lördag 26 september 2015

menskligt


diagnosen HSP, eller kalla det vad du vill - högkänslighet, hypersensitivitet - jag känner igen mig, äntligen, och kan kanske för första gången känna mig förstådd, istället för att förstå?

När jag startade bloggen var det för att förstå mig själv, jag har alltid sett mig själv som udda men aldrig kunnat sätta fingret riktigt på varför. Någonstans utgick jag alltid ifrån att andra var som jag och kunde för mitt liv inte förstå varför det finns människor som ville mig illa, gjorde andra illa eller roade sig med att skapa osämja. Nu vet jag att vi har olika känslospektra, och att det faktiskt existerar människor som aldrig bryr sig om hur andra mår. Det finns människor där ute som inte kan känna in omgivningens stämningar, ljuset, dofterna, djupet i ett visst riff eller känslan av den där särskilda blå åskvädersblå tonen. Att det jag fann naturligt hos min tös var speglingen av mina egna egenskaper; fantasin och kreativiteten och det stora behovet av vila, få arbeta i sin egen bubbla och tempo, vikten av att välja ljud, ljus, miljö, stämningslägen. Nu vet jag att det jag har inte är konstigt, men inte heller allmänt...

Nyligen läste jag att om vi tänker evolutionärt, skulle människor som jag få gå i täten för att känna in ett nytt område, intuitionen och inkännandet av stämningar avgjorde om flocken skulle stanna eller inte. Vår genetiskt betingade egenskap var en viktig tillgång för flockens överlevnad. Det där har jag nog alltid vetat, innerst inne, och jag har ofta använt magkänslan i olika situationer. Intuitionen har sällan tagit fel, det är bara tyvärr ofta så, att där jag har varit bergsäker har andra backat ur, eftersom känslan inte har gått att bevisa. Jag har betraktats som impulsiv, intensiv eller bara märklig. Nu vet jag. Schaman alltså.

Men skämt åsido, schaman är bra men bäst är att få ha det där rika inre livet som gör livet så meningsfullt. Vi har nämligen aldrig trist, vi högkänsliga. Får vi bara gott om tid att smälta intrycken efter stimuli kan vi skapa underverk. Med hjälp av våra finkalibrerade sinnen pejlar vi omgivningarna och med alla data och intryck vi tagit in och processat kan vi fatta ovanligt välgrundade beslut. Så att vara högkänslig handlar inte om att vilja sätta sig i martyrskap, tvärtom. Vi är väldigt känsliga för falska känslor och reagerar snabbt på människor med överdrivna självbilder eller med en vilja att utnyttja vår eller andras förståelsehorisont*. Det är tröttande med pejlingen, att ta in vibbar och försöka förstå dem. Det rika inre livet behöver därför mycket ställtid och tid för att smälta ner intryck. Vi är därför i större behov av en stilla plats i livet, där vi kan dra oss tillbaka och kontemplera. Vegetera. Bara få vara.

Vårt behov av harmoni (och min, utifrån sett, ofta antaget överdrivna nervighet) gjorde att jag skaffade oss detta liv i skogen och nu vet jag att flytten är ett resultat av noga överväganden. Jag förstår också varför omgivningen reagerade med chock vid beskedet, för det är inte alla som klarar av det jag gjorde på egen hand. Så nu klappar jag mig på axeln och slutar att anta att jag är som andra när det jag gjort är bra, och udda eller ännu värre: "som en tråkig pensionär", när jag vill vara för mig själv. Jo, jag har fått höra en hel del under åren. Gliringar, åsikter, ett slags utpekande "du borde inte vara så eller så", välvilliga men oförstående tips, som "klart du gillar Grönan, det kommer bli kul för dig att träffa människor". Sådant. Och jag har hängt med, och bitit ihop, och anklagat mig själv. Men det får vara slut på det nu. Äntligen.

Det finns så mycket vackert att fokusera på istället, så tack vare det googlingsbara ordet högkänslighet och HSP kan jag nu släppa saker som jag har dragit på under lång tid. Femtio år av ensamhet, femtio år av att inte bli förstådd och av att vara slasktratt är kanske över?
Sent ska syndaren vakna.




*Jag kände tidigt att något var fel med N men gjorde allt för att förstå. Idag är jag glad att allt är över och att jag kan slicka såren innan jobbet tar vid om en månad. Jag måste bli bättre på att sätta gränser, öva på gåsigheten, på att släppa oförrätter och bli litet mer hårdhudad. Annars blir det lätt att branschen jag arbetar inom sväljer mig med hull och hår, den är slukande, auktionsbranschen. Jag borde ha fått mer tid för att skriva. Skriva...


smör ÄR gott
Elton John - Goodbye Yellow Brick Road
Bad Company - The Way I Choose

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar