man shot in Russia in argument over Kant

Carl Fredrk Hill, Stilla kväll

som filosofistuderande kan man ibland undra över tankens förmåga att gå över gränser. Jag brukar hävda för tösen att det som gör konst, skönlitteratur, teckning och animerad film så stort är just möjligheten att strunta i gränserna, att istället utnyttja mediet och utvidga det och ena sådant som vi först inte trodde var möjligt att ena. Inom filosofin idag bråkas det som aldrig förr kring två läger, populärt kallade den analytiska och den kontinentala filosofitraditionen, och jag tänker att det aldrig kommer att bli en enig front så länge som skolorna envisas om att hålla sig på sin Kant...

Å ena sidan har vi oerhört begåvade analytiker som tar logiken som handlingsplan för en slutledning, å andra sidan förkastar lika briljanta tänkare naturvetenskapen som grund för alltings absoluta förklaring. För filosofer inom den analytiska skolan är det viktigast att nå fram till ett precist resultat, man strävar efter att sätta punkt för ett problem genom handgripliga (helst begripliga) lösningar. Denna sorts vetenskapsfilosofi uppstod som ett hjälpmedel för naturvetenskapen, i en strid om kunskapens möjligheter och gränser framstod den som mest förståelig och riktig. Matematiken förvandlades från att ha varit redskap till förståelsens absoluta horisont, och i Wien uppstod Wienkretsen som till varje medel ville utplåna metafysiken. Det som ej kunde förklaras på ett logiskt (läs matematiskt) sätt ansågs inte vetenskapligt och än idag är det svårt att på universitetsnivå få gehör för tankar som bygger på osäkerhet. En slags tankens Horror Vacui! Den andra skolan hävdar att hjärnan har begränsningar som sätts av yttre och inre påverkan - därför är all kunskap relativ. Iband kan en tänka att det vore oerhört uppfriskande om det plötsligt dök upp en briljant person som Alain de Botton, fast utan pretentionen att lösa alla problem på ett enkelt och universellt sätt. Livet är inte enkelt, kunskap har begränsningar och vi är alla olika, av olika anledningar.

De Botton har av belackarna kallats populistisk och hans kunskap redundant - och jag kan väl i viss mån hålla med. Men han är jäkligt bra på att sätta fingret på saker man tycker, tänker och vill uttrycka... vore det inte för hans torra, Mooreska common-sense-logik så hade jag kanske varit förtjust!

Det är skönt med eleganta lösningar på alla problem, men ibland så är det skönare utan... vad vore väl livet utan hjärnans små felsteg, och förståelsen för dem. Åtminstone ibland.

Alain de Botton - What is Art for?

C.F. Hill, granar