sommar

idag kom den där härliga känslan av välbefinnande, det som ska kännas djupt inne i magen när man är avslappnad och nöjd. Som en egen sol djupt därinne.
Så längesedan det var.

Få se nu... receptet. Solsken, cykeltur med bryggbad, utetorkad tvätt, boccia i gräset, GT och helgrillad kyckling med bönsallad, en cigarr i skymningen. Men viktigast av allt är ändå sällskapet, för tillsammans med människor jag känner mig hemma hos flyter tillvaron. Vi fyller i, tar tag i saker där de behövs, tillsammans. Och när vi vill ha enskildhet tar vi det. Tystnad är inga problem, eller ljuden. Inget stör tankarna eller integriteten.

När P och T spelar musik eller diskuterar samtidigt som jag läser, tillförs en ljudmatta som förstärker stämningen av hemtrevnad. Det blir hemvävt utan att var tamt, randigt utan att vara tradigt, liksom. Vi skämtar, kastar in tykna kommentarer emellanåt, använder oss av familjär jargong. Efter 18 år under samma tak utvecklas en samtalsform som kan vara svår att förstå och dela om man är lagd åt det svartsjuka hållet. Med exet gick det bra, han visste sitt värde och förstod vikten av att hålla en stukad familj vid god vigör, men jag vet att det ställer krav på en utomstående; så länge som hen väljer att vara utomstående, förstås.

Ja, det blev en lång utvikning om självklarheter. Eller är de det, självklarheter? för någon som aldrig har haft en familj med barn så är det inte självklart, precis som kärleksproblemet i boken jag läser. Den hade kunnat ta mig hårt om jag inte hade haft den där trygga ljudmattan bakom mig idag. Minnen av mina egna erfarenheter skulle lätt kunna överrumpla den aldrig så skinande solen, men nu var det inte så. Det finns en mening med allt.

CCR - Susie Q

pathétique

sommaren fortsätter med sina sköna molltoner. I förrgår tog vi en cykeltur mellan regnskurarna till ett par närbelägna loppmarknader och fick med oss några kul fynd, detta trots att garderingen och försäkringen genom cykel och vår absolut minsta ryggsäck skulle förhindra inköp. Tack vare 2000-talet kan nu torpinnan ståta med en fungerande Beovision, teakmodell. Skitsnygg blev den och vilket lyft för vardagsrummet/biblioteket/matsalen om man jämför med hur det sett ut hittills; ful tjockTV på blåmålad drickaback. Det tar sig!

Ute på strecket hänger nu den sedan två dagar tvättade trasmattan som ska få ligga på tösens rum. Det torkar illa, och vädret passar inte heller för större trädgårdsplaner, så därför kändes det extra fiffigt med en resa i västerled, mot Köpenhamn. Jag har en gammal vän som spelar i Tivolis symfoniorkester och han har sedan sex år försökt att locka mig med på en av deras spelningar. Jag förstår inte varför det aldrig har fungerat tidigare, men nu tog jag mig i kragen och kontaktade exet för att inte hitta en till ursäkt...

På mindre än 2 timmar befinner vi oss mitt i ett ljuvligt, kontinentalt storstadsmyller, fullt av doft och färg och exotiska tungomål och trots att det är söndag kan vi prova kläder och lyssna på musik, dricka kaffe med wienerbröööd och dra några kalla danska emellan. Stan är underbar! jag bearbetar tösens förutfattade mening angående språket, eftersom jag tror att hon skulle trivas som student i Köpenhamn... jag skulle trivas att ha henne där. Jättemycket. Närheten, filosofin, konsten, naturen, folket (om man bortser från folket inom drätsel- och privatekonomi, för dem har jag inte mycket till övers) och allt som tilltalar sinnena, finns här. Inget känns fult, inte ens Vesterbro med sina stukade kvarter och människor. Bakom kulisserna vilar ett skönhetsråd som lever på en mycket lång tradition, uppbackade av ett närvarade konstnärligt intresserat hov, tillika ett folk som har tilltro till myndigheterna och tron på att konsten och lusten kan göra skillnad. En stark identitet. Allt känns oerhört långt från den svenska modellen som mer har handlat om konformism, tvång och tristess än tillåtelse, fantasi och skönhet.

Jag hade inte varit på Tivoli sedan T var mycket liten, har länge sett karuseller, sockervadd, restauranger och barer som påklistrade nöjen och fal verklighetsflykt - På femtio år har jag gått från att ha varit frisinnad liberal till elitistisk socialist, till ett mellanting. Jag vill kunna hantera ytterligheterna, se skönheten i det fria valet och fällorna i detsamma. Vi människor är enkla varelser, vi vill alla vandra genom livet och se mening med det, göra livet meningsfullt. Vi gör det på de vis vi klarar av, i enlighet med våra hjärtan och hjärnor. Varför finna fel?

Livsresan handlar om att tillskansa sig värden, hur vi tolkar detta beror på förutsättningar, epok och tur. Litet som att spela kort. Det krävs medel för att kunna konsumera och det jag har värjt mig från är hur människor lär sig hantera livet genom att betala, men hur skulle vi annars se på saken... oavsett om vi betalar genom arbete, tanke, skratt eller pengar så gör vi rätt för oss enligt den värdeskala som råder för tillfället. Och eftersom människor behöver glädjeämnen, vilka det än vara månde, och oavsett om det handlar om karuseller eller konserter, så kommer det alltid finnas två sidor av myntet.
De som skapar glädjeämnen och de som konsumerar dem. Men likt myntet, så krävs båda sidor för att erhålla helheten. Summan är densamma.

T och pennan som aldrig tiger still

Igår konsumerade jag. Karuseller, sockervadd, storstadsbrus, middag med utsikt och som kronan på verket den konsert som jag så länge har blivit ombedd att bevista; 74 mans samarbete gjorde Beethovens och Tchaikovskys mest ödesmättade symfonier rättvisa. Båda verken är skapade ur summan av djupaste ångest och glädje, både B och T var dödsmärkta vid tidpunkten för komponerandet och bara nio dagar innan sin död dirigerar Tchaikovsky sitt sista farväl av St Petersburgs publik, detta var i oktober 1893. I viljan att ge människor en skönhetsupplevelse och förmågan att se det vackra hos livets skuggsidor har vi idag fått två högromantiska verk som en gång fick kvinnor att svimma av lidelse och män att begå självmord av inlevelse.


Just nu läser jag Anneli Jordahls roman "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)". Romanen beskriver den hemliga, förbjudna kärleksförbindelsen mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen och jag påminns hur smärta och sötma kan skapa de vackraste toner, det vi kallar kärlek.

Om mindre än en timma simmar jag i utebadets varma vatten, under de envisa regnskyarna. Efter bastubelöningen ska jag leta reda på en tjock volym av Goethe. För vem bättre kan med ord skildra den förunderliga dubbelheten i människors känsloliv, förståelsen för sansad besatthet och kärleken till livet?

Kallt och varmt, högt och lågt, lidande och lidelse. Summan är konstant.


Beethovens ödessymfoni, hela 5:a symfonin
Tchaikovskys Pathétique, hela 6:e symfonin

Vajert!

Engelsmän kan det där med japanska trädgårdar

efter kvällens film kom tankar på saker som är oundvikliga, saker som jag har börjat fundera på. Kanske är det åldern, kanske ligger det "rätt i tiden", lagom efter. För oundvikliga är de, tankarna på en fortsättning och på vad som bör hända i framtiden för att slippa känna den där känslan av att ha missat något viktigt.

Danny Collins är en typisk amerikansk film med lyckligt slut, based on a true story med Al Pacino i huvudrollen som en avdankad och självcentrerad rockstjärna. Ett fyrtio år försenat brev adresserat till honom, och författat av John Lennon, får honom att fundera på livets verkliga värden och han bestämmer sig för att böra bot och bättring. Det är nu eller aldrig.

Slutet är gott, allting gott, för det är en feelgoodfilm med Annette Bening i rollen som sanningssägaren, hon som talar  om för Danny "storstjärnan" Collins hur läget ligger och som kortar av kvalen så att filmen blir lagom lång. Hon som saknas i verkliga livet. I verkliga livet har vi bara oss själv, i bästa fall finns där en vän som hjälper en på traven, men oftast måste vi lita på våra egna omdömen och det är minsann inte det bästa alltid. Nog för att livet hade kunnat bli en bra film alltid. men ändå...

Jag har några saker jag måste få gjorda innan jag nöjd lämnar jordelivet, men det får vänta tills modet  och självförtroendet har kommit ikapp. Innan dess tar jag tag i andra, mer världsliga saker, som en ny ytterdörr och en röd bro över bäcken. Det kommer bli vackert, tro mig.

möjligen guldockra, kanske grön. Den som lever få se

The Jefferson Airplane - Coming back to me

ett pappahjärta

jag la ut en video på Facebook igår, av ett traditionellt amerikanskt bröllop där pappan överlämnar dottern med ett rörande vackert tal. Överlämningen av en kvinna mellan män är en symbolhandling som ofta anförs som förlegad och förnedrande och under gårdagens trädgårdspyssel återkom jag åtskilliga gånger till videon i tankarna.
På kärlek, religion och tradition. På maktkamp och rätt och fel.
Jag är feminist, jag anser att kvinnor aldrig ska känna sig utlämnade för det vi i samlande ordalag gärna kallar patriarkatet, men i detta fallet gick det inte att motstå och talet pappan höll väckte så mycket större tankar kring kärlekens innebörd att jag gärna vill försöka mig på en utveckling.

Under förra veckans väntan på sommarpratare loggade jag in på gamla versioner och hamnade på Lena Anderssons numera klassiska monolog från 2005, där hon fullständigt demolerar vår traditionella uppfattning om Jesuspersonen som god, empatisk, kärleksfull. Lena är själv uttalad ateist och förespråkar det reaktiva, hon vill reagera utan att ge färdiga lösningar på komplexa frågor och här är jag hennes trogna adept. Lena sitter inne med en av Sveriges skarpaste hjärnor och förmår enkelt att göra en bra story av en svår idé, det förmår inte jag på egen hand, så jag tar stöd av henne. Att smula sönder färdiga föreställningar är mitt mellannamn, men ibland kommer jag till en återvändsgränd och måste då vända mig om och se vart jag är på väg. Så är det med feminismen idag, ibland kan jag tycka att den tar på sig en alldeles för stor maktkostym med ett typiskt, manligt snitt.

Med hjälp av traditioner kan vi överbrygga det biologiska arvet, en pappa står lätt utanför de stora händelserna i livet och det amerikanska bröllopets överlämningsceremoni knyter på så många vis samman familjen. Utan mammans tysta och underförstådda medgivande hade hans tal inte existerat, alla vet redan hennes gärning som inte går att bortse från - pappan, däremot har genomgått årtal utan synliga bevis. Genom talet redogör han för oss hur viktig hans dotter är, att han nu lämnar över ett ansvar, ett liv och sitt livs kärlek i händerna på någon annan. Han vädjar om respekt, inte bara för sin egen dotter utan för alla kvinnor, alla dessa döttrar som har en familj som backar upp, och samtidigt och kanske viktigast av allt; han vädjar om förståelse för hur det är att som man se ett liv glida ut ur det direkta synfältet. Talet kunde lika gärna handla om makt, om kontroll, om religiösa föreställningar eller förtryckande traditioner, men det som slår mig är tvärtom; mannens maktlöshet och ömtåliga roll som fader. För en fadersfigur är utbytbar, det är aldrig modern på samma vis.

I ett dotterhjärta finns en särskild pappaplats. Om pappan inte förstår det är han fördömd. Om mamman inte förstår det riskerar hon att för alltid förlora dem hon älskar. Hon är ändå förbunden genom sitt kön, det kan ingen betvivla, på gott och på ont. Den ultimata kärleksförklaringen för henne är att ge barnen och papporna sin särskilda plats i solen, sina 15 minutes of fame, utan att göra rubriker av det. Det vinner alla på i längden och är precis detta jag tycker både kärlek och feminism borde handla om, att ge plats och odla vänskap och förståelse. Respekt förtjänar vi, om vi är värda den.

Att enögt förkasta traditioner är att föra krig mot en hel kulturs värderingar. Att skapa något vackert av något många känner till och ger trygghet måste inte automatiskt innebära underkastelse. Så när pappan i videon överlämnar sin skapelses krona och jämför sig med Gud fader själv, är det en liknelse om mannen med utanförperspektivet, alltså en person som vet hur lätt det är att skada om makten används på fel sätt. Inifrån skadar vi aldrig, det är som utestängda vi blir odjur (ibland räcker det med känslan av utanförskap, detta kallas för schizofreni och är en delvis annan historia). Det som inte direkt syns i videon - men känns - är kärleken som mamman ger dem båda genom sitt tysta samtycke.

Det är kärlek.


Louis Alberto Spinetta (instrumentales)

Almedalen

Jeff Wall "rifle"

Almedalen (Omskriven Shakespeare. Richard III)

Det är i vår sommars missnöje

då vinterns flanellskjortor inte förmår

skyla vår frusna resignation

över det wikieleak-regn som forsar

över vår bedrövelse

när vi kungar och narrar skall

samlas och fröjdas 

på en avlägsen ö

för att

smida det vi redan vet ska komma

som nästa regn

Och det är då vi inte ser 

hur våra ursinniga spränger vänner

till bitar av deras kött 

i jakten på sin förlorade heder

och hur våra vänner väljer fiender 

som vänner

medan vi driver vidare

in i regn efter regn

av sådant som vi redan vet

skall förgöra 

det som är vi och alla

ännu ej publicerat material, skrivet av vännen Reidar Jönsson

Louisiana

Peter Doig, så äntligen!
"journey to the edge of abstraction"

vädret tycktes inte vilja lyfta på förmiddagen så jag kollade upp vad som pågick på Louisiana i Humlebaek. Jeff Walls sista dag idag avgjorde saken, vi drog genast på oss kläder och for iväg.

Jeff Wall "Monolog"

I Danmark skiner alltid solen, om det inte regnar alltså. Idag var det inte några undantag, solen sken när vi kom fram och eftersom svenskarna troligen antog att det var lika grått som hemma så lyste de med sin frånvaro. Inga köer framför konsten eller vid maten, utan vi kunde ägna härliga tre timmar åt att njuta, prata, fantisera och undra över tre mycket väl valda konstnärer. Samtidigt med Jeff Wall ställer min favorit Peter Doig ut och så visades nya teckningar av David Hockney, även han skapar landskap med en närmast alkemisk framtoning idag. Granskande, reducerande, trevande och samtidigt otroligt säkert framställs vanliga vyer på ett för honom så typiskt sätt. Trots att jag vanligen brukar förknippa Hockneys konst med färg så kändes teckningarna mer typiska för honom, det är något med linjen, viljan att upplösa allt till nervösa prickar. Och tillsammans med Doig (även han från Storbritannien) och Walls (kanadick) blev Louisianas utställning en grundlig genomgång av den europeiska landskapsbildens historia, utveckling och tradition. Samtidigt så oemotsägligt samtida och internationell.

Doig goes Gauguinesque

Doig skapar musik med sin konst, dukarna vibrerar av toner från Laurel Canyon och, passande nog, Louisiana eller Mississippi. Han fullständigt dränker sina stora dukar i färgkaskader av grönt, orange och gult. Att gå bland hans bilder är som att meditera på en LSD-tripp, och det tar på krafterna. Jag vill så gärna kunna måla precis sådär, släppa hämningarna och samtidigt behålla fokus på ett sådant självklart vis. Peter Doig berättar om fuktdrypande sankmarker, det är svettigt och sinnligt, allt andas och har liv, vibrerar. Samtidigt som han vill förstå, lämnar han mycket åt ödet. En berättelse blir halv, överlämnas och ges plats för vår egen tolkning. Titlarna ger oss spår, ofta antyder de en musikalisk smak men lika ofta kan de skapa förvirring. Medvetet. Det är storslaget, bombastiskt och ändå fullt av respekt för det lågmälda. Det vi inte kan förstå det lämnas åt fantasin och stannar där, väl förborgat.

Peter Doig "another man's blues"

Walls fototavlor är dystopiska samtidsberättelser, han ger oss aldrig några ledtrådar utan titlarna är allmängiltiga och torrt beskrivande där bilden ger associationer till raka motsatsen. Temata är underdogperspektiv, samhällskritik, misär, ensamhet, utsatthet, våld och död. Hans bilder är till synes vardagliga,  snudd på tråkiga, men kräver tid. Efter en stund upptäcker man känsligheten, handlaget, tonen. Djävulen i detaljerna. Tekla och jag ägnade oss åt att lösa mysterier och deckargåtor och det var minst lika kul att lyssna på omgivningens reaktioner, där de kom, som att testa vår egen kapacitet.

Jeff Wall
"morning cleaning, Mies van der Rohe Foundation, Barcelona"

På vägen hem igen tog vi en tur inom vännerna som bor på vägen, möttes av ett höjt vinglas och en rykande grill. Vi stannade i sex timmar till, fick god mat och ett varmt förtroligt samtal och många koppar kaffe.

Dagen har ställt frågor och kommit med många kloka svar och jag kommer att somna mycket tillfreds. Mycket.

Slim Harpo - King Bee
John Mayall - The Bear

midsommardag

sitter ute, i ömsom stekande het sol, ömsom täta molnband med svalkande droppar. Psch. Psch. känns det på huden, en perfekt avvägning och mättad vakans. Balans.

Nya katten utgör en liknande avvägning i mitt hem, när den ene ligger inne och samverkar genom sin blotta existens, pockar hon på uppmärksamheten här ute. Klor och mjuka tassar mellan den bara huden på magen och den uppslagna boken. Det är hennes sätt att tala om att hon behöver uppmärksamhet. Fem minuter på sin höjd och så är det över, så lägger hon sig på bordet och sträcker ut sig med magen åt himlen. Jag känner igen mig, lär mig.

Boken jag läser handlar om att leta efter plats i en relation som går ut på att reduceras till ingen. Som att sätta gränser i sumpmark, leta stabil solplats i ett midsommarsverige. Tre kvinnor med tre olika öden förenas i en gemensam tro på sin otillräcklighet och i att vara till lags. Berättelser, där kärlek handlar om att utplåna sig själv eller bli utplånad, medvetet göra sig till någons hund, flätas samman. I jakten på en perfekt tvåsamhet lägger traditioner, drömmar och förhoppningar hinder i vägen. En förödande romantik. Vägen ut från destruktionen måste ske genom en våldsam revolution. En yttre förutsättning.

Igår firade vi midsommar hos vänner. Studie i tvåsamhet på nära håll. Så olik parsamheten kan te sig när en har uppnått en viss ålder. Under samma tak samsades det stabila paret, det nygifta paret, de som är nyförälskade, paret med stor åldersskillnad, som väntar sitt första barn, hen som inte förmådde få med sig sin nya kärlek, hen som har blivit försmådd, paret som är separerade men umgås, den ensamme på jakt, och så alla barnen i olika behovsställning. En studie i svenska drömmar, så nära och så avlägsna.

Katten spinner när hon vill, lägger sig tillrätta där det känns skönt, kommer till den som ger kärlek och äter det som passar. Livet borde vara så enkelt.

OBS

Kathy Heideman - Move with Love

på glänt

med vedspis klarar vi av
att hålla dörren öppen trots regnet

så var det äntligen semester. Avslutningen blev sådär lågmäld som jag tycker om, efter gruppvisning av lokala slottet och en god buffé skingrades vi för privata äventyr. Hemma kunde jag njuta av veckans sista riktigt varma dag, och vi tog oss en långpromenad i nejden, genom numera välkända beteshagar och skogspartier. I trädgården har några jungfrusländor letat sig upp ur vattnet och torkat till blåskimrande skönheter, en bålgetinghona letar boställe under vindstrappan men får finna sig i att upprepade gånger bli utsjasad. Kökets vedspis värmer smalbenen och det går att ha dörren på glänt trots att regnet lägger tunga moln över oss. Sådant gillar vår nya katt, en lågmäld tös som har fått en fristad här efter en kortare tid av påtvingad och hatad innevistelse. Grannar kan vara till förtret... men även alldeles underbara. Om några dagar fyller vi frysen med grannstyckat lammkött och på andra sidan bor det hjälpsamma paret med de stora hundarna. Jodå, grannskap kan vara underbart, särskilt om man inte behöver känna sig orolig för att inte orka bjuda till, för tacksamhet är en boja och kommer den inte från hjärtat får det vara.

njutning i mitt format

En vän skickade mig en bok igår och idag kommer en av mina utlästa böcker tillbaka i den stockholmska brevlådan, vilket får mig att tänka på den lilla jordbruksorten Mirinaleda i Andalucien där borgmästaren har beslutat sig för att byn ska präglas av samarbete istället för konkurrens. Att dela med sig, ta delat ansvar, lämna utrymme och respektera varje individs egenskaper utan baktanke, personlig vinning eller förtjänst borde vara lika självklart som friskt vatten åt alla och envar. Lika livsviktigt är det i alla fall. Och här går det att läsa The Guardians version.

Vår nya katt boar in sig och under tiden hon visar sina egenskaper och behov lämnar vi dörren på glänt. Jag tror på oss, vi har samma behov av ett eget rum i värmande gemenskap, och med tiden lär vi oss av varandra.

hennes val

summer feeling

"Jag går ingenstans. Jag är bara på väg."

det är helg och jag bläddrar vidare bland bokbladen, nu från sängen med ytterdörren vidöppen. Solkatter, fågelsång och insektssurr. Hängmattan kommer att bli en favoritplats i sommar, jag har för säkerhets skull skaffat den ett regnskydd i form av en prasslande presenning så att det inte ska behöva väntas på upptorkning mellan varven.

I natt regnade det igen, så rosorna blev glada, det tar inte många minuter innan solen torkar upp uteplatsen där vi snart ska ta frukost. Fåglar och blommor, kaskader av sommarblommor pryder nu mina lagom trassliga rabatter och fåglarna häckar om. Det är bråda dagar! Men själv ska jag vila in de två dagarna jag har kvar innan den här lärarvikarien tar semester (jo, jag kallar det så även om den inte är betald).

Nu frukost i det gröna, sen får vädret avgöra var någonstans jag läser vidare eller vad vi gör. Liksom Hesse är jag glad att jag har vaknat och försöker förlika mig med verkligheten som varande en komplex person, just idag är det inte svårt.

Jag lever på sparlåga, och jag ska vara stolt över min bedrift denna terminen. Att ge sig i kast med ett nytt yrkesområde, utan att ha rutiner att luta sig tillbaka mot när en har en svag dag eller stund, är svårt nog för en person utan stressymptom och trauman. Jag är värd en klapp på axeln, en stund i solen, en timma i hängmattan, eller två.


Jonathan Richman - That Summer Feeling
Blue Cheer - Summertime Blues

rutin

soft

idag är en bra dag. Jag sitter framför brasan och tänker snart borsta tänderna, ska bara varva ner en smula först, på samma vis som mamma brukade göra, och morfar. Älskade morfar, som alltid satt och läste vid köksbordet med lampan tänd. Han gillade när jag kom och frågade, vi kunde prata om allt mjöligt han och jag, just som jag kunde göra med mormor. Det var bara det, att vi pratade om olika saker. Med morfar pratade jag om livet, mode, vetenskap, jorden, politik, krig, historia, konst, filosofi. Mormor och jag pratade tjejgrejer, och hon brukade uppmana mig att ha kul, ha massor av kul, ut och skaffa dig en pojkvän, tyckte hon, den du gifter dig med ska inte äga hela dig. Så sa hon, mormor. Med båda pratade jag om familjen och middagsdiskussionen brukade handla om släktkrönikor. Både mormor och morfar kände varandra väldigt väl, de pratade ofta om släkten och personernas egenskaper, deras dumheter och brister, deras smak och brist på omdömen, hur de dött och vad de levde av. Intressen och infall, personligheter. Jag kan mycket om min släkt på mammas sida, tack vare de där middagarna. Jo, jag gillar att lyssna, att lära mig och att ta in atmosfären i en till synes vanlig omgivning, sådant som många skulle kalla rutin eller vardag. Det är en av de saker som hamnar på listan över saker jag gillar. 

Massor av glada saker har hänt idag, solen sken och kollegor och elever har summerat terminen på ett alldeles naturligt och rutinerat vis; städdag, niorna mot lärarna i fotboll på Gröningen, lärarspexinspelning av en sliten slagdänga med ny text, fika, utebad på bryggan, rabarberpaj med vaniljsås, grillkväll, snickesnack, skvaller och skratt med vänner, brännbollsturnering och sedan hemmets lugna vrå. Välkänt och ändå är allt som på nytt. Nya samtal, nya konstellationer, nytt väder och en alldeles ny sommar. Tänk vad skönt att få leva mitt i livet och veta att varje liten gång vi genomför något gammat och välkänt blir det ändå något litet, nytt och okänt att ta med sig hem i bagaget. Jag är så nöjd med det lilla livet här i skogen och ser fram emot att få uppleva många fler, likadana alldeles vanliga, otvungna och rutinerade dagar och kvällar till. De för med sig så mycket i mitt liv, nämligen. Rutiner.

Just idag har jag inte tänkt en svart tanke. Inte en enda faktiskt.

Ty riket är ditt

dammar av ett gammalt alter ego

...heter en bok jag beställde idag. Jag hoppas bli belyst och upplyst i ämnet som berör oss alla som har varit i en relation som inte lämnar en i fred och ro. Jag brukade aldrig älta förut, nu kan jag inte släppa taget, även om jag borde. Eller borde jag? En vän till mig som också har varit utsatt berättade att det råd hennes omgivning hade gett henne var att lägga ner, inte gå i klinch, vara förstående. Förstående?

Det är inte lätt att förstå hur en person kan slå en annan blodig med knytnävar och vasst tillhygge och sedan dra upp den medvetslöse i håret för att dunka huvudet i diskbänken tills näsan krasar. Det är inte lätt att förstå hur en person på 100 kg kan ge sig på någon och med full kraft stampa på en kropp vägandes 50 kg, särskilt inte som den ene är mycket medveten om sin styrka och framhåller detta som något värdefullt. Det är inte lätt att förstå hur en person efter den långa misshandeln kan sitta i timmar och orera över den slagnes uselhet och sin egen storslagenhet och därmed sin egen rätt att slå och slå. Det är inte lätt att förstå hur en person kan lägga sig och sova i närheten för att bevaka den slagne, hålla hen gisslan i sitt eget hem. Det är inte lätt att förstå hur personen under rättegången framhåller sina egenmäktigt tillfogade skador som jämförbara med de foton som framställts av rättsmedicinska och sjukhuset. Det är inte lätt att förstå att en person kan fortsätta trakassera efter domen, eller att domen mest liknar en eftergift.
Det är inte lätt att förstå att svartsjuka kan te sig så sjuklig att den mer liknar kontrollmani än kärlek.
Det är det inte lätt att förstå heller. Så vem gnäller?

Om man inte sätter fallet under lupp, ger förövaren en diagnos och ett domstolsutfall som visar på fallets allvar är det lätt att bli tagen för gnällspik. För om förövaren anses vara förstagångsförbrytare blir domen oftast ytterst ringa. I Sverige 2014. För att ge fängelsedom krävs hårda bevis... likadant krävs för att förövaren ska få vård. Riktig vård, som hjälper. En brottsling är brottsling, för att samhället ska förstå den som har blivit utsatt krävs en eftergift som står i parietet med skadorna. Men som så ofta med misshandelsfall och övergrepp mot kvinnor ses det mellan fingrarna och män kan gå fria utan att behöva be om ursäkt eller känna att det de har gjort är fel.

För att anmäla en misshandlande sambo krävs inget hjältemod, däremot får du varken vara rädd eller feg. När du gick in i förhållandet var du modig, samma mod krävs för att gå ur det.
Använd det modet.
För alla kvinnors skull, i framtiden.
Amen.

San Fransisco's Shiver - Tough as Nails
Nick Waterhouse - (If) You Want Trouble

Original

på farfars begravning fick jag höra att jag inte var lik någon i släkten. Det uttalades med blandad humor och förvåning, åtminstone valde jag att känna så då, för jag kan själv se många likheter mellan mig och mina släktingar.

Näsan är mormors, det ser jag tydligare för var dag, håret är en mix, kroppsform och ansiktsdrag har jag fått av farfar, den undre tandraden liknar kusin Kickis och därför har jag alltid gillat den, färgerna är pappas, han liksom jag fick en svartbrun hudton i solen, dock hade han mycket ljusa ögon och mina har ofta tagits för bruna eftersom de är mörka.

Idag spelar utseendet mindre roll för släktidentiteten, men för inte så längesedan var faktiskt saker som näsans form, antalet fingrar och tår, hårfärg och hudton, avgörande för hur vi togs emot av släkt och omgivning. Släktporträtt har fungerat som legitimation sedan renässansen och ibland kan jag tycka att vi är tillbaka i det tänket, åtminstone när det ankommer självbild och relation till omgivningen. Släktband är, som sagt, sekundära idag.

Mixen av mig, det som utgör mitt yttre, är jag stolt över och jag skulle aldrig kunna tänka mig att ändra på de egenheter som utgör mig, och med tanke på hur utveckligen ser ut idag; med all fokus på skönhetsideal och jämförande, kommer framtiden kanske se en våg av likadana åldringar och sådana som jag själv kommer kanske att ses som udda fåglar med våra rynkor och fel. Men jag undrar ändå, för i takt med att skönhetsidealen ändras kommer vi säkert att se en återgång till egenheter, och vem vet, kanske folk en dag betalar för att få operera sig till en unik person med sned näsa, sneda tänder och ögon med mongolveck?

farfar är fjärde pers, översta raden. 1930

Shocking Blue - Venus

6 juni

summerar nationaldagen: första åskskuren, omhängning av tvätt, ny fräsch flagglina och fräsch vimpel dagen till ära, tillverkning av rabarberpaj och rabarbersaft i ett överhettat, vedeldat kök, kaffe däremellan och mer kaffe till pajen när gästerna anlände, dock utomhus eftersom solen nu skrämt undan de grå molnen. Efter en stund med boken för egen del, och tösen umgicks med pojkvännen, tog vi cykelturen till badstället och fick en skön stunds lat vila med fotosession på bryggan. Hemma blev det grillafton med somrig fördrink och därefter en riktigt bra film.
Tack för en ljuvlig 6 juni. Tack för solen, den behövdes.

Bo Hansson - Solen (parallellt 90 grader)

Sandlåda

jag undrar hur det känns att leva ett liv utan att känna ånger eller skam. Jag undrar också hur livet skulle se ut om vi inte hade skam i kroppen. Det undrar jag verkligen.

På vägen till arbetet slölyssnade jag på radion i vanlig ordning, tankarna vandrade, dels mot dagens uppgifter, del mot sådant som jag personligen kan relatera till i förhållande till det som sades. Rösterna berättade om skam och att ge skamkänslor, och jag höll inte med berättarrösten som tyckte att det var värre att ge skamkänslor än att angripa, inte enbart verbalt. Varför?

Det finns nog inte en människa som inte känner skam ibland. Skammen är för mig en slags kroppens kompass eller GPS för moraliska ställningstaganden, och utan skam hade vi inte haft något samvete och utan samvete vore både livet och världen en kaotisk plats. Samvete och skam i förening gör oss till civiliserade varelser, utan dessa hade små flygande leksaker och spelteknik kunnat bli effektiva krigsvapen och bollspel politik... dessa ständiga tävlingslekar. Sandlådesnack. Jag är så trött på det.

Skam behöver upprättelse. Fram för skammen, mer skam! jag vill se äkta, stark, manlig skam. Helst ska den framkalla pudlar. massor av pudlar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Skamkänsla

gated communities

flickan gick över stenbron hon hade hört vänner berätta om. Kättabro, den kättska bron, där kvigorna korsade ån för att bli betäckta. Naturligtvis var det en omskrivning för den omgivande befolkningen och röjde en tid då området var tätare befolkat än det var idag. Nattliga möten, skratt och fnitter. Nu bodde här mest småbarnsfamiljer och solskensbönder, inflyttade kommunalanställda och enstaka äldre kvinnor som hade bott här sedan de gift in sig på femtiotalet. Från en homogen bygd, till en homogen bygd.

På lördagsfilmen såg hon berättelsen om pojkarna från tätorten, om en gemenskap som präglades av vänskap i motgång och hon kom att tänka på sin prao på regementet, på hur samhället har kommit att efterlikna den militära ordningen och hur människorna där inne umgicks genom att gnälla över de gemensamma problemen. Män i grupp; en sup och allt gick upp för dem, två supar och allt var självklart, tre supar och världen var deras.

Hon vandrade vidare, där vägen gjorde en krök och brukade vara mörk av unga granar hade skogsägaren varit framme och röjt. Nu kunde hon se genom stammarna och dagsljuset silade ner på den risade marken. Snart skulle det växa där under och om ytterligare tre år skulle stammarna vara så grova att det började likna en skog. Tiden går, tiden läker sår, tänkte hon, men när hon kom upp längs stället med den förfallna kåken där kvinnan med hundarna bor, undrade hon om den klyschan verkligen fungerade i verkligheten. Dubbla presenningar på taket, en sedan länge bortriven veranda, dörren skev, plastmöblerna, köksavfallet och husvagnen vid vägen skvallrade om en djup misär, en fattigdom som vida överträffar det Sverige som journalisterna beskriver från sina uppvärmda stadskontor.

Att gå över ån efter vatten, leta efter berörande berättelser på exotisk ort, få ta del av toppen på isberget där flygresor, hotell och hobbys är den självklara livsstilen, tänker hon. Tre supar.

Efter ytterligare en bit kom hon till den lilla tvålängade gården, den som hade köpts upp av den pensionerade skogsbonden från byn längre upp och rustades upp under fritiden. Gräset nyklippt, volvon parkerad, gruset krattat, han var visst på visit idag också. Flickan hade aldrig sett hustrun och om kvällarna var gården mörk. Det var längesedan råmanden hördes från stallängan. På andra sidan vägen hade långtradarchauffören parkerat sin trailer på uppfarten till sin nybyggda röda trävilla. För dagen var Swedörren smyckad med tre ballonger, den enorma uppschaktade gräsmattan nyklippt och på trädäcket stod fyra vita blomkrukor på rad med prydliga etiketter istuckna. En trave planteringsjord skymtade bakom ena kortsidan. Ordning och reda, pengar på fredag, tänkte flickan och skyndade förbi den skarpa kröken där rådjuren brukade passera.

Dungen, med klungan av smågårdar står nu i full blom. Syrén och björk, fåren har klippts och ligger ner i väntan på regnskuren, göken hörs från öst. Runt kröken syns torpet. Lindhäcken har äntligen fått knoppar, snart syns hon inte mer.


Landberk - Why Do I Still Sleep