Lågvatten

vid fågelskådarens strandhagar, Östra Forestad

igår blev det en lång runda längs med Rönne å, för jag hade bestämt mig för att se kungsfiskaren igen och ville inte ge upp i första taget. Promenaden började litet tvehågset, ljuset var svagt och färgerna dämpade, bara mossan lyste illgrön liksom trotsigt och illmarigt, skogens punkare.

ett av tilloppen, Forestad

Det var när jag kommit fram till utloppet vid amerikahuset som jag bestämde mig. Därifrån kunde jag i princip följa Rönne å längs åkanten, hela vägen till Kättabro vid Riseberga, och jag skulle öka mina chanser att se kungsfiskaren igen, som jag faktiskt bara har fått se en enda gång ordentligt sedan jag flyttade hit för över fyra år sedan. Det skulle innebära en runda som kunde ge litet nya vyer och blöta eller rivna ben, men det skulle det vara värt. Dagen hade hittills varit ganska trist och nu när tösen är ute i stallet efter skolan har jag ytterligare några timmar att slå ihjäl, det är inte så kul att vara sjukskriven. Ibland poppar idéer på sådant som jag skulle vilja skapa upp, men än har de bara fastnat på papperet som skisser eller beskrivningar. Orken tryter nästan direkt, bara tanken på att göra något som innebär att jag skall städa upp efter, eller saknar en detalj som måste införskaffas, eller behöver ändra på rutinerna hemma och som tar nästan hela dagen i anspråk, gör att jag ledsnar. Men, tänker jag, så länge idéerna finns på papper så kommer jag att kunna göra dem rättvisa en dag. Jag ser åtminstone framåt.

hopp och vad, Forestad

 I vanliga fall är åstränderna mycket blötare. Genomborrade av små tillopp som de är, och oftast omöjliga att ta sig över, har jag hittills tagit de små djurstigarna till hjälp. De går ofta en bit ovan stränderna och är dessutom svårframkomliga av täta och taggiga buskage, men eftersom hösten och sommaren har varit så torr så är det möjligt att gå på strandbanken istället, där växtligheten mest består av höga gräsruggar, starrväxter och vass. Gummistövlarna har verkligen gjort mina dagar här så mycket rikare, jag har med deras hjälp kunnat tillåta mig att gå på ställen som jag fick undvika förut, och sluppit planera vägen i förväg. Det är en frihet som är svår att underskatta. Idag fick jag verkligen lön för mödan av att ha ett lönearbete och råd att handla bra redskap. Jag har alltid tyckt illa om att köpa dåliga saker, därför slet jag sönder mina gamla älskade Graningestövlar och lappade och lagade dem tills det inte fanns någon återvändo. Jag hade köpt mig ett par stövlar av ett känt prestigemärke redan i Stockholm, i förhoppningen att de skulle hålla lika länge som mina gamla kära åttiotalsNokia, men de nya torkade ut efter redan ett år och jag hade tappat kvittot under flytten... Utvikningen blev lång, men viktig. Stövlar med rågummi kostar mycket och jag medger att det kan ses som en onödig lyx att lägga över tusenlappen på ett par gummistövlar, men där är jag benhård. Fattigdom innebär inte automatiskt dumhet eller avkall på smak, även om vissa krafter gör allt för att det ska verka så.

den gamla kvarnen, Forestad

Under promenaden såg och hördes mest stjärtmesar, nötväckor, strömstarar och sångsvanar, vid ett tillfälle fick jag från mitt gömställe bakom en al se en guppande strömstare som länge stod på sina smala ben och drack ur vattnet vid ett vadställe mitt i strömmen, men jag fick även flera skymtar av rådjur. En get låg och tryckte på andra sidan stranden, mindre än femton meter från mig. Där låg hon och vakade över mig, med vinden och vattnet som skydd. Flera gånger stötte jag upp knipor, de flög ibland över mig på sina korta vingar, vingligt, med visslande vingljud, blottande sina vita bröst mot den utfrätta, vita himlen. Gräsänderna skrämdes flera gånger, de väsnas och stänker upp kaskader av vatten vid flykten, men sedan manövrerar de sig skickligt genom vegetationen och försvinner ljudlöst bakom nästa krök. Naturen har ljud som kan få hjärtat att stanna, men även ljud som får mig att vilja rota mig på platsen och stå kvar. Vid promenaden hörs vattnet hela tiden, ibland ganska högt, som vid forsarna, men ibland så dämpat att till och med duggregnet kunde höras mot vattenspegeln. Vid ett ställe tycktes det mig som om någon rodde med fasta årtag intill mig, det var de underliggande stenarna som drog in vattnet under sig och lät det brytas i mindre vågor när det trycktes upp igen. Det är alltid lika spännande med vattenlekarna.

 

en kvarglömd klenod vid kanotledens rastplats

Vid platsen där jag sett kungsfiskaren för ett par veckor sedan hade någon hängt upp en tom flaska Tullamore Dew i ett snöre, troligen en kanotist som ville kyla ner flaskan i strömmen en gång då vattennivån var högre. Nu hängde den där och dinglade fritt likt en övergiven julkula.

snart i Riseberga

Det är här min runda vanligtvis brukar avslutas, för att gena över kohagen och bokskogen och hem igen, men jag hade ännu inte sett någon kungsfiskare så jag fortsatte över strandängen och bröt ny mark. För en person som brukar paddla kanot är detta inte en ovanlig syn, men däremot är det svårare att ta apostlahästarna eftersom kossorna vanligen går och betar här. Nu verkade de gå på hagen bakom, troligen därför att stranden längre fram har schaktats upp och grävts ur för Bolmentunneln. Nu är den etappen klar, och jag ville se hur slutresultatet hade blivit. Kritisk som jag är, var jag beredd på det värsta.

de återskapade strandbankarna vid Riseberga

Grävmaskinerna och schaktarna har skapat en ny strandbank med tydliga vattenlinjer och det som tidigare hade varit vassruggar och skyddande brutna strandbankar, där kungsfiskaren hade häckat, ser nu ut som en parkanläggning. Jag fick ge mig upp mot kanten för att ta mig en liten funderare och gick då genom ett område med relativt nyfällda bokar, där ruggar av kronorna låg kvar. Här träffade jag på mängder av gärdsmygar som uppenbart trivdes i gömställena och kaxigt vaktade på sina nya revir. Minst sex stycken med varmt mörkröda bröst kilade in och ut i högarna av kvistar och gamla löv och som om av en händelse, fick jag genom trädgrenarna en perfekt vy över den azurblå ryggen på en kungsfiskare som snabbt pilade över det sargade området, längs det vindlande åflödet, och försvann bakom en dunge och krök. Jag hade blivit bönhörd, mindre än tjugo minuter från Kättabro och slutstationen, nu kunde jag ta mig hem igen med gott mod. Inte ens de stora maskinerna som tvingade mig ut i vägrenen fick mig på sämre humör, åsynen av kungsfiskaren gav hopp om framtiden och hemma var det ännu varmt från vedspisen. Snart skulle tösen hämtas vid ridskolan och kvällen bli varmare och fylld av prat igen. I dag tar jag om rundan...

Kättabro och vägen tillbaka hem

The Beatles - Long and Winding Road