söndag 24 maj 2015

Ny Dag

om man vaknar tidigt en pingstsöndag kan man sätta på en filmsnutt från SvT:s arkiv. Bo Hansson är en av mina tidiga musikminnen och under senare tid har jag kommit att identifiera mig själv och se andra i min omgivning hos honom och i den gestaltning han fick i den lilla biografin. När man letar i minnet efter sådant som har format en som person kan man ibland hitta sekvenser som, när det väl uppenbarar sig, kan tyckas som alldeles självklart, och man undrar varför tanken inte har föresvävat förrän nu.

När jag gick i högstadiet hände flera saker med mig och mitt medvetande, jag hade några lärare som fick mig att förstå saker om mig själv och Sven Broqvist var en av dem. Sven pratade om kritiskt tänkande och att sträva efter att förstå sådant hos en själv som man inte är nöjd med. Han var en generös person som kunde trollbinda klassen genom att berätta om sina egna tillkortakommanden och hur han kommit tillrätta med dem. Han var dyslektikern som blev svensklärare genom hårt arbete och självkritik, det gillade jag.

En annan av lärarna jag vill berätta om var Hans Flensburg. Hans var min lärare i fysik under åttan och nionde klass och han bodde även granne med bästisen, som umgicks med honom privat. Jag minns fysiklektionerna som tider där vi satt i ett gardinfördraget klassrum på nedre botten av den röda tegelkåken från sextiotalet, och att vi diskuterade abstraktioner. Hans gav oss tankar och vi prövades genom svar som diskuterades fram, något jag aldrig tidigare hade gjort. Den abstrakta nivån passade mig och jag fick snart ett bra betyg eftersom jag var snabb i tanken och togs på allvar.

Jag kan inte påstå att Hans favoriserade mig, men jag fick mycket större utrymme under hans lektioner än jag brukade få, annars sågs jag nog mest som klassens medelmåtta, gjorde det som förväntades av mig, utan väsen eller krav. Min fallenhet för abstrakta resonemang gjorde att jag blev inbjuden till dem ibland, till ett hem vars väggar var kantade av böcker och på ena kortväggen hängde en stor reproduktion av Guernica bakom ett enormt skrivbord. Till saken hör att Hans var gift med byns bibliotekarie; Evy, en kvinna som jag hade tytt mig till sedan liten. Biblioteket i byn låg till en början inhyst i det såkallade kommunalhuset och jag hängde i princip alltid i den långsmala lokalen med skivrummet längst bort som vette mot Dalen, under fritiden. Där lyssnades det på skivor och lästes serier, senare blev det böcker och romaner och som mycket liten gick jag på sagostund där. Jag växte upp på bibblan med Evy som extramormor, precis som så många andra flickor från byn hade gjort. Evy visste vad vi gillade och var alltid snäll mot oss, hon var som muminmamman; en självklar dam som aldrig ställde krav och som ingen egentligen tog större notis kring. När jag senare blev PRAO-elev på det nya biblioteket som byggdes på 80-talet, upptäckte jag att hon var en väldigt begåvad tecknare, utöver all den kunskap kring böcker hon besatt förstås.

Evy och Hans var två exotiska fåglar, som de intellektuella individer i en handels- och industrimiljö som Örkelljunga de ändå var. De prenumererade på Ny Dag och semestrade i dåtida Jugoslavien, och blev därför byns outcasts. Jag minns att mamma inte tyckte att jag skulle umgås med kommunister, men jag struntade förstås i det.

När jag slutade nian blev jag bjuden att vara gast ombord på deras båt som inför varje sommar låg för ankar i Kroatien. Min bästis L och hennes mamma brukade följa med och hjälpa till, och detta året fanns det plats för en till. Jag hade blivit varnad för att Hans, som hade kort stubin, kunde vara despotisk och hård, men av det minns jag faktiskt inget alls. Jag var kanske van vid hårda ord, för när jag ser tillbaka till den månaden kan jag bara minnas en sagolik frihetskänsla. Och att bli sedd och hörd.

Den resan var otrolig och fick mig att fundera mycket kring livet, om resan i sig berättar jag en annan gång.

Landberk - Jag Är Tiden
Mammas Havre - Havets Måsar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar