lördag 30 mars 2013

en utblick

de bästa relationerna är den sorten som vare sig dömer eller tar åt sig om planerna måste ändras, vilket händer. Det händer ofta i mitt liv, jag antar att det kan bero på att jag är ovanligt kass på att planera och att jag älskar att ta dagen som den kommer - att välja där jag står och utefter förutsättningar som väder och vind. Förmodligen har mitt konto av deadlines, motprestationer och känslan av otillräcklighet blivit övertrasserat sedan långt tidigare. Eftersom den större delen av världen runtomkring lever efter andra, s.k. normala direktiv, sådana som drar i tyglarna och som bestämmer utrymmet för fritiden, så har jag haft svårt att leva mitt eget liv till fullo utan att känna att jag trampar människor på tårna ibland.

För att slippa skav har jag anpassat mig efter andras tider och jag har varit smärtsamt medveten om det med, vilket har ställt till det. Om jag bara okritiskt hade följt med strömmen skulle det inte vara något att orera om, men när jag känner att andras liv inkräktar på mitt eget är det egentligen bara en tidsfråga innan jag lägger in backen och lägger om kurs. Gör tvärtemot. Revolterar.

Jag kan ta ett exempel från igår. Jag har två nära väninnor som deltar i Nordvästra Skånes konstrunda. Den ena, A nämner i förbigående att hon gärna ville se mig på hennes vernissage, dock meddelar hon mig samma dag att hon inte kan komma själv eftersom hon har blivit sjuk. Inget mer om den saken.

Den andra väninnan, B har pratat om att ordna så att vi kunde få skjuts till hennes vernissage, eftersom det skulle bjudas på vin. Hon vill ha med mig i kraft av konstvetare och jag känner mig då redan en aning trängd men samtidigt road. Vem gillar inte ett party? klart att jag hjälper henne att nå ut, det är vad vänner är till för. Jag har redan hjälpt henne med några texter och hon har lyckats sälja in sig hos den lilla suddiga skaran man kunde kalla eliten runt Malmö konstscen. Det ser ut som ett litet kotteri om man står utanför, men samtidigt är detta människor som vill ha kul och min väninna är rolig! hon är en fantastisk människa som poppar idéer och är generös och bjuder på sig själv. Problemet ligger i att B behöver en manager och privatchaufför och jag är inte den personen, tyvärr... (skulle faktiskt behöva en själv, trots att jag är en sådan misstänksam person, dessutom vill jag gärna kunna få betalt för mitt arbete) Nå, till saken. När dagen klämtade ringer en tredje väninna som är bosatt i Dalarna och undrar om jag har lust att haka på dem på en rundtur. Eftersom jag ännu inte hört något från B så tackar jag ja. Jag är ledig eftersom T är på scoutläger och mitt arbete med nästa veckas projekt har löpt på fint. Vi bestämmer tid och plats så jag hinner precis ta på mig kulturkoftan och litet mascara.

Men oron gnager. Jag har dåligt samvete för B.
När jag sms:ar B om min plan och att jag hoppas att vi ses på plats får jag ett vändande från henne. Det framgår att hon vill ha skjuts och att hon inte har ordnat det.

Jag känner att jag sitter i en fälla, får magknip, känner mig usel som inte vill hjälpa till - även om jag just nu kan tänka att jag handlat rätt så är det ändå på det viset jag hanterar situationen då, där. Jag vill hjälpa till, även om jag inte har lovat något. Och för att slippa förhandla eller få dåligt samvete så är den enklaste vägen ofta att säga att jag kan skjutsa - samtidigt som jag skulle ångrat mig. Kalla mig underdog.

Nu fick jag ett alternativ till att bli trängd och jag tog den chansen, frågan är vad jag hade gjort i annat fall. Dagen blev fantastiskt fin tillsammans med människor jag känner att jag kan prata med, om annat än egotripper och högtflygande projekt.Vi startade vid ett outsiderkollektiv jag gillar, Konstköket. Där, bakom butiken sitter Gertrud Alfredsson och tecknar på sitt nervösa, lätt psykotiska vis som jag älskar och i hennes ateljé får man mat en trappa upp och ett snack med sönerna, klappar katterna som stryker runt och kan mingla med de andra anknutna kvinnorna. Detta är en atmosfär som andas värme, god mat och hjärta, ganska långt ifrån det kommersiella jippo som jag annars förknippar konstrundor med, men så tillhör jag en skolad elit av kultursnobbar...

Det är skönt att det finns utrymme för alla alternativa konstriktningar, oavsett smak eller pris, och rundan gynnar dem som inte har fått ett kontaktnät genom etablissemangen, som konstskolor, gallerister, kommunkontor eller ett ärvt, välkänt namn. Världen är som sagt, snäv.

Ja, i denna gemenskap kände jag mig älskad för den jag är, behövd för att jag är mig själv och dagen artade sig till att snudda vid magins trakter. Efter en fin runda och fisksoppa på hamnen i Höganäs hamnade vi hemma hos vänners bekanta uppe i en vindmölla mitt i Skåne.  Där smakades på cognacslagrad Rom, single malt Whisky, lagrad gammeldansk, likör och nötter så att det  glödde i magtrakterna... även från värmen av vänskapliga samtal och glada skratt.

Goda vänner ger och tar, utan krav på motprestationer.
Och vad B anbelangar så fick hon skjuts, det är bara i mitt huvud som spökena härjar. Men jag lär mig.


tisdag 26 mars 2013

supervårdag och vakteltanter

viken supervårdag vi fick! T och jag startade upp med en tidig frukost eftersom vi hade ett litet ärende på förmiddagen. Jag hade blivit tipsad om en dam som ville sälja sina lätt åldrade vaktlar och vi hade stämt träff med försäljaren hemma på den underbara gamla kringbyggda gården mitt inne i byn. Vaktelinspektionen avlöpte fint och vi fick fin kontakt med damen som sålde. Hon berättade litet om alla sina fina hönor och sedan kom vi överens om att hon även skulle komma förbi litet senare för att ställa av dem hemma hos oss. Hyggligt! Direkt därefter körde vi till Kopparhatten för att spana in vårtecken. Idag hade nästan all snön försvunnit och vi kunde bada oss i de enorma högarna av torra boklöv som blåst upp invid de uppspända säkerhetsnäten. Det blev en skön liten promenad i vårsolen som resulterade i en oväntad träff med väninnan J som var ute på morgonens joggingtur med sin dotter. De bor alldeles i närheten och de ville precis som vi passa på att erövra världen före alla andra... Kopparhatten är bäst om morgonen.

När vi kom hem fick vi brått att ordna det för våra kommande vakteltanter och vi fick ut allt gammalt bråte ur det lilla utrymmet bakom mitt gistna garage. Vi hann precis bli färdiga innan tanterna anlände. Som belöning för det arbetet gjorde T oss litet hett att dricka som vi avnjöt på uteplatsen på södersidan och där kunde vi sitta utan jackorna på och spana på vaktelburen medan luften fylldes av fågelsång. Vaktlar låter för fint! Katterna var inomhus, det kändes lugnast så.

Jag fick plötsligt ett energiskt återfall och plockade fram fönsterputsattiraljerna för att gno litet på de disiga österfönsterna som har retat mig ett tag. Resten av rutorna hängde på av bara farten, det blev hela stugan så nu har vi rena fönster till påsk, känns litet traditionellt och bra. Tekla satt ute och ritade och jag kunde ägna ett tag åt att arbeta innan vi bakade bullar och lagade middag som vi sedan njöt av vid brasan. Efter ett telefonsamtal med mamma om påsken och en spännande film kan jag enkelt säga att detta varit en av mina mer minnesvärda dagar sedan vi flyttade hit. En perfekt dag på landet helt enkelt. 

måndag 18 mars 2013

til the fat lady sings

jag har haft en kul vecka i storstaden, mycket att smälta där, inte minst arbetspasset som bestod i att hålla ett föredrag om Ivan Aguéli och Orientalism för ett i det närmaste oförstående gäng tanter. Två ogillade, resten i den nästan fullsatta biosalongen Zita ställde sig upp och tackade [nå nästan hälften, det var litet svårt att avgöra med strålkastarljuset i ögonen...]. hrkel. En tant sa även att det var kul att få använda hjärnan. hrkel. Det väljer jag att ta som en komplimang och kritiken tar jag med mig som tillväxtnäring, bättre än total tystnad. Jag fick igång ett livat samtal och det är jag väldigt nöjd med.

T blev överraskad av klasskompisarna hemma hos Bobo som hon övernattade hos första natten. Vänskapspresenter och pussar haglade. I skolan dagen därpå fick hon vara med och göra ett religionsprov - helt oförberett förstås och bara att gilla läget, och det gjorde hon. Hon älskade det! min tjej...
På ridskolan var det åter igen kram och pusskalas, mängder av foton och berättelser om avkastningar, brutna ben och höfter, hästar som blivit sjuka eller avlivats. Det har hänt en del på de nio månader vi har bott "borta". Ungarna växer, de tänker annorlunda och de låter ibland väldigt annorlunda...
Jag var litet orolig för hur stumpan skulle ta det när vi kommit hem igen och hon var litet tyst och dämpad. Självklart. Att bli så uppvaktad av de finaste vännerna, att behöva lämna nätverket som hon har ägnat över halva livet åt att bygga upp, det är klart att det känns. Nu har hon åtminstone ett begynnande nätverk här och ganska snart var hon gladare igen. Dagen därpå körde vi hem till en kvinna som hade flaggat för stallhjälp och det visade sig att T kände sonen och att de kom bra överens. Nu har T ett jobb som stallknekt på ett fantastiskt fint ställe på cykelavstånd hemifrån. Jag är nöjd.

Här hemma arbetas det på ett nytt projekt med det övergripande temat "Mat - Resurser, Nytänk, framtidsperspektiv". Jag kommer att berätta litet om mat mellan guldramar såklart... får jag bara publiken att använda hjärnan litet blir jag glad. Inget går upp emot en god dags hjärngympa. Jo, jag fick blodad tand, det är kul att prata inför publik!


stormen, ja nu kommer den...
http://youtu.be/5qRJIBtbc2c


tisdag 12 mars 2013

silver words

jag kan sova igen, drömmer gör jag med. Ibland är drömmarna intrikata och detaljerade, ibland är de uppsplittrade och stressiga, utan vare sig början eller slut. Jag är glad att jag har dem ändå, drömmarna, för jag minns en tid när jag saknade dem. Det var en tid som kändes som om jag gick genom livet utan min egen skugga.

Drömmar är läkande, de berättar och förklarar för dig hur läget är och ibland kan de lämna dig oförstående. Fast de är ändå ett tecken på att du har sovit.

När jag ammade var jag trött, så trött att jag trodde att jag aldrig skulle komma att hämta mig igen. Så trött var jag, att jag var rädd att jag höll på att bli galen, jag orkade inte hålla reda på saker och det kändes som jag höll på att få Alzheimers, jag fick stora minnesluckor och var rädd att hjärnan började likna en schwezerost. Jag som alltid hade haft ett fantastiskt minne, jag som alltid hade kunnat lita på mitt bildminne i sammanhang som krävde litet extra, som i arbetet när vi skulle leta reda på föremål som vi hade packat ner ett halvår tidigare, eller komma på namn på kunder,  konstnärer, formgivare och årtal. Jag fick hålla reda på hemmets nycklar och småpryttlar, alla saker som hade med vardagen att göra. Jag var den som tog hand om allt, minnet var mitt redskap och vän, arbetskamrat och älskare... för genom minnet kunde jag enkelt hämta upp allt jag behövde. Så kom sömnsvårigheterna och med dem stressen, oron, ilskan, grämelsen, rädslan. Sömnbristen kom mig att tappa förmågan att sovra alla intryck under dagen. Ljud, ljus, bilder, berättelser, sådant jag måste minnas, alla gräl, motorljud, oönskad musik, telefoner, gälla röster - allt gick in. Plötsligt saknade jag förmågan att sovra intrycken och jag fann mig helt utmattad. Urlakad. Något i mig brast.

Nu drömmer jag igen.
Tack mina vänner som stöttar mig, utan er vore jag ett svart hål.

http://www.youtube.com/watch?v=KTJRXUftkPE&feature=share&list=PL8907662DB6D269AB

fredag 8 mars 2013

Eufori


 Igår pratade jag med en god vän i telefon, en vän som jag träffade via dagis i Stockholm för sju år sedan. C har nyligen blivit opererad för cancer i buken och processen har varit väldigt lång och osäker, men nu känner hon att livet sakta håller på att komma tillbaka och hon vill gärna berätta om sina upplevelser. C är stark, oerhört klarsynt och rak och det gör henne så älskvärd. Inga krusiduller. Inget krav på att jag måste vara förstående, för hon förstår att det är en omöjlighet. Hon vet att det krävs orimlig insikt i att förstå hur jävligt det kan vara när man har så ont att man inte orkar lyfta handen för att fösa undan håret ur ögonen, eller saknar aptit eller lust för någonting. Hon förmedlar bara sina upplevelser och jag vet att det räcker att lyssna, för hennes man finns där för henne och kommer alltid att vara där, det vet hon.

Hennes dotter A blev T:s dagisfadder när vi hade flyttat in till city och de fann varandra omedelbart. Gemensamma intressen mynnade ut i något som jag vet är en livslång vänskap. Det är en ynnest att hitta en vän utanför de vanliga gängorna, att kunna känna styrkan av att veta att vad som än händer så har man någon i en annan dimension - en vän som kan ge och ta emot när allt i närheten verkar nerfryst och iskallt, som kan hjälpa till att glömma bort det som händer i närheten. Att kunna prata om vardagen och gemensamma minnen och intressen har hjälpt dem båda förbi tider som lätt skulle kunna bli traumatiserande. Som en flytt, att bli retad och känna sig motarbetad och bortglömd, när en familjemedlem blir allvarligt sjuk och när den tidigare så stabila världen plötsligt kollapsar. Att ha en god vän som förstår allt. Närsomhelst. Varsomhelst.

Det är fredag och den 8 mars och vinden viner och jag har planer! Så mycket har hänt de senaste dagarna att jag inte förmår att summera dem annat än genom flyktiga dammsugartankar. På Känslan av att ytterligare en kär och ledsen vän verkar må bättre, på lugnet i Känslan av att T:s pappa har hört av sig igen efter två månaders tystnad, på Känslan av att stå på god fot med mamma, på Känslan av att dottern mår bra och trivs i skolan, på Känslan av att vi snart skall resa iväg... att jag skall arbeta med det jag har planerat sedan ett halvår. Av lyxen i en snar framtid med goda vänner, få äta fint och klä mig i klänning, slippa vinterstrumporna ett litet tag, vara den andra Jag. För nu har så många viktiga saker fallit på plats att jag kan börja må riktigt bra igen.
Våren kan komma med stormbyar och snö - mig kvittar det!

fredag 1 mars 2013

Île-d'Aguéli

nej, såklart är vi inte öar, varken metaforiskt eller på annat sätt. Vi är samarbetande individer, varken mer eller mindre och vi behöver varandras bekräftelse, värme, ömhet och ilska. För visst är det bättre att synas än att negligeras likt en vindpinad ö långt ute i Atlanten?

Ivan Aguéli har ofta beskrivits som en ensamvarg, liksom alla manliga modernister i hans generation och därefter. Det är en skapad illustration som skall förmedla en sorts styrka, bilden av vargen som går där i sin ensamhet och skapar i ett vacuum. Struntsnack! Aguéli var en social varelse, precis som vem som helst och utan hans samtid eller personerna runt omkring honom vore han inget. Precis som vargen.