söndag 14 januari 2018

Vanishing point

"Karin in heaven" Tuija Lindström
Det är den mörkaste tiden på året nu, och det känns som längsta månaden till och med. Just nu är det extra viktigt att göra tillbakablickar och jämföra litet, för att undvika att rådbråka annat än just mörkret. Få se nu. Jo, jag är fortfarande tämligen frisk, tösen har gjort fantastiska framgångar i matematik trots mina tillkortakommanden, och jag har ett jobb som jag tycker fungerar bra. Jämfört med läget förra året, vid samma tid, mår jag bra. Jag har hittat en ny runda som ger mig nya perspektiv på gamla områden och har hittat tillbaka till en kontakt med mamma som lättar på samvetet. Jag kan inte säga att jag är lycklig, om det nu skulle vara något att sträva efter (och vad det nu är), men kan inte heller säga att jag är olycklig. Kanske att jag har nått fram till den där nollpunkten och flyter på ytspänningen som jag så längtade efter att göra för en tid sedan, och kanske det är dags att börja se framåt igen, för att satsa på andra, på att ge tillbaka. Jag tror att det är hög tid. Den där tomhetskänslan fylls inte med hjälp av stickning, även om det ä r kul med en ny hobby.

London Grammar - Wasting My Young Years

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar