Entzauberung

Ytterligare fem dagar i karantän och jag kan känna smaker och dofter igen. Vilken grej, förkylningar. Jag har ändå haft tur med timingen, för det hade såklart varit mycket tristare om den kommit en vecka senare och mitt i allt julstök. Oss emellan så har uppehållet faktiskt kommit lägligt, för pausen har varit som en liten semester och jag sover bra och tänker hela tankar igen.

Under konvalescenstiden har jag ägnat mig åt att titta på film och serier, och utmanade mig bl.a. genom att titta på The Crown. Serien, som jag insåg redan innan jag började titta, är utformad åt kvinnor i min egen ålder och något som var orsaken till varför jag först varit tveksam. Den är lagom feministisk, lagom bred i sitt tilltal och lagom politisk, innehåller mycket glamour och skvaller kring sådant som veckopressen brukar vältra sig i. Det är inte underligt att skvallerpressen har försett serien med källmaterial, däremot hade jag ur dessa vinklar inte förväntat mig att förstå de större sambanden, som i politikens förvecklingar genom den lille svage och makthungrige individens krav på lydnad och respekt (Churchill, t.ex.). Inte heller hade jag väntat mig att förstå i vilken vidd det engelska femtiotalet har varit splittrat gällande filosofisk läggning och tankegods, vilket i serien kongenialt förkroppsligas i drottningens person. Sådana upptäckter är verkligen spännande.

I både Baconsk filosofi och Common Sense-filosofin samsas logik och tron på människans rationella möjligheter att med hjälp av tankekraft och med stöd av Guds hand genomföra förändringar för en antropocentrisk livsstil, men det som skiljer dem åt är det folkliga stödet. När Bacon menade att kunskap är makt riktade han sig av förklarliga och administrativa skäl till ett snävt elitistiskt fåtal, däremot riktade sig Common Sense-filosoferna genom upplysningsidealet till en bredare publik, och vid tiden för nittonhundratalets Bertrand Russell har commonsense-idealet blivit normen som genomsyrar hela världens utbildningscentra (med ett fåtal undantag). Sprängkraften hos idéerna kommer av att lärorna, som är relativt enkla att greppa för gemene man, blir doktrin genom att den nya tekniken (en materialisering av lärorna själv) effektivt hjälper till att sprida dem. När utbildning nu sker på bred front lär sig även massan att tänka logiskt. När de mätande och vägande egenskaperna slutligen har blivit till en ojämförbar norm och omöjlig att motbevisa, eftersom bevisbördan enbart innebär ifrågasättande av materias fysiska egenskaper, har vi slutligen kört in en irreparabel kil mellan humanvetenskaperna och naturvetenskaperna. I serien blir kröningen tidpunkten då vi inser detta.

Elizabeth är nu 26 år gammal och saknar formell utbildning - utöver den konstitutionella som är en metafysisk relik från tidigmodern tid, och som enbart angår kronans fortbestånd. Som utlämnad åt sina rådgivare och familjer är hon nu klämd mellan verklig och symbolisk makt. Hennes kvinnliga kön ger ytterligare insyn i hur makten yttrar sig i common-sense-filosofins efterföljd, såväl privat som offentligt, och då även religionen visar sig vara genomsyrad av lagens logiska perspektiv återstår inget annat än att vara grindvakt åt monarkin, alltså en saltstod utåt och en rättviselängtande naturälskare inåt. Hon är lätt att förstå.

Hur nu serien har valt att gestalta drottningen, och i vilken mån det stämmer överens med verkligheten, är det ingen som vet eller någonsin får veta. En del av charmen med serier är faktiskt att om jag inte hade fått reta mig litet på vinklingarna och själv kunnat sätta en lösning på de frågor som dyker upp, så vore världen som konvalescent allt lika trist som Max Weber antydde.