Hopp!

vägen mot en fristad

Egentligen var jag bjuden till en väns femtioårsjubileum i Stockholm i helgen men fick ställa in av litet olika skäl. Luckan gjorde att jag istället kunde ta mig till en annan vän som jag inte heller har träffat på väldigt länge, och som bor på en avstyckad, fyrlängad gård mitt i Skånes blåsigaste inland. Platsen hittar man egentligen bara om man har kört rejält vilse, för vägen hit går endast via de minsta och mörkaste, mest vindlande tvärvägarna som ligger väldigt långt ifrån en siffermärkt och upplyst landsväg. Än så länge innebär det inga större problem att köra här, det är ännu ljust en bit in på kvällen och så länge inte snön har lagt sig och bildat de för trakten så ökända och betonghårda vallarna, så känner du av att det är på vägen du kör, och inte ute på fältet.
Under vintern skapar den fina drivsnön kaos här ute på landet och det är detta vinterväder som bygden har blivit ökänd för, och som jagar skräck i den mest inbitne norrlänning på besök. Mången skröna förtäljer hur dumdriftiga bilförare i tofflor har fått övervintra i en sådan vall, och sedan inte blivit upptinade förrän de av en slump blivit upptäckta av en lösdrivande soldat i bandvagn.

 Hit kommer jag nu en afton i oktober, som vanligt från en ny väg och från ett annat håll, och som vanligt guidad medelst hjälp av telefon. Så småningom känner jag igen omgivningarna, inte bara för att det liknar något jag har sett förut, utan för att jag verkligen ser huset. Jo, för trots att småbyarna här må ha distinkta namn som Fogdarp, Rövarekulan, To, Norreto, Dala och Omset, så är de förvillande lika till utseendet. Inte förrän jag ser allén med sina typiska vindpinade kronor, som alla pekar åt väster, kan jag känna mig i mål - och som väl är vet vännen om detta dilemma sedan gammalt, och har hållit maten varm. Medan jag skumpar fram över den håliga traktorvägen fram till gården passar han på att duka bordet i matsalen och matar kaminen i källaren med ved. För en av de mer distinkta kännetecknen av den Ladonska kolonin är att här är det alltid varmt.

Min vän är samlare. Här på gården knuffas soffor, sittmöbler, keramik (och då särskilt från Höganäs, av nostalgiska skäl) filmrullar, böcker, julprylar, tillsammans med de nio huskatterna. Samlaren är inte så nogräknad vid första anblicken, men snart blir man varse en slags ordning som mer är av bekvämt slag, än traditionellt. Allt som är traditionellt får man utslag av, utom julen, menar samlaren, och guidar gärna runt och visar de senaste fynden. Nu var det en soffa. - Folk är galna, slänger sådana här fina saker. Man blir tokig! säger han medan han sätter på kaffet och vispar upp marsankrämen till en mjuk massa som ska täcka äppelkakan. Köket är för tillfället en respit för Pipen, en av katterna som har råkat ut för både kattpest, snuva och tappat nästan alla tänderna och får inte gå ut eftersom han då löper risk att få lunginflammation. Vi matar Pipen med mosad kattmat och låter honom vila i kökssoffan, medan vi själv stiger in i salongerna.

Samlaren/vännen/kattvännen/bohemen är även konstnär, och bland bedrifterna finns såväl traditionellt måleri, som land-art och Fluxus-inspirerad performancekonst. Som hopp-minister för mikronationen Ladonien ställer han upp med hopp i vatten varhelst hans krafter och tjänster behövs. Vanligen går ett hopp till som så, att publiken först får frågan om vad som mest irriterar, förargar och retar dem, skriver ned detta på en bit papper vilket därpå reciteras, högtidligt och omständligt och med nödvändiga krusiduller och krumbukter innan hoppet i vatten sker. Sålunda förs då alla synder och skammer med honom, ned i spat. Det är en genial idé och helt i dadaisternas anda. Om du inte kan få fram din röst genom att tala i klarspråk, så gör det med humor. Det fungerar alltid.
Jag vet några saker som jag kommer att skriva på den lappen, nästa gång!

Dagens bästa: "Går man aldrig vilse kommer man aldrig komma fram". Det ligger mycket i det.