det är nu femte dagen under täcket. Jag tror att jag har lyckats mota både bihåleinflammationen och lunginflammationen i grind med hjälp av näsdroppar och slemlösande, men det är litet tidigt att avgöra än. En vän kom förbi med hostmedicin och litet förnödenheter idag, och eftersom frysen och skafferiet varit fulla så har det gått att leva relativt normalt. Jag har klarat av att göra några skjutsar till olika evenemang åt tösen, och idag blev det en tur förbi simhallen för att få duscha riktigt hett och bli en smula mänskligare. Att bo på torp har sina avigsidor, särskilt om den enda värmekällan ute i badrummet har lagt av och orken tryter, men jag tycker inte att det är mycket värre än så. Ibland måste man lägga arbete på andra och be om hjälp, och även om det är trist att känna sig orkeslös så tycker hjältarna att det är trevligt att kunna hjälpa till ibland. (Åtminstone är det vad de säger.)
Under dagens stugsittande har jag haft tid att titta på Nobelbanketten på Play. Någon gång ska väl vara den första, och jag är ju ändå 50+! Jag slogs då av hur poetiskt orkestrerat evenemanget var, med ett genomgående istema som anspelade både på miljö och kultur, och på så vis - visserligen omedvetet men oerhört finstämt - knöt an till fredspriset i Oslo och ICAN. På honnörsbordet var stora blåbelysta isobelisker placerade, dessa isfallosar från Napoleontidens protokoloniala, martiala epok, fick sakta smälta ner och bevattna det fantastiskt vackra blomsterarrangemanget av skira ranunkler i de ljusaste pasteller (mina personliga favoriter). Allt likt en roman av Ishiguro.
Jag noterade också hur åtskilliga kvinnor visade stor tåga och tog plats genom ovanligt spektakulära klänningsval. Det var fantastiska tyger, plisseringar, applikationer, volymer i starka färger, och klädval som vittnade om stor integritet och kompromisslöshet. Att diskutera mode och klädval i Nobelsammanhang handlar liksom i alla kulturella diskussioner om vinkel och agenda. Det kan nämligen handla om annat än ytlighet med, och behöver därmed inte bli ett sätt att reducera kvinnor till objekt som flera tycks tro. Även mode tillhör humanvetenskaperna, och kan berätta mycket om hur vi vill se oss själv i vår samtid. Medan klänningarna diskuterades, maten avnjöts och vinet degusterades, sjöng Ane Brun till kvinnliga toner. Orkesterledaren och musikproducenten, liksom en av kompositörerna (men vars namn jag tyvärr har glömt), var kvinnor i år, liksom i princip alla programledare. Valet kan ses som ett sätt att kompensera för årets alla klavertramp, kanske, eller så var de helt enkelt bara de mest kvalificerade valen i fråga om snille och smak. Den som stugtittar avgör.
Ane Brun och Terje Isungset - En hyllning till naturen i norr inspirerad av norrsken. Akt III
Under dagens stugsittande har jag haft tid att titta på Nobelbanketten på Play. Någon gång ska väl vara den första, och jag är ju ändå 50+! Jag slogs då av hur poetiskt orkestrerat evenemanget var, med ett genomgående istema som anspelade både på miljö och kultur, och på så vis - visserligen omedvetet men oerhört finstämt - knöt an till fredspriset i Oslo och ICAN. På honnörsbordet var stora blåbelysta isobelisker placerade, dessa isfallosar från Napoleontidens protokoloniala, martiala epok, fick sakta smälta ner och bevattna det fantastiskt vackra blomsterarrangemanget av skira ranunkler i de ljusaste pasteller (mina personliga favoriter). Allt likt en roman av Ishiguro.
Jag noterade också hur åtskilliga kvinnor visade stor tåga och tog plats genom ovanligt spektakulära klänningsval. Det var fantastiska tyger, plisseringar, applikationer, volymer i starka färger, och klädval som vittnade om stor integritet och kompromisslöshet. Att diskutera mode och klädval i Nobelsammanhang handlar liksom i alla kulturella diskussioner om vinkel och agenda. Det kan nämligen handla om annat än ytlighet med, och behöver därmed inte bli ett sätt att reducera kvinnor till objekt som flera tycks tro. Även mode tillhör humanvetenskaperna, och kan berätta mycket om hur vi vill se oss själv i vår samtid. Medan klänningarna diskuterades, maten avnjöts och vinet degusterades, sjöng Ane Brun till kvinnliga toner. Orkesterledaren och musikproducenten, liksom en av kompositörerna (men vars namn jag tyvärr har glömt), var kvinnor i år, liksom i princip alla programledare. Valet kan ses som ett sätt att kompensera för årets alla klavertramp, kanske, eller så var de helt enkelt bara de mest kvalificerade valen i fråga om snille och smak. Den som stugtittar avgör.
Ane Brun och Terje Isungset - En hyllning till naturen i norr inspirerad av norrsken. Akt III
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar