. En kollega är ledsen. Det ringer på dörren, telefonen. Olika önskemål, olika situationer. Omställningar, inget går på rutin, allt beror på den. Det är som vid ett akutintag. Datorer, koder, system. Tillit.

Kaffe och lunch på löpande fot. Jag berättade för kollegorna. Om livet. Varje tanke som går åt fel håll drar ner, ökar tyngden bakom ögonlocken. Vill inte bli påmind.

Hemresan, i mörkret. Vägarna är slitna. Utan vita kantmarkeringar blir underkyld regndimma en livsfara. Ständigt på spänn. 10 timmar. Hemma, tösens ridning hade uteblivit av vädret. Brasan sprakar och hon har tagit in ved. Den enda människa som gör livet värt att leva.

Tog en TO från matlagning igår, och bjöd in oss på Quizkväll i Röstånga, den sista i värdarnas regi. Trevligt, stämningen stiger i takt med de sjunkande nivåerna i vinglasen. Mat. Skratt och musik. Energi.

Idag har jag ledigt och ingen att förklara mig för. Inget att klaga över. För om man jämför så är detta kanske ett lyxproblem. Man måste alltid jämföra. Svarade på mail, kände en anklagande ton. Vad är vänskap.
Att orka. Livet.

Måste stålsätta mig.

UNT.se  - Våld mot kvinnor handlar om makt

Gillian Welch - Dark turn of Mind

exsqueeze me

För att undvika missförstånd:

1. Tag inte med väska på bio
2. Bär inte huvudbonad
3. Fäll ner huvan på jackan
4. Raka dig
5. Sluta se skum ut
6. och för Guds skull; Anmäl ditt Facebookkonto hos polisen!


No Man's Land - Down By The Riverside

Utanförskap

Att döda andra kräver inte mycket eftertanke, men att ta andras liv i en självmordsattack kräver ett helt liv präglat av självförakt och ett behov av mening. Vem du är avgörs av din omgivning, du är ingen ö. En extremist uppstår inte i vacuum.

Utanförskap. Smaka på ordet, känn efter. Känner du aromen av kaffe, cigarr och olja och svetttstanken av dödsångest? Ser du taggtrådarna, vattenbristen, torkan, bristen på utbildning? Bra, för då kanske vi kan diskutera samtidshistoria, du och jag. Vår gemensamma världshistoria. Vi skulle kunna tala om värden som gått ur tiden med det populärpolitiska bakvattnet. Om liberalism. Om rättigheter och skyldigheter, om ansvar och etik. Om religion och ideologi. Om humanism.

Vi har alla ett gemensamt intresse av att sluta upp att heroisera och demonisera terrorism. Globalisering. Hur illa vi kan tycka om varandra, så sitter vi i samma båt. Vi hör ihop, och måste samarbeta, nu mer än någonsin. Att föra krig mot en idé är en dum sak, ännu värre är det att föra krig mot en vansinnig idé. Så sluta hetsa för din Guds skull, sluta skyll ifrån dig på abstrakta saker som religion och inse att du är personligt involverad. Du är inblandad och medskyldig. I bilens drivmedel, ditt morgonkaffe, dina smycken och den livsstil du för finner du korn av terrorismens ursprung, längre än så behöver du inte leta. Är du beredd att offra allt det du har för fred? kan du tänka dig att kapa litet av din vardag? skänker du bort smulor, avlagda strumpor? är du nöjd.

I gemenskap och inkludering, kultur och socialt engagemang går det inte att investera pengar. Kultur är dyrt. Pengar styr världen och värde likställs med ekonomi. Om vi ville bli av med ISIS skulle vi enkelt kunna strypa de ekonomiska förutsättningarna som krävs för att upprätthålla en maktstruktur, men vill vi det? Krig är lukrativt, orättvisa, segregation och klasser behövs för att definiera strukturer. Varför pratar vi inte längre om Boko Haram?

Det är inte svårt att se mönster, det enda som krävs är öppna ögon och självkritik. Men sådant verkar hopplöst omodernt och jobbigt. Mycket lättare att låta bli att fundera och låta nästa generation ta skiten. Lösningen ligger i gemensamt ansvar. Ibland undrar jag om det finns något värt att kalla diplomati längre.



Varför blir man muslimsk extremist? en pakistansk studie

core

Terror är som en sjukdom

det enda man kan göra är att bota sig från rädsla

och se till att inte smitta andra

Frihet, jämlikhet och rättvisa

Det brinner, världen står i lågor. Det finns så många aspekter av attentaten som måste tas in, men människor känner att de måste ta parti och vi sätter upp skygglappar istället för glasögon. Terrorattacker skapar osynliga gränser, sätter upp höga murar, och plötsligt flaggar vi för nationer vi annars aldrig skulle ägna en tanke. Nationella gränser, religiösa gränser, tankerum, åtskillnad. Allt följer samma hemska logik, vikten av att välja sida. Någon sätter upp murar, vi följer blint med in och utgår från en ryggmärgsreflex som är inställd på höger - vänster - vi - dem - rätt - fel. Hämnd.

Jag förlorade en vän på fejan igår, hen orkade inte läsa mellan raderna hos inläggen bland mina vänner. Många bekanta saknar förmåga att förstå det de läser, utan skummar och väljer att utgå från rubrikerna, och med ledning av den där ryggmärgsreflexen färgas det lästa av fördomar. Det är synd, vi fungerar kanske så under stress. Känslorna tar överhand.

Jag tog själv bort en bekant igår, en vän som jag ansåg förväxlat vänskap med makt och som missbrukat det gemensamma utrymme vi kallar internet genom att förtrycka. Ibland medför människor inget annat än sorger och en förlust behöver inte vara tung. Men ändå. Det gemensamma utrymme vi har bör värnas om, om vi inte läser in varandra som individer med olika åsikter, hur kan vi då få möjlighet att utvecklas eller förstå varandra? Det är genom möten vi utvecklas, det har därför varit viktigt för mig att ha vänner från olika "läger" och värna om dem som vågar stå för sin åsikt utan att se mig personligen utsatt. Det är dock viktigt att förstå att med internet följer en stor portion respekt, ansvar och skyldighet. Inte bara rättigheter. Om vi inte släpper in oliktänkare och låter dem tala ut, hur ska vi då kunna förstå deras motiv? Å andra sidan, om vi tror att världen är svart och vit, och att livet är lika enkelt som en fotbollsmatch, är vi då inte väldigt lika de enögda krafter vi säger oss vilja bekämpa? Med respekt, tolerans och vänlighet kommer man långt, dock kräver den insikten ett visst mått av intelligens och vilja. Och tyvärr utnyttjar inte alla den.

Jag vet att det är svårt att ta in alla aspekter av livet och att vi därför måste lämna över ansvar till människor vi väljer att lita på. För allt handlar om tillit. För en del av oss är principer viktigare än förståelse. För en del människor är strikta regler och raka besked och knivskarpa gränser sköna kuddar att vila på. För mellan att tänka fritt och slippa ta ansvar är valet ofta enkelt. Kuddar är bekväma, det är knappast en tagelskjorta... fast vem har sagt att vi måste välja? Och måste vi tolerera hämnd, när vi lika gärna kunde diskutera frihet, jämlikhet och rättvisa?

Robert Fisk:

"Vi talar om hämnd när vi borde tala om rättvisa" YLE nyheter 15/11 2015

"Vi måste ta det vi har ställt till med i Mellanöstern på allvar" SR nyheter 14/11 2015

pⒶris

mina tankar går till Paris och till alla de människor som nu befinner sig i undantagstillstånd. Allt annat känns oviktigt.

"I was really struck that half the suicide attacks were secular. I began to look at the patterns and I noticed that they were tightly clustered, both in where they occurred and the timing, and that 95 percent of the suicide attacks were in response to a military occupation."

Myth Busting: Robert Pape on ISIS, suicide terrorism, and U.S foreign policy

The Paris Attackers hit the city's young, progressive core

Gemüt

en guldMacka

det händer litet saker i livet just nu, jag trivs verkligen med arbetsplatsen och tycker väldigt mycket om mina arbetskamrater. De månar om. Vi pratar strunt emellanåt och bromsar upp arbetet med en kopp java eller två (eller tre) vid den nya, flotta, leasade kaffeautomaten i köket. Trivsel, sådant som är så himla viktigt i livet.
Chefen har gjort en f.d. fabrikslokal till en vacker arbetsplats och jag delar ett rymligt rum med stora fönster ut mot trafiken på Stockholmsvägen med en kollega. Det känns som N.Y fast på bottenplan, faktiskt den finaste arbetsplats jag någonsin har haft. Tänka sig, fönster och dagsljus! Branschen brukar annars hålla till på källarlokaler och i gamla garage och säkerheten brukar ställa till det där med trivseln annars. Vi sysslar visserligen med mycket skräp också och ibland undrar man om det kan bära sig, men sådant kan jag strunta i en stund till. Än så länge är jag vikarie och har faktiskt inte ens fått kontraktet på papper än. Chefen är vimsig, har alldeles för mycket att göra och de övriga (en person till egentligen) får arbeta extra de dagar jag inte är på plats. Men jag ska strunta i det med. M, som jag lärde känna på förra arbetsplatsen och som rekryterade mig (jo, jag är headhuntad, låter inte det flådigt?) säger att jag arbetar in det som andra gör på en vecka, på två dagar. Och idag tog jag hand om en tysk kund. Alla är jättenöjda. Jag ska nu vara nöjd jag med och sluta oroa mig.

I helgen var jag på föreläsning om Kinas Kvinnor på Dunkers med S som kommit ner från Storstaden, och GUD vad jag har saknat ett begåvat samtal. Jag måste försöka ta mig på fler öppna föreläsningar, sådant kan jag leva för. På kvällen gick vi på lokal i grannbyn, jag hade förbeställt biljetter för konserten men vi kom dit på tok för tidigt. Tack vare att några bord var avbokade kunde vi äta gott innan, det var väl en smula dyrt men stämningen var go och flera vänner satt omkring och åt, så vi tog chansen och slapp på så vis köra rundor. Massor av gamla bekanta sedan gymnasiet var där, jag träffade en av mina gamla klasskompisar som visade sig bo i närheten, och det blev ett varmt återseende. Tösen bekantade sig med sonen och de båda bytte gemensamma intressen - musik och konst - och det märktes att hon trivdes i minglet. Under konserterna kunde vi sitta kvar vid bordet och T skissade då av musikerna. En kom fram efteråt och frågade om han fick fotografera av bilderna på sig, de båda snackade ett tag och så fick hon hans autograf.

Vänner, kramar, småsnack, en och annan klapp på ryggen, blickar av förståelse, värme. Hela kvällen var varm och trevlig och gemytet motade framgångsrikt bort gamla skavsår. Mer sådant.

en av mina äldsta vänner

Fars Dag

pappa, jag saknar dig varje dag och undrar hur vi hade haft det tillsammans om vi fick chansen att lära känna varandra som åldrande individer. Du hade varit mitt kompromisslösa stöd de gånger jag har blivit lurad, slagen, förödmjukad och utnyttjad och jag hade förstått och stött din ordlösa vädjan att få vara själv, fri och obunden. Vi hade kunnat vandra på skogsstigarna tillsammans och där hade du lärt mig allt om flora och fauna. Vi hade varit reskamrater på alla de kulturresor vi pratat om, du hade lyssnat på mina tirader om dynastier och feministiska teorier och du hade varit så stolt över det enda jag kan. Aldrig någonsin hade du sagt att jag använder för många ord eller att jag tänker för mycket.

Om våren skulle vi hoppa på stenarna på Stensån igen och skratta oss dubbelvikta åt den av oss som först plumsade i. Vi hade tipsat varandra om favoritböcker och gungat sida vid sida i två randiga hängmattor under äppelträdet och kastat macka i sjön om sommaren. På hösten och vintern hade vi dragit oss undan i den lilla jaktstugan i Stavershult, där vi hade experimenterat på den rödglödgade vedkaminen och hoppats att ingen kom på besök.

Nu fick vi aldrig den chansen, men vi ses i Nangijala, Pappa. Där ska vi sitta på en brygga under de bommande körsbärsträden och doppa fötterna i den ljumma sjön, dricka vin och pokulera in absurdum. Vi ska läsa, binda fluga, hoppa sten och spana jaktfalk och segla in i evigheten för fyllda, röda segel.

Jag glömmer dig aldrig

mannen som räddade världen

i brand

jag hann se den, filmen om världens minst namnkunnige man som vi alla har våra liv att tacka. Jo, det låter fantastiskt men saken är den, att utan Stanislav Petrovs kritiska omdöme och kärlek till hustrun hade det tredje världskriget varit ett faktum 1983. Tänk på, att några sekunder kan innebära skillnad på liv och död.

Hemma igen efter en tuff dag på jobbet, trött och nöjd. Dopamin i lagom doser gör mig lycklig och kär igen, i livet, universum och allting.

Charles Trenet - La Mer
Edit Piaf - Je ne Regrette Rien