Vivian Maier på Dunkers

vi tog en kvällstur in till Helsingborg för att vara med på vernissaget av Vivian Maiers foton. Jag hade hoppats på en föreläsning och är vanligen inte så pigg på folksamlingar, som i första hand tittar på varandra och i sista hand på konsten, men det var läge och jag lyckades få med tösen som kom tillbaka upplyst och upptänd. "Vet du mamma, det är SÅ kul att lyssna på samtalen, ibland får man med sig något och ibland tycker man människor är rövhål". Jo, så ser livet ut lilla gumman, ville jag säga, men något sa mig att det ibland är bättre att hålla inne med sarkasmen.

Salen är fullsmockad av foton, i ett rum ges den sedan änge virala videon "Finding Vivian Maier" som beskriver henne genom de personer som senast såg henne i livet. Utställningen vill ge henne upprättelse och om man tycker att mängden alster kan kompensera för ett helt liv i glömska så är det väl bra. En av de mer pålästa killarna i publiken (för det är alltid killar som hörs) förklarade bilderna med terapeutiska termer för sin mindre kunniga vän, medan en annan kille pekade ut porträttfotot på en hemlös och utbrast "the story of my life". Alltså.

Vivian Maier var en ensam person men hon ägde en övertygande förmåga att berätta och hon registrerade sin omvärld som ingen hade gjort tidigare. Med kameran i hand gick hon runt bland gatorna och torgen i New York och Chicago, bekantade sig med arbetarna och barnen, gick ner på knä och nära inpå och tog åtskilliga selfies i olika situationer. Bilderna berättar, om henne och om tiden hon levde i. Hon har humor, värme, kunskap och framför allt är hon nyfiken. I blickarna hos de utbrända, svarta, slitande och fattiga syns en kamratlig värme som saknas hos kvinnorna i päls och pärlor. Utställningen är förstås curerad, och i urvalet av bilder hörs berättelsen om Maier ur en psykologisk aspekt som jag tycker är alldeles för enkel och förutsägbar. Var är hennes reseskildringar t.ex? Precis som hos Louise Bourgeois stannar förklaringen och tolkningen av verken vid hennes bakgrund, ingen vågar ta klivet och införliva henne i samtidens konstdiskussion och jag undrar varför? och ännu märkligare, varför fortsätter vi envisas? Istället för att ringa in henne i en psykologisk rökridå av inkännade och empati kunde vi istället ge henne cred för sådant som hennes manliga motsvarigheter geniförklarats för, som formsäkerhet och stil, samhällsskildring och politik, och större sammanhang.

Vivian Maier stod inte utanför ur en fotografisk bemärkelse, hon var absolut medveten om teknik, och fotots konventioner och trender och väldigt ofta excellerar hon i jämförelse med mästarnas alster. Med bravur! Vivian Maier är inget unikum, inget undantag som bekräftar regeln. Vivian Maier är konstnär och precis som för flertalet samtida kvinnor var hon fast i samhälleliga konventioner som förbjöd henne att utöva sitt kall som annat än en excentrisk hobby. En kvinna skulle i första hand ta hand om hemmet och barnen, allra sist kunde hon ge sina drömmar föda och utrymme. Maier balanserade livet genom att inte få egna barn, men försörjde sig som nanny, hon gifte sig aldrig och fick på så vis mängder av egentid och utrymme för fotograferadet.

Vivian Maiers bilder upptäcktes genom att John Maloof, en hobbyhistoriker, ropade in negativen på auktion 2007. Det var genom hans intresse för historia som bilderna började leva, de sågs som tidsdokument och en oumbärlig skatt för städernas historia. När så personen Vivian Maier röjdes hände något med berättelsen och vi får plötsligt en gråtmild historia, psykoterapeuter tävlar om tolkningsföreträdet och fotografen/ögat ersätts av en moderlig figur med okonventionella och ovanliga kvaliteter. Det kommer ta tid innan Vivian Maier får det erkännande hon förtjänar, så länge som vi blickar ner på hennes alster genom mansplainerns eller connaisseurens penna lär det dröja.

Det är intressant att följa en nydanad konstnärs väg till berömmelse, särskilt om konstnären själv inte lever och kan föra sin egen talan. Så många konventioner röjs, så många förutfattade meningar...
Gå nu själv och se, du kommer inte att bli besviken.