fru kost

när tillvaron rasar sker det pixel för pixel. Vid lunch i torsdags märkte jag hur synen förändrades och jag började glida in i en annan dimension. Jag hann säga till kvinnan bakom disken och satte mig vid ett bord med ett glas vatten, drack i små klunkar och fokuserade på att inte falla omkull på stolen. Strax därpå kom kvinnan till mig med en flaska äppelmust som hon bad mig dricka ur. Hon skulle hålla ett öga på mig, sa hon men efter sockertillskottet var allt bra igen. Plötsligt blodsockerfall. Tur för mig att det finns människor som planerar runtomkring mig, för jag gör det knappt längre. Jag borde vara sjukskriven, är kort och tvär mot en av kollegorna när hon avbryter mig och har svårt att hålla fokus. Telefoner ringer, kunder plingar, det är ständigt olika frågor, alla kräver att jag är på alerten, glad och pigg och rask. Fort ska det gå. Tanketid, det är sådant man har i huvudet tycker min chef, vi ska vara ProAktiva och ragga kunder i åtta timmar. Jag orkar inte, inte ens två dagar i veckan.

Nu ligger jag i sängen, det är lördag och jag vet att jag slipper göra så mycket mer än att hänga med P och T till Kullahalvön och senare laga maten i kväll. P som kom igår är till stor hjälp, inte minst mentalt och även T som igår hjälpte till med dammsugning och maten. De båda sover än, det är de värda. Garagefönsterna är målade, tvätten redan hängd, huset städat, inköpen gjorda.

Igår tog jag en lång promenad i Skäralid ihop med en vän från Stockholm som just har blivit sjukskriven för stress. Vännen som har föräldrar i Skåne hade inte varit i Skäralid på 35 år och tog kontakt och undrade om jag hade lust att luncha, på stockholmsvis. Det är vanligtvis svårt att förklara för någon att varje planering som innebär att hålla tider känns betungande för närvarande. En blir matt av att tänka framåt, på att behöva klä om, på att inte kunna hinna hem för att möta upp sitt barn, laga middag eller annat vanligt som måste göras. Det handlar om små saker som en i vanliga fall inte skulle bry sig om, men som nu gör att (jag i allafall) ibland tackar nej till även roliga saker. Jag vet, det är dumt, så därför stålsatte jag mig och tackade ja till lunchen. Vännen förstår och det avgjorde och när jag visste att jag skulle hinna baka, skjutsa T till skolan och arbeta innan kändes det lugnt. Solen sken. Vi pratade och vandrade och tittade på vyer, åt gott och pratade mer under tre timmar, något som hade kunnat bli mycket längre, och när jag körde hem igen var jag stärkt. Det var ett bra val. Och hemma hade P redan lagt det sista lagret tjärpapp på garaget, så jag kunde ägna mig åt att måla fönster, åka på loppis i Ask för att leta jeans åt honom som vi brukar göra. När kvällen kom lagade vi en gemensam familjemiddag och tittade på fyndfilmen från loppis, därefter gick vi och lade oss, trötta och nöjda. Jag var det i alla fall, så trött att jag bara orkade läsa några minuter av boken innan jag släckte lampan.

Idag är det lördag och jag tänker bara följa med strömmen, lik en död fisk. Kanske jag ägnar några minuter åt att planera för gardinerna som skall hänga på mitt rum i vinter. Jag har fyndat ett engelskt vintagetyg på Ebay, och färgen får mig glad. Det finns faktiskt alltid något att se fram emot.

Keep on going - Frumpy