hallontankar

jag plockade nyss vildhallon i trädgården och tänkte på småsaker, som att spara några fina åt barnen som kommer på besök snart, på att det var bra att jag hann röja undan de värsta nässlorna, och att snärjmåran som jag nog tycker minst om i trädgården nog fyller sin funktion den med. Den behänger ivrigt och tynger effektivt ner alla nässlorna och skapar en fin humus åt hallon och vårblommorna nästa år. Inget är förgäves eller slumpmässigt, allt samspelar så fint i en balanserad trädgård och det vore väl förmätet om jag skulle brusa in där och tro att jag kunde göra bättre.

I går kväll blev jag bjuden på middag av godaste vännerna inne i Ljungbyhed så jag tog cykeln dit i kvällningen. Det var en underbar men litet kvav afton, klänningen fläktade om benen och flugor och svalor svirrade i luften ovanför. Cykelturen gick som vanligt genom min bokskog, genom Vessmantorp och en bra bit längs med Rönne å, förbi ängar och hagar med betande kossor och deras ulliga kalvar. Det är Gräddigt vita Charolais och busigt krulliga Scottish Highland, men även ett vilthägn med dovhjortar, vars svansar snurrar så lustigt när de betar. Allt andas stilla sommarlugn här, suset från träden ovanför samsas med fågelsång och vattenbrus och jag känner mig som världens lyckligaste som får vara ett med allt detta vackra. Inte utan att man kan bli litet känslig för grönt.

Jag har underbara vänner som bryr sig, bor i en fantastisk landsända och kan leva på en spottstyver. Jag är en lycklig person som har haft turen att födas in i allt detta. Tack mamma och pappa.

Blur – Good Song

ain't no sunshine

tillbaka igen, till torpet med tillhörande tankar om livet, universum och allting. Jag har lämnat mitt älskade lilla liv bakom mig, Tekla stannade kvar med sin pappa och njuter av att få rida, bada, vara med honom utan att höra mig tjata och vara vanliga mamma. Här i min bubbla går dagarna i sin lunk, jag gör livsuppehållande åtgärder, både för mig själv och huset. Igår ägnade jag den torra och soliga dagen åt att kitta mina fönster. Jag är bra på att kitta uppsatta fönster, det upptäckte jag igår. Det är ungefär som att baka med en medgörlig deg... om inte solen blir för varm och kittet smälter, vilket hände mitt under dagen. Jag brottades med bitande bromsar och solen sken obarmhärtigt hela tiden, utom på norrläget, men jag visste att det skulle bli regn idag, så tillfället togs. Dumt nog startade jag med morgonsolen och insåg snart att jag fick med mig solen hela vägen runt... som tur är var huden rustad sedan spanienresan.

Efter sju spröjsade fönster och lika många timmar tog jag mig till utebadet i Ljungbyhed och svalkade av mig med många härliga simtag. Jag var sist in och ut och hann precis innan badet stängde kl 20. Solen sken in i det sista så jag hann även ta en iskall GT hemma vid söderläget... klart att jag lade ut en bild på fb. Jo, man är litet ensam emellanåt. Men det finns de som har det mycket värre. Nog är det så alltid.

Graveyard – Hard Times Lovin´

Synkront

ja, självklart tänktes det en hel del under den tolvtimmiga vistelsen på Alhambra. Jag läser för närvarande en bok om humanekologi och hade just avslutat en lätt roman om Inkariket, så tankar på exotism, kolonialism varvades med njutning och ekologi, mänsklig existens, vattenförsörjning och hettan. Bokvalen var medvetna, jag brukar läsa helt skilda verk för att kunna minnas dem separat och för att se om hjärnan lyckas göra oväntade kopplingar. Jag gillar sådana utmaningar och har inga som helst problem att blanda högt och lågt. Det är likadant med min Spotifylista. Jag blandar gärna brus och skrammel och ibland uppstår en alldeles fantastisk ljudmatta i kombination med de synintryck jag får för tillfället. Ofta tänker jag förstås att det vore så roligt att spara på den då så perfekta ordningen, men så vet jag också att det är i kombination med de övriga sinnesintrycken som känslan infinner sig. Den perfekta känslan av trivsel, lycka, glädje - eller omvänt, dock är det alltid en tröst. Musik är en oerhörd resurs!

Under de tio spaniendagarna ihop med mitt gamla ex, Teklas pappa, utmanades min musikaliska smak. Jag tog inte tillgång till min egen musik utan lät honom stå för musikvalen och tänkte att det fick bli denna sommarens speciella ljudbild. Till en början var musiken hänsynsfullt anpassad till mig, jag märkte att han valde den musik jag brukar lyssna till - men efter hand tog hans egen smak över. Ibland blev musikvalen präglade efter omständigheterna, som då vi körde bil till Alhambra. Vi fick lov att låna faster Anettes lilla vita VW-cab och bruset från vägen gjorde att mycket av den musik som P hade valt i förväg liksom drunknade och försvann. Vi testade därför litet Ten Years After (mina favoriter) och det var som om musiken trängde upp ur asfalten och varenda ton hördes! Ten Years After ÄR vägen till Alhambra! Två timmars underbar körning utan skydd för solen, genom olivlundar, apelsinodlingar, hästhagar, djupa raviner, höga berg, uppåt, mot ett högt efterlängtat mål.

Roadiemusiken är helt anpassad till vägbuller, det står uppenbart för mig nu och vägdammet, värmen och omgivningarna med vägar och skyltar kändes helt rätt. När deras version av Good Morning Little Schoolgirl ljöd ur högtalarna var vi på väg igenom Granada och hade då mindre än 30 minuter kvar av resan. Frihetskänslan går inte att beskriva. Man måste lyssna. Lukta. Känna.

Ten Years After – Love Like A Man

Ten Years After – I'd Love to Change the World

ett jordiskt paradis

jag har varit i paradiset på jorden. Alhambra har sedan nära ett tusen år utgjort sinnebilden för en fysisk drömtillvaro för många olika religioner. Alla som har anammat den geometriska symmetrin, vattenspeglarna och det muromgärdade kulturlandskapet har strävat efter en ordning som motsvarat ett önskemål om klarhet och transparens i tider präglade av tumult och kaos. Liksom det tibetanska ursprunget Shambhala har Alhambra skapats under tider av förtryck och ondska. Stadsmuren skall både symbolisera ett fysiskt och psykiskt försvar för de mjuka värdena en god människa besitter, något som beskrivits av både författare och konstnärer genom epokerna.

Alhambra är fortfarande en plats där poesi, doft, sinnlighet och andlighet regerar, men det var ytterst nära att vi aldrig fått ta del av detta. Under Napoleonkrigen, en av de mest krigshärjade perioderna i mänsklig tid, offrade en soldat sitt eget liv åt skönheten. Napoleon använde Alhambra som krutdurk under kolonialväldeskriget 1808-12 (precis som venetianarna gjorde med Parthenon 1687) och beordrade sina soldater att likvidera hela platsen. Anledningarna var många och alla politiskt-strategiska, inte minst fanns det en vilja att förpassa muslimer och islam till ondskans plats på jorden och i den propagandan passade inte Alhambra in. Ett av hörntornen gick hädan, men resten sparades till eftervärlden genom den okände hjältens insats. Soldaten som hade sinnesnärvaro nog att förstå vad som skulle gå förlorat insåg även Napoleons litenhet. Hans namn går inte att finna någonstans...

Inte ens inkvisitionens Ferdinand och Isabella "Los Reyes Católicos" kunde förmå sig att erodera den skönhet som Alhambra utstrålade, utan man exproporierade i vanlig ordning platsen genom att addera några nya element ovanpå de gamla. (Detsamma gjorde muslimer i omvänd ordning med exempelvis Hagia Sophia och Klippmosken) På den högsta och äldsta befästa stadsdelen "Alcazaban", sitter än idag en kristen symbol i form av en kyrkklocka inramad av ett moriskt valv, och för att noga betona platsens nationella värde vajar inte mindre än fyra flaggor i vinden. Kyrkklockan har väl idag förlorat sin identitetstyngd...

Under 1400-talet fick Alhambra sin nuvarande Nasridiska prägel. Ordet paradis kommer från det persiska hovtraditionen att muromgärda en park, "Faraiso", och istället för att titta ut över staden blickar vi nu inåt. Överallt går det att göra inblickar och utblickar mot oändligt vackra vyer, noggrannt planerat och skapt för njutningsfull introspektion och kontemplation.

Svalkande vatten, utsökt välvda rum och patios gav perfekt akustik för musik och sång. Överallt glimmar det, ömsom från dyrbar glaserad kakel, ömsom från himlen genom genombrutna väggar, tak och fönster. Luften är tung av rosendoft, cypress och citrus, skuggande träd och murar ger skydd och lä. Och mitt i sommarvärmen kan vi på håll se Sierra Nevadas snötäckta berg, varifrån allt vatten sinnrikt leds in och runt anläggningen. Med tanke på att islam ursprungligen är en ökenkultur, med allt vad detta kan innebära av stamtänkande och äganderätter, bristen på vatten och prunkande vingårdar så är det inte underligt att Nasriderna slog sig ner just här och försvarade platsen till siste man. Det är här vi kan uppleva och njuta av det persiska hovlivet, känt från glaserad keramik och knutna mattor, eller från utsökta indiska miniatyrer från moghultiden.


Jaha, så sitter man här hemma igen, med en kopp kaffe och nybakt rågbulle framför datorn och tänker och funderar. Det har varit en skön tid ihop med dem jag älskar mest och jag har mängder av fina minnesbilder och foton att plocka fram när det kniper, för visst är det vad en semester skall gå ut på? eller varje ledighet för den delen... jag säger alltid hur mycket jag älskar att resa, likaledes säger jag hur mycket jag älskar att vara hemma igen. Jag har funnit mitt hem och förvaringsplats för minnena, en utpost och rastplats som fungerar perfekt som mål och utgångspunkt för resorna. En plats att utgå från, landa i, drömma sig bort, fly verkligheten i.
Mitt eget paradis.

Soulmates III

Michel de Montaigne. Äntligen har jag börjat sätta tänderna i hans Essäer. Han är som jag, vi är ett. Som fiskar i samma vatten. Kärlek. Nuff said.

haha... jag tittar igen och finner en klar porträttlikhet mellan Montaigne och en av mina favoritlärare på uni. Så himla passande! Erland Sellberg och jag kom mycket bra överens, trots att han allmänt ansågs dryg och sträng. Erland är oerhört kunnig men alltid beredd att lyssna och ge beröm för novisella slutsatser, helt i Montaignes anda. All heder åt kunnande som vet att lära av andra, oavsett ålder, graden av kunskap, kön eller social rang.   

vila i nuet

...är ett nytt modeord. Mindfulness kallas det visst med. Vi ska enligt tidskrifterna leva nu, konsumera som om det var sista dagen på jorden, äta mer kött, mer storodlade råvaror, byta ut badrummet, sovrummet, gardinerna, mannen, livet. NU nu nu.... När sjutton skall man hinna vara i nuet?

Jag ser fram emot en skön vecka om några dagar. Där skall jag vila i nuet, göra inget, absolut inget mer än lokala avstickare till någon juste bergsby, kanske en lokal bodega, några goda koppar frukostjava i den lokala kafeterian och så rida häst hos grannen. Jag skall nu leva i nuet genom att tvätta några maskiner tvätt, bada från bryggan vid den lokala gölen och bara försöka vara... för det är det jag är bäst på när solen skiner. För det gör den sannerligen.

Semesterkänslor utan att ha ett fast jobb. Jo, det funkar faktiskt!

vila i tanken

Pilar har träffat min kropp - ack! den som sköt var jag själv!*

att vila i tanken är kanske inte så lätt som jag trodde alla gånger ändå. Tänkte på det i morse när jag gav ett svar på Magdas tappra inlägg om sista dagen innan semestern och skrev litet käckt att man ju kan vila i tanken även utan sysslor... Men vänta. Vad innebär det för mig egentligen? Hur man än vänder på saken så gör man ju saker när man tänker, och om jag då plötsligt inte anser att det görandet är värt att kallas sysselsättning - vad är det då för något? Icke-sysselsättning? om jag backar bandet en smula och blickar tillbaka till förra inlägget om självet som en helhet, bestående av en inre och en yttre dialog (kropp och själ) då skulle ju görandet vara precis lika viktigt som tänkandet. Och om jag själv inte värdesätter läsning, att skriva, simning, vandring, brödbak, matlagning, städning, vattning eller gräsklippning och tusen andra sysslor jag gör varje dag, istället för ett avlönat arbete, då ligger jag ganska risigt till. Attans vad risigt jag ligger till då.

För några dagar sedan passade tösen och jag ett mindre företag åt några vänner som skulle ut på arbete till Gotland. De har en trädgårdsfirma som säljer tomtar och allsköns utsmyckningar, som paviljonger och pråliga växthus för större trädgårdar. Det var ett växthus som skulle monteras till en privatperson och deras arbete beräknades ta två dagar och de ville gärna passa på att ta det litet lugnt och se sig om på ön under tiden och frågade mig om jag kunde ställa upp. Javisst tyckte jag, det kan ju bli kul att testa på det livet och Tekla älskar att få vara med djuren. Under fyra dygn passade vi B&B med tidig frukost och städning, tvättning och uppassning av gäster, tre tonåringar som festade runt på nätterna (och troligen passade på när föräldrarna var borta), två minigrisar, åtta höns, sex kattungar, en kattmamma, fyra hästar (som bara behövde kollas upp), en stor hund, åtta kaniner (som ständigt befann sig på rymmen), ett våffelcafé (öppen mellan 11-17 var dag utom måndagar), butiken med trädgårdstomtarna (samma öppettider), matlagningen, trädgårdens automatiska gräsklippare som brukade köra fast sig och kontakt med Anticimex (Råttorna hade börjat invadera gården)... och så allt runtomkring, som lunch, middag, inköp. Strömmen gick och det regnade nästan hela tiden men ändå fick jag massor av tid över för att läsa min bok! jag tänker... bara för att detta är arbete som är avlönat (ettusen riksdaler tog jag, eftersom jag inte kunde förmå mig att ta betalt av vänner och för sådant jag "ändå gör") så kunde jag vila i tanken genom att ta till mig en bok mellan varven? är inte det litet sjukt? Här hemma har jag svårt att plocka upp min skönlitterära bok och jag unnar mig den bara när jag känner att jag har gjort mig förtjänt av den. Hata Luther.

Igår tog T och jag en dags utflykt till Hallands Väderö. Det var en litet grådassig förmiddag som slutade i blå kvällshimmel och ett dopp från barndomens brygga på Rammsjö strand. Däremellan ett underbart äventyr på Väderön med kaffekorgen, kikaren och stektsill med potatismos på bryggan i Torekov. Hade jag valt ett liv fyllt av påhittade sysslor, som hobbydjur och kaninungar hade jag inte kunnat unna mig denna heldag och ställtid för nya tankar. Mina höns och katter sköter sig fint med frukost och kvällsmat och jag är glad över min icke-planering fungerar så bra. Jag älskar mitt icke-liv... jag vilar i den tanken.

Pink Floyd – Money

* Heu patior telis vulnera facta meis. Ovidius, Heroides II, 48.
Montaigne, Essayer, Bok 1, kap 23 Om vanan och att aldrig lättvindigt ändra en hävdvunnen lag, 152.

Note to self

Jag älskar dig. Du har gett mig både intensiv njutning och smärta och varje spår av livet syns på dig, som i en dagbok. Jag kan känna hur du svarar på mina infall, blir glad av att känna dig njuta och illa berörd av att se dig bli bortglömd eller utnyttjad. Om vi kommer att få ett långt liv ihop du och jag är det viktigt att vi kommer överens, så jag skämmer bort dig med de livsmedel och rörelser du tycker om, i den mån jag kan. Omvänt ger du mig styrka de dagar jag känner mig svag. Jag får tillbaka genom att känna att jag orkar stiga upp ur sängen med ett skutt var morgon och får lägga mig utan smärtor var natt. Vissa dagar säger du till på skarpen och oftast vet jag ju på förhand vad det är jag gjort fel. Jag får då lov att skämmas en smula och kryper till korset genom att gottgöra och kompensera för bristen. Vi två har en djup kärleksrelation och vi vill båda att det skall förbli så. Ingen utomstående skall få förstöra det vackra vi har ihop, inte svartsjuk reklam, elak medicin eller frestande modenycker. Min livsuppgift är att lära min dotter detta enkla; att med en kropp som älskar dig är du aldrig någonsin helt ensam.

http://youtu.be/XH8nsquhPqo

Soulmates II

Eftersom jag själv inte kan kalla mig särskilt ödmjuk eller empatisk heller för den delen - sådant är förstås för andra att avgöra - tänkte jag balansera mitt ego en smula. Egentligen hade jag tänkt spara detta till den dag jag är i samma mood, men tar det idag eftersom jag plötsligt fick tid över.

Det finns dagar då jag ser väldigt mörkt på tillvaron. Dessa dagar är det svårare att skänka andra än egot  en tanke och det kan då kännas väldigt skönt att få vältra sig i känslostormar hos människor som har befunnit sig i liknande situation. Eller värre. Här kommer min vurm för högromatikens Sturm und Drang in, men även för högbarockens egensinniga individer. Personer, som enligt de flesta sentida historiker gjort alla tänkbara fel, har enligt min mening alltid försökt handla enligt eget huvud och i förhållande till sina möjligheter. I sin halsstarrighet har de även besuttit ett mod och konsekvens som jag bara måste beundra.

Drottning Kristina är en sådan person. Hon har ständigt blivit attackerad för sin sexualitet, sin antaget bristande kvinnlighet, sin slösaktighet och sin bristande religiösa och nationella moral i förhållande till faderns goda minne, in till våra dagar... Kristina är ett barn av sin tid, inget annat, och som sådan skall hon bli bedömd. Vare sig som kvinna, sexualobjekt eller religiös sökare. Kristina gjorde som hon blivit uppfostrad till och hon greppade efter varje halmstrå för att få bekräftelse för att hon hade rätt att styra landet på samma vis som hennes samtida absoluta monarker gjorde. Hon drev sin egenbild så långt att hon underminerade sin kvinnliga person och underblåste ett elakt rykte om sig som könlös, sina inre känslor för Decio Azzolino eller kusin Karl Gustaf till trots. Azzolino dog bara ett par veckor efter Kristina, av brustet hjärta, men hann sörja för att hon fick en ståtlig begravning och en plats i st Peterskyrkan, trots sina sinande kontakter och en vacklande hälsa. Jag tror att Kristina tog till sig René Descartes i sitt hovliv eftersom han var ensam i sin samtid att erkänna själens könlöshet. Av samma anledning korresponderade Descartes med Elisabet av Böhmen som vid sidan av sin goda vän Ebba Sparre var den kvinna som stod Kristina närmast. De övriga kvinnorna runt hovet hade vare sig makten eller modet att gå den väg Kristina gjorde.

Under dessa individers samtid stod kvinnors anseende mycket lågt, särskilt hos kyrkan. Kvinnor ansågs inte ha någon själ utan var enbart ett kärl för männens avkomma, varför hon inte var i behov av vare sig utbildning eller stimulans. Till skillnad från en häst eller en hund. Man trodde på fullt allvar att för mycket kroppslig excercis kunde förändra människors sexualitet och göra kvinnor till män, något som stod utanför den gudomliga/naturliga viljan och med all kraft måste motarbetas. Människan var ju satt på jorden att skörda och raffinera det Gud hade givit dem. Och människan (engelskans Man, tyskans Mennsch) var en man, en europeisk man, detta visste ju redan de gamla grekerna. Den dualistiska synen på människan som uppdelad i kropp och själ hänger ihop med ett gryende vetenskapligt självförtroende som börjar knapra in på de förklaringar som kyrkan sedan långt tidigare varit ensam om att svara för. Kyrkan och vetenskapen delade sålunda rättvist upp människan i två likvärdiga delar, med lika tunga ansvarsområden - den fysiska kroppen betraktades som ett urverk och sorterade under vetenskapen, den eteriska själen tog så kyrkan hand om...

I tider där religionen var en maktfaktor som inte gick att förbise fick man noga välja sida. Som kvinna är det inte svårt att förstå att just katolicismen blev ett självklart val för Kristina. Madonnakulten ger henne en status som är svår att kollra bort, vilket man lyckats med i och med protestantismen och Jesuskulten. Här finns inget trösterikt för en kvinna att famla efter, mannen är och förblir svaret på allt.

Det var tur att Kristina hade Descartes och Elisabeth ändå, dessa soulmates som förmådde hålla mobben stången, om inte för alltid. Kristina dog utfattig och utstött i Rom, Elisabeth gick i kloster och Descartes dog ju som bekant av den svenska kölden... varför han stannade kvar i Sverige, ja... hans åsikter kring själen var inte helt okontroversiella. Han blev tvungen att hitta på en mekanistisk princip för sin själsbild. Genom att placera anden i tallkottkörteln (inse ironin i detta) och ge universum en urmakare undvek han diplomatiskt att trampa kyrkan på tårna. Men jag antar att han fick svårt att resa tillbaka till sitt älskade Frankrike. Än idag lider Cartesianerna av denna mekanistiska slutsats. Jag tror att det var en brasklapp för att behålla huvudet och sitt ämbete... precis som Machiavelli och Nietzsche, som i efterhand fått statuera exempel för sjuka människors viljor till makt. Deras texter har en gång skrivits för överlevnad, och rent av ironiskt ibland. Men ironi tvättas lätt bort. Allt handlar om tolkningsföreträde och just här skriver jag som jag vill...

Mood

ibland känns tråkighet riktigt skönt, och ibland kan även en grådassig och regnvåt dag kännas alldeles underbart tröstande i sin stämning av tomhet. Jag har funderat kring olika stämningslägen och kan tänka mig att det går att jämföra med att stämma ett instrument. Ditt instrument måste vara i samklang med de omgivande tonerna, de som trakterar instrumenten skall vara i relativt samförstånd för att helheten skall stämma men för att det inte skall bli alldeles för glättigt och fatt kan en dissonans höja stämningen. Man anpassar sig och spelar ihop med förutsättningarna, det är i samklang man skapar musik. Jag är själv en stämningsmänniska par excellence och känner alltid in omgivningen, måhända in absurdum. När jag inte hittar stämningsläget eller om det är alldeles för långt bort från min grundton mår jag dåligt men det innebär inte att jag måste vara glad hela tiden, tvärtom.

För att må bra krävs förståelse, inte minst från sig själv. Att inse att livet är en berg-och dalbana innebär att jag bejakar alla stämningslägen och har förmågan att se dem som den vackra väv av trasmattor livet är. Genom att inse att alla mina känslor är goda kan jag vila i känslan av att älska livet som det är. Jag slipper leva i ett påhittat universum bestående av vakuumpackade råvaror, tempererad luft eller hissmusik och jag ser fram emot kommande förändringar som stämmer om mig, gör mig hel och som ger mig mening.

Sam Apple Pie – Winter Of My Love
John Holm – Sommaräng
Jan Johansson – Berg-Kristis polska