Har nyss kommit hem efter en skön middag hemma hos en vän, där avståndet mellan köket och matsalen är så stort att man måste springa en bit för att kunna meddela köttets innetemperatur eller för att hämta disktrasan om öl råkat hamna vid sidan av glaset. Sådant är en inte van vid längre! Tanken på att kunna ha en hel byrå för julsakerna eller att slippa vädra ur vindslukten ur finklänningen bländar för en stund. Det är lätt att bli fartblind men jag vill inte klandra den som har valt att leva på större fot än 40m2. Två badrum. På samma plan, i samma hus! Arbetsrum. Möblerbart sovrum. Matsal. Mysrum med plats för musikanläggning och LP-skivor... suck.
Så kommer en tillbaka igen, efter en halvtimmas färd genom mörkaste skogen i regnvädret. Sätter på en brasa, lyssnar litet på dotterns gitarrspel, ser sydgrannens cellofaninlindade presentkorg som fortfarande står på bordet. Hemma. Här kan jag läka ihop och ta det riktigt lugnt. Tösen kan fästa hur många bilder hon orkar på väggarna och så länge en betalar avgiften är utbudet på Spotify gott. Det räcker så länge. En vacker dag kanske vi flyttar närmare en bra gymnasieskola, men som det ser ut nu trivs vi i vår skokartong.
Om två dagar är gravlaxen klar, i morgon gör vi presentkolor och fixar med julgröten innan vi far på julelögning med bad och bastu i grannkommunen. Lillejulafton kommer P och då börjar vår jul på riktigt. Vi hoppas på snö.
Arne Domnerus - Karl Bertil Jonssons Julafton
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar