Vad gör man om två inplanerade träffar uteblir och man har en hel lördag för sig själv? jo, man far till Louisiana förstås. Konstmuseer är platser där jag kan få gå i lugn och ro i min egen lilla bubbla och tänka tankar som intresserar och skärper mitt sinne, här känner jag mig hemma och lugn. Lyckan är att dessutom ha en dotter som tycker om att utmana och vidga sitt intellekt.
I möten med konstverk av Louise Bourgeois kaliber utmanar du fördomar, smak och idéer och det blir aldrig någonsin trist eller tröttsamt. Skulpturer måste man gå runt, de utmanar ditt synfält och personliga utrymme och inte så sällan måste integriteten överskidas en smula. Louise Bourgeois är mest känd för sina stora skulpturer av spindlar som hon kallat Maman, men har även gjort andra och minst lika imposanta verk. Rumsskulpturerna t.ex, som utställningen på Louisiana visar just nu kallas för Les Cellules eller The Cells, är emellanåt enorma, komplexa konstruktioner av återvunnet byggmaterial. Olika slags dörrar, fönster, rostiga galler, nät och ofta spruckna glasrutor är nervigt och, till synes, slarvigt sammanfogat på traditionellt Bourgeoisiskt vis. Tillsammans interagerar rumsskulpturerna med dig sceniskt och inte så sällan provokativt och halva nöjet är naturligtvis att lyssna på besökarkommentarerna. Chock och förfäran blandas med tysta suckar.
Samtliga verk är daterade och betitlade och alla har fått en beskrivning (utan tråkiga pekpinnar eller förklaringar som väl är), men även den som väljer att strunta i texterna förstår att gestaltningarna handlar om det inre rummet. Du kan ibland kika in genom hål, fönster, glipor och gluggar och möts då av olika stämningar och berättelser. Ibland är cellerna som Faradays burar; öppet visar de innanmätet men samtidigt skyddar de oss betraktare från den skadande kraft som pågår därinne.
Rumsligheterna är fyllda med rekvisita från hennes liv och barndom, som parfymflaconger av hennes favoritdoft, den komplexa och kryddiga Shalimar, eller gobelängbitar, nålar och tråd. I andra finner vi känsligt utförda skulpturer av hennes sammanflätade eller kupade händer, eller av barndomshemmet, allt hugget i rosa marmor. I mindre rum står en ensam stol eller en pall, kanske upplyst av en läslampa eller med ett enkelt redskap. Det är skulpturer av ljud, ljus och dofter. På ett överkast i ett av cellerna har hon broderat "I need my memories, they are my documents" och i glaset på en oval spegel skymtar en broderad kudde med texten"Je t'aime" i rött, som ligger dold i en undangömd vrå. Materialet på rekvisitan inuti de husliga formerna är taktilt och organiskt och man vill känna efter, men hindras bryskt av de ljudlarm som går på med jämna mellanrum.
Eftersom rumscellerna är många, tätt placerade och väldigt olika till sin karaktär, övermannas du snart av konstnärens intima tankesfär och kraftfält. Hennes berättelser handlar ofta om smärtsamma minnen och erfarenheter som hon villigt berättar om för den som vill och orkar lyssna, men det går även att betrakta verken på avstånd utan att förlora hennes närvaro.
Cellerna är varmt och mjukt belysta och ger en samlad yttre vision för den som inte vill ge sig in i det inre och respekterar deras integritet. Ångest, ilska, raseri och kärlek går som en röd tråd genom allt Louise Bourgeois har skapat och det är inte fel att påstå att hennes konst är psykisk, även om jag ibland har tyckt att den tolkningen är ganska uttjatad. Placeringen av verken gör att det går att betrakta dem utifrån alla vinklar och från alla utgångspunkter, som alltid med lika stor dos humor som bottenlös ångest - i hennes sfär blir inget mänskligt skamligt och därför blir vandringen genom cellerna nästan som en bikt. Utan att gå in i några trånga teoretiska prång som avskräcker, låt mig bara få säga att det enda som krävs av dig är att du tar med dig själv och ditt bagage. Du förstår när du är där.
Riktigt bra konst lämnar över en stor dos personlig tolkning åt betraktaren, och Louise Bourgeois stryka är, att när hon naket och ärligt utgår från sig själv, alltid låter dig fylla i den sista biten. Hon vet att vi alla är olika men ändå väldigt lika... en insikt som kommer med åldern, tror jag. Hennes sista verk utförde hon endast veckan innan hon gick bort den 31 maj 2010. Vid det laget hade mycket ångest och ilska över sin uppväxt, och framför allt faderns svek som hon hade burit under hela sin livstid, gradvis övergått till ökad förståelse både för sig själv och andra. Summan av min personliga upplevelse är att psyket är den största och kraftfullaste naturtillgång vi människor har.
Inget mänskligt är galet, klandervärt eller värdelöst, så länge som fantasier kanaliseras genom konst och ingen tar skada under produktionen skapas inga sår.
Take your broken heart, make it into art
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar