jag flydde verkligheten igår och drog till Köpenhamn. Två utställningar med Hammershøi, och tankarna vaknar. Jag möts av ett vaksamt lugn, ensamhet, utanförskap, en konstnär utan tillhörighet men med en envis vilja att skapa sig ett hem gestaltas med Vermeerisk noggrannhet och romantisk sparsamhet. I en tid då klunkestilen och industrialismen är norm i Danmark målar Vilhelm ett hem med gardinluft och eftertanke och i sidoljuset står hans kvinna som en värmande parallell till kaminen. Ida, värmen i tillvaron, hon som är motsatsen till det materiella och hårda livet utanför dörrarna.
De fick aldrig några barn men följdes åt, hans vardag gick ut på att stångas mot väderkvarnar och under hela sin levnad fick han hjälplöst se sig nedskriven och begabbad av kritiker som inte kunde se samtiden i bilderna, eller att hans motvilja till nationalism, industrialisering, mekanisering gick att läsa hos framstegkritikerna på andra sidan Nordsjön, hos Ruskin och prerafaeliterna. Fortfarande ägnas spalter åt att förstå honom, han har kallats melankoliker, klassicist, särling - och det är kanske just i hans envisa motstånd som vi udda fåglar känner igen oss. Vilhelm blickade inåt när andra blickade utåt. Ingenstans går det att se en vajande fana, ingenstans ser du ett elljus brinna hos grannen i huset mitt emot.
När konstnärskollegorna i Skagenkolonien bråkade om hustrur och tillhörighet, tävlade om revir och äganderätter, såg Hammershøi tidlöst på omgivningen och höll andan på samma vis som Ivan Aguéli gjorde. Under tider av stort tumult tycks de båda få sitt lugn genom konsten, det är måleriet som gav dem respit. Andrum.
När Hammershøi avporträtterar sin antagonistbroder, "myntsamlaren" placerar han honom i skuggan, långt ut till vänster, i det svaga ljuset av två stearinljus och ljuset räcker inte för att bedöma värdet. Det vi ser är en vit stärkkrage och det diffusa i en nedslagen, sökande blick - halva bildytan upptas av en stängd dörr i dunkelt ljus. Dörrarna är ofta i fokus hos Hammershøi, det är mig som om längtan bort från materia och samlande är hans modus operandi, och skönheten ligger i tanken på att där, bakom allt, finns antingen friheten eller tumultet... och jag minns en dröm jag själv hade en tid efter jag lämnat Stockholm.
Att kunna vända sig om och öppna en dörr, det är friheten i valet ut - eller in. Vi väljer vår egen samtid och kanske får vi den framtid vi förtjänar. Hur nu Brexit kommer att utkristallisera sig i framtiden ska bli spännande att bevittna såhär litet på håll. Den svenska mediasamtiden utmålar händelseförloppet som ett utslag av antingen nationalism eller ekonomism. Den som lever i samtiden får se, vi andra överlever ändå... men som en vän uttryckte det: man kan njuta av sin trädgård men inte stänga in sig i den.
De fick aldrig några barn men följdes åt, hans vardag gick ut på att stångas mot väderkvarnar och under hela sin levnad fick han hjälplöst se sig nedskriven och begabbad av kritiker som inte kunde se samtiden i bilderna, eller att hans motvilja till nationalism, industrialisering, mekanisering gick att läsa hos framstegkritikerna på andra sidan Nordsjön, hos Ruskin och prerafaeliterna. Fortfarande ägnas spalter åt att förstå honom, han har kallats melankoliker, klassicist, särling - och det är kanske just i hans envisa motstånd som vi udda fåglar känner igen oss. Vilhelm blickade inåt när andra blickade utåt. Ingenstans går det att se en vajande fana, ingenstans ser du ett elljus brinna hos grannen i huset mitt emot.
 |
| Fem porträtt, 1901 |
När konstnärskollegorna i Skagenkolonien bråkade om hustrur och tillhörighet, tävlade om revir och äganderätter, såg Hammershøi tidlöst på omgivningen och höll andan på samma vis som Ivan Aguéli gjorde. Under tider av stort tumult tycks de båda få sitt lugn genom konsten, det är måleriet som gav dem respit. Andrum.
När Hammershøi avporträtterar sin antagonistbroder, "myntsamlaren" placerar han honom i skuggan, långt ut till vänster, i det svaga ljuset av två stearinljus och ljuset räcker inte för att bedöma värdet. Det vi ser är en vit stärkkrage och det diffusa i en nedslagen, sökande blick - halva bildytan upptas av en stängd dörr i dunkelt ljus. Dörrarna är ofta i fokus hos Hammershøi, det är mig som om längtan bort från materia och samlande är hans modus operandi, och skönheten ligger i tanken på att där, bakom allt, finns antingen friheten eller tumultet... och jag minns en dröm jag själv hade en tid efter jag lämnat Stockholm.
Att kunna vända sig om och öppna en dörr, det är friheten i valet ut - eller in. Vi väljer vår egen samtid och kanske får vi den framtid vi förtjänar. Hur nu Brexit kommer att utkristallisera sig i framtiden ska bli spännande att bevittna såhär litet på håll. Den svenska mediasamtiden utmålar händelseförloppet som ett utslag av antingen nationalism eller ekonomism. Den som lever i samtiden får se, vi andra överlever ändå... men som en vän uttryckte det: man kan njuta av sin trädgård men inte stänga in sig i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar