pris med förhinder

jag är osäker på om valet av nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, var det bästa för litteraturen... Hennes metod består av att intervjua tusentals människor, för detta krävs tid, och tiden är kort. Snart finns inga människor kvar att vittna om upplevelserna och ett uppmärksammande pris som nobels litteraturpris kan skapa barriärer för henne. Hon är redan stämplad som propagandist och jag vill inte tänka på vad som diskuteras bakom de stängda dörrarna hos Lukasjenko.

Det är så synd att människor ständigt tenderar att politisera och polemisera litteraturen, när tanken är att ge en röst åt de människor som kan vittna om annars onämnbara ting, som krig och förtryck. Jag minns hur vi som små barn förbjöds att leka krigslekar, att pistoler och vapen var bilder av ondska och att mord skapas av rädda människor med vapen. Generationer försvinner och det arbete och slit Aleksijevitj gör är obetalbar för en framtida fred, och för en förståelse för det djupt mänskliga hos oss.

Om kärlek heter det nu pågående projektet, ett tema som genomsyrar hela hennes produktion. Allt hon berättar handlar om kärlek, ömhet, tillgivenhet, besatthet, till partiet, nationen, landet eller människorna... t.om. under brinnande kriget kan man känna sympati för de tyska soldaterna, även om de samlande kallades "fascister", för att skapa en känslomässig barriär. De togs hand om som människor, deras barn smektes, förälskelser uppstod... en vän berättade att hans vän har följt A under tre år för att göra en dokumentär. Fascinerande, viktigt, kompletterande och förhoppningsvis utan pretentioner att skapa en enögd biografi. Det skulle motarbeta hennes arbete, hennes grundkänsla för det goda kollektivet och för samarbetet, och för driften att visa att symboliken genom en maktfullkomlig ledare kan förändra allt utopin står för.

Kvinnor är av tradition de som uppbär en tradition. Männen skapar den - kvinnorna bär upp den. Och genom olika mekanismer, som grupptryck, upprätthålls sådant som talar emot logik och förnuft. A är medveten om detta och undviker därför stora retoriska drag.

Jag känner flera kvinnor som kallar sig feminister, de talar gärna vitt och brett och använder sig av retorik och citat kring rättvisa för att bevisa sin ståndpunkt. Oftast stannar den dock vid retoriken... Forum som Fb samlar gärna på sig personer som håller hov genom vida och breda utvikningar, oftast handlar det om egot, som göms bakom svadan. Ordsvagare personer blir ofta bländade av rikedomen och den genom citat påvisade kunskapen. Det är sådana människor som skapar hovet och därmed upprätthåller fenomenet. Det är få människor som har förmågan att både granska orden och se människan bakom dem.
Jag är rädd för människor som för fram sin åsikt genom ordbajs, men struntar i handling. Så gör politiker med, särskilt totalitära regimers frontpersoner. De använder sig av ord för att påverka massan som den behöver för att kunna förtrycka.

Ord är vapen. Det A gör är därför omåttligt viktigt. Hon lämnar över rösten till de röstlösa, ger dem mandat att själv föra fram en åsikt. Visserligen blir rösterna redigerade och visserligen är det med hjälp av känslan hon för fram språket, men A har visat att det inte är omöjligt att skapa en ljuv symfoni av en kakafoni av spruckna röster...


och döm av min förvåning när denna dök upp idag: K-special gör ett meta-reportage om dokumentärfilmaren som följer Svetlana Aleksijevitj; Staffan Julén.