jag känner och jag är stolt över det

det är tur att man kan skriva, att det finns ord ändå. För även om jag skrev som jag gjorde härom dagen så är jag glad att jag har möjligheten att mobilisera känslorna och tankarna och kan klä dem i ord. Det trista är dock att jag när jag gör detta alltid befinner mig i ett svart rum, det är alltid när jag är nedstämd som jag har behovet av att skriva så bilden av mig blir därför ganska skev.

Idag är jag en lyckligare person än jag har varit på mycket, mycket länge, kanske någonsin... vilket inte framgår i en blogg som är vigd åt grubblerier. Jag har haft ynnesten av att få ta del av och njuta av en riktigt god människas vänlighet och förståelse och insikt och klokhet, humor och värme. Nu vet jag att resan jag har framför mig om två dagar, ihop med det dyraste jag har i livet, kommer att bli den sista.
Jag kände att jag bara ville säga att jag älskar, vilket känns som en seger eftersom jag trots allt aldrig har givit upp hoppet om kärleken. Oavsett vad jag skriver. 

Lov

http://youtu.be/RzMUoT4WZC0

jag lovade en person att lägga ner bloggen, men eftersom den personen själv inte har kunnat hålla ord tänker jag att det inte gör något. I veckan flyttar jag och jag har kunnat ta det ganska lugnt. Det har jag lovat mig själv och det ska jag hålla. Dels för att kunna orka fysiskt men mer, mentalt. Jag vet att en nedtrappningsfas innebär utrymme för eftertanke och bearbetning av undanstuvade känslor. Jag förstår att det kommer att bli en del upp och nedgångar och jag matar tiden, i den mån jag orkar, med musik som skall hjälpa mig genom resan. Musik kan hjälpa men även stjälpa, så jag kommer även att försöka att stressa mig igenom mer påfrestande minnen. Genom att tjata ut infekterade minnen kommer jag att annektera dem och försöka att göra dem neutrala... fast rätt vad det är poppar tankarna upp. Det händer alltid där man är minst förberedd och alltid när man är naken, mottaglig och sårbar. 

Dark Shadows

jag såg en film igår som handlade om hämnd och begär. Filmen var fullspäckad av stereotypa kvinnoroller i form av den onda häxan och den väna jungfrun enligt litteraturgenrerna gothbrud (visserligen blond) versus stjärnögd blondin (brunett). Filmen har verkligen alla ingredienser för att lyckas bli en storsäljare bland den unga och trendkänsliga publiken. Vad sägs om 60/70-talschict mode och musik, hippies, viktoriansk/1700-talsgoth utspelad i en storslagen, animerad arkitektur bl.a. bestående av lönndörrar som döljer en skatt. Eller en dysfunktionell familj med ett stormrikt förflutet, spöken och en uns drogliberalism? Glömde jag säga vampyrer, våldsamt sex, explosioner och överjordiskt vackra människor? Man hade t.o.m. lyckats klämma in en varulv. Hade filmen skapats av en mindre begåvad person än Tim Burton skulle resultatet av  blandningen mellan humor och våld lätt kunna avfärdas som en lismande kalkon. Nu älskade vi den hejdlöst!

Nå. Det jag vill berätta med anknytning till filmen handlar om starka känslor, om att känna sig försmådd och utnyttjad och om maktlösheten i att inte kunna ställa saker tillrätta. Kanske även litet om maktmissbruket, om hämnden som tröst när inget annat återstår. För ibland känns hämnd så oerhört lockande. Och ibland känns vänlighet och förståelse så kvävande präktigt.

När orden inte längre når fram, när kommunikationen fallerar uppstår luckor, vakanser. Luckorna beskriver Jacques Derrida som det enda i en kommunikation som räknas, förutsatt att raderna finns.... Det är mellan raderna saker händer, det är där gnistorna yr, blodet spills, kärleken brinner och det är även där hatet väcks och sympatin. Vakanserna fyller vi på med vår egen fantasi och skapar sammanhang, mening. På många vis är bilder bättre att kommunicera genom än med ord. Bilder framkallar nästan omedelbart känslor, de griper tag om det ogripbara, det som ej får nämnas. Bilder är Tecken som tolkas med hjälp av inlevelsen. Genom empati. Ser man på bilder som semantiska tecken så är det inte svårt att förstå hur jag menar. Egypterna förstod att använda skrivtecken som en mental process. De insåg att en bild kan förmedla flera saker samtidigt, med flera bottnar. Även det kinesiska skriftspråket använder sig av detta, liksom det nyare grekiska alfabetet. Undra på att det är svårt med demokrati i länder där orden är skapta att missförstås, där det enbart är en liten litterärt begåvad elit förunnad att förstå hela innebörden. Utöver den konkreta, pragmatiska betydelsen finns ju även den ironiska, den poetiska klangen. En liten parentes bara.

Jag har ofta tyckt att ord krånglar till saker genom att förenkla och utesluta. Detta är naturligtvis något som vissa kan dra fördel av. Ord som sägs i välmening kan vändas till motsatsen om och när det behagar, se bara på den bandade telefonförsäljningen. Det du sa ursprungligen har fått ett nytt syfte och därför även en ny innebörd. Hänger du fortfarande med i liknelserna? Det kan även vara ett fegt sätt att avsluta ett förhållande på utan att behöva motivera sig. Genom att medvetet vända den andres ord och använda dem som en sköld kan det du har skrivit bli till din nackdel. Jag har varit med om det. En gång hände detta mig och det äter mitt liv att tänka att min svaghet, min kärlek, mitt blottade veka liv har gröps ur och slängts bort och trampats på. Jag kan inte föreställa mig ett grymmare öde än att upptäcka att det som varit menat som en kärleksförklaring tagits emot som hat. Hur kan det bli så fel?

Kvinnor har ofta värderats efter praktisk förmåga. Vi uppskattas som leende och glada. Att vara medgörlig och snäll, söt och rar är alla ord som automatiskt tillskrivs flickor. Duktig flicka. Söt flicka. Förståndig flicka. Dum idiot. Upplysningshumanismens människoideal är förövrigt förtryckande i sin föreställning av en sammanhållen individ. Tag det engelska ordet composed och jämför med motsatsen, decomposed... En person med En känsla, En personlighet, En identitet, En nation. Epitet har använts för att definiera normer, normalvärden, psykiska diagnoser och blivit ett mått på kvalitet, även inom konst och film och särskilt inom reklam och propadanda. En didaktisk dualism krävs för att kunna bygga upp ett starkt försvar mot det Andra, den Andre. Tanken på ett odelbart vara startade med Parmenides och atomismen under antiken runt 400-talet f.Kr och Annorlundaskapet utgår från imperialismen och kolonialismen iom. teorier kring utanförskap och marginalisering. Granskningen och introspektionen av den egna traditionen är en viktig väg till förståelse för maktmetoder och förtryck.

Filmen jag såg ruckade en smula på genrebilderna genom att ge mig möjlighet att i hemlighet njuta av de känslor som jag har lärt mig att behärska. Avund, svartsjuka och ledsnad, bottenlös sorg och depression. Alla dessa ord är abstrakta tecken för känslor. Dessvärre har de vinklats med tiden genom att ha blivit förkroppsligade metaforer för antingen ett specifikt kvinnligt eller manligt tillstånd. Att få vara melankolisk har länge setts som en uteslutet manlig åkomma. Kvinnor är hysteriska, gråtmilda och deras känslor beskrivs som något praktiskt, konkret som Gråt, Hysteri, Tandagnissel. Föreställningen bottnar i den  gamla Aristoteliska åtskillnaden mellan kultur-natur, där mannen är aktivitet, ande, själ och kultur medan kvinnan är passivitet och natur. Som sådan måste hon behärskas, kuvas, sorteras och begränsas rumsligt, annars kan Kaos uppstå, gudförbarme. Mannen kan lugnt träda ut i den vilda naturen, som rationell och logisk kan han motstå och behärska det farliga. Det oregerliga. Det ohämmade.

 Kvinnor utmålas på så vis ofta som farliga sexobjekt genom att vara onda, argsinta häxor. De som står nära naturkrafterna klarar sig ibland på egen hand, fast oftast inte. Stereotypen är skapt av en manlig fantasi och därför oskadliggjord som relativt maktlös och läckert fjättrad av sina köttsliga begär. Till skillnad från den väna jungfrun som får kärlek, respekt, ömhet och placerad på piedestal, en rumslig metafor för den gyllene bur som mannen av nödvändighet har skapat åt sin lilla bräckliga sångfågel står häxan som får sitt nödvändiga straff till slut. Det handlar om svart och vitt, två kvinnotyper som har fått definiera kvinnors identiteter sedan den grekiska tragedin. Kanske även innan dess. Dessa båda ingredienser fanns alltså även med i filmen från igår och trots stereotyper och identitetsfällor gillade jag det jag såg då. Kanske roades jag för att dess skönhet var så enkel, för att dess spelregler inte krävde mer än igenkänning av sådant jag har fått veta sedan barnsben genom sagorna - alla dessa styvmödrar, häxor, onda féer och dödsbringande kvinnliga väsen som har stått modell för den manliga rädslan för en kvinnlig sexuell aptit, ivrigt påhejad av och stödd på Freudianska principer... alla dessa blonda, ljushyllta, väna varelser som aldrig knystar om sex annat än sublimerat och konkretiserat på bild genom manliga fetischer; en oskuldsfull blick, en vippande kjol, ett par kyska glasögon, en underliggande glöd i ordvalet. Begäret efter något undflyende, vagt, osagt och drömskt. En spegelblank yta att projicera alla sina egna drömmar på, som inte ställer krav eller påminner om att även den manliga kroppen är fysisk och som sådan jämförbar... möjlig att kritisera, möjlig att konsumera.

Duras

"‎"Det är mellan höften och revbenen, på det ställe som kallas veka livet, som det har hänt. På detta dolda och mycket sköra ställe, som inte täcker sig vare sig ben eller muskler, utan känsliga organ. Där växer en blomma. Som tar livet av mig.""