söndag 12 juli 2015

Je suis Clarisse McClellan

jag stannar upp i läsningen för att dokumentera känslan. Stället jag har valt är i dörröppningen, det regnar litet och boken jag valde passar mig perfekt, just nu. Inne hörs ljudet från en film och två tösers diskussion om den, ute hör jag lätta regndroppar, i övrigt är det alldeles tyst. Här emellan sitter jag. I mitten, vare sig ensam eller i samvaro, varken ute eller inne, inte i vila eller arbete. Tiden flyter trögt och jag känner en alldeles särskild samvaro med mig själv.

Jag vet nu så mycket mer om livet än jag visste för ett år sedan, och även om erfarenheten har stått mig dyrt så har jag förstått att inte stänga ute känslorna. Sorger måste värkas bort och när jag har nått insikt kan jag gå vidare. Så fungerar jag. Att försöka överföra det onda, bränna bort det fula eller låtsas som det regnar passar inte mig. Att bannlysa känslor är som att förbjuda en stor del av livet, undvika möjligheten att lära känna sig själv.

Idag är jag stark. Jag lever, känner och älskar mig sådan jag är. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar